Sverigedemokraterna är ett ganska nytt parti. Mellan kampanjorganisationen Bevara Sverige svenskt (1979) och Sverigedemokraterna (1988) fanns en rad kortvariga organisationer, bland dem Sverigepartiet som utmärkte sig genom att försöka organisera demonstrationer på Sergels torg under en massa lördagar 1987, omringade av tusentals antirasistiska demonstranter. Då trodde nog få att Sverigedemokraterna, som bildades sedan Sverigepartiet knäckts av motståndet, skulle bli mer än ett i raden av clownpartier präglade av fyllesändningar i närradion och suspekta kontakter med Stockholms skinheadsscen.
Resan genom 90-talet har skildrats många gånger. Det var då Ultima Thule gjorde vit makt-kulturen rumsren samtidigt som SD-avdelningar spjälkades av till ren terrorism eller återvände till nazismen (Mathias Wåg har skrivit bra om det i ”Sverigedemokraternas svarta bok”, 2014) och SD bytte partiledare från förre nazisten (NRP:s aktionsgrupper) Anders Klarström till förre centerpartisten Mikael Jansson.
Partiet har obestridligen rötter i den svenska nazismen. Gustaf Ekström, partiets förste revisor och partistyrelseledamot från 1989, var inte bara nazist (Lindholmare) utan även frivillig i Waffen-SS, även om han, som Johan Ulvenlöv, Matti Palm och Anders Larsson visat, mest hade skrivbordstjänst i Berlin och Oslo. I styrelsen satt (1990) bland andra också Sven Davidsson, veteran från Nysvenska rörelsen.
Nysvenskarna var en organisation bildad av Per Engdahl, akademiker från Uppsala och verksam i den svenska fascismen och nazismen sedan Sveriges fascistiska kamporganisation på 1920-talet. Engdahl (död 1994) var aldrig Sverigedemokrat men en artikel han skrev i nysvenskarnas tidning Vägen framåt 1979 brukar lyftas fram som vägledande för den omorientering som inleddes med Bevara Sverige svenskt. Engdahl, som i slutet av 30-talet hade låtit sin organisation infiltrera studentföreningen Heimdal och var en av hjärnorna bakom den kampanj som då inleddes för att hindra de ytterst blygsamma försök som gjordes att underlätta judisk flyktinginvandring – en kampanj som utan tvekan kostade judiska liv – konstaterade att det nu var invandringen som sådan som skulle göras till huvudfråga: ”Vi kan lugnt stryka rasbiologin ur sammanhanget, även om den spelar en betydande roll.” Istället för ras skulle man tala om ”ett gemensamt nationellt beteendemönster” och ”främmande minoriteter”, och inte minst, vädja till människors egenintresse och det förmenta åsiktsförtrycket. Det här känner vi igen som den kulturrasism som hade utvecklats av den franska gruppen GRECE ett decennium tidigare och marknadsförts av Front national, och som präglar dagens SD. Men det är av äldre datum.
När Anna-Lena Lodenius och Stieg Larsson skrev sin klassiska bok ”Extremhögern”, 1991, strax innan det stora genombrottet för rasismen med partiet Ny demokrati, framhävde de att det handlade om en internationell rörelse. Även om de kanske överdrev de amerikanska influenserna, som mest fick fäste hos en liten grupp terrorister, tror jag att det är en viktig insikt.
I en intressant magisteruppsats (Att konstruera en kontinent, Uppsala 2013) av John Frölander lyfts fram hur Engdahls rörelse efter kriget blev navet i den Europeiska socialrörelsen, som samlade SS-veteraner och kollaboratörer på europeisk nivå. Engdahl skrev rörelsens program, och blev sedan något av dess ordningsman, av ungefär samma slag som Åkesson idag försöker vara i sitt parti. ”Framtidens myt är myten om kulturen”, skrev han 1951 i tidskriften Nation Europa mot dem som ännu ville prata ras.
Engdahls och nysvenskarnas insats var viktig för att etablera den tidningen som huvudorgan för högerextremismens intellektuella – den existerade till 2009.
När vi talar om den europeiska nazismens omorientering, och förmåga att vädja till rasistiska, misogyna och auktoritära impulser utan att riktigt tala klarspråk, är det en förmåga som i hög grad utvecklats på svensk botten.
Inte konstigt att Sverigedemokraterna behärskar den så väl.
