– Ja, kanske, det är i alla fall Rekkes upplevelse. Men depressionen förvrider å andra sidan blicken. Den ger dig känslan av att det du nu upplever alltid har varit så – och alltid kommer att vara så.

David Lagercrantz berättar att han själv just kommit ur en riktigt tung period – och konstaterar att det på ett sätt färgat boken.

När han i en intervju berättade om planerna på att skriva ”Obscuritas”, som del i en trilogi, startade budgivningen i 22 länder på bara några timmar om att få ge ut böckerna. David Lagercrantz accepterade vad han kallar ett ”knasigt stort” förskott och kände ”en lust på gränsen till mani” att kasta sig över projektet.

– När jag skulle skriva boken blev det en total låsning. Det var som att alla de där förväntningarna kvävde mig. Jag ville skriva så bra att jag nästan gick sönder på kuppen. Men fan… nu efteråt nu undrar jag om det inte var precis vad jag behövde. Om jag nu skulle skildra en trasig hjälte, var det väl inte fel att själv bli lite trasig igen, säger David Lagercrantz.

Och han vet ju att den mörka blicken inte behöver vara evig.

– Snart kommer jag säkert att bli manisk och glad igen, och jag längtar efter att skriva mer. Det är alltid ett gott tecken.

En oväntad frihet

Karaktären Rekke avundas tortyroffer. Han förstår att det är en patetisk tanke, men han avundas ändå den fysiska smärtan – som han ställer mot skränet i sitt eget huvud. Han avundas framför allt att det finns en lösning på lidandet – frihet – till skillnad från hans egen depression som han tror är en del av honom själv som han aldrig kan bli befriad ifrån.

Var finns David Lagercrantz frihet?

– Ja, var? Men kanske just i de där ögonblicken när smärtan ändå släpper, när en depression slutar strama i dina kinder och surra i ditt blod. I sådana finns stunder finns en oerhörd kraft – det är världen som öppnar sig, och allt blir lätt.

Att komma ur en depression kan vara en långsam process, men David Lagercrantz har även varit med om snabba växlingar.

– Ibland är det som att jag rister till och plötsligt blir lycklig. Det är en stilla nåd. Efteråt kan det kännas så absurt att jag förut var så svart och hopplös. Det går knappt att begripa, jag kan skämmas. Den gamla sorgen känns ovärdig, idiotisk.

Du talar om skam i relation till din psykiska ohälsa. Tänker du även så om andra drabbade?

– Nej, nej, tvärtom! Så fort jag hör om folk som lidit av depression, känner jag en ögonblicklig sympati. Ser dem som min broder eller syster. Jag vet också att skam och skuld hör till sjukdomen, och ofta är det som är allra svårast att bära. För övrigt skulle jag aldrig döma någon så hårt som jag dömer mig själv. En sådan grymhet har jag inte i mig.

Känner sig sällan fantastisk

Jag möter David Lagercrantz i bokförlaget Norstedts pampiga lokaler mitt i Stockholm. Det blir ett både skrattigt och allvarligt möte. När vi talar om den del av romanen som gestaltar hur maniskhet kan slå över i självförakt – något jag tror att många människor kan relatera till – får vi ta en paus i intervjun. David vill veta mer om mig, om mina erfarenheter av självförakt.

Själv känner han sig sällan fantastisk.

På en rak fråga om jag känner sig mest fantastisk eller värdelös svarar han:

– Tyvärr, mest värdelös.

– Jag har ljuvliga stunder av mani då jag känner mig produktiv och charmerande. Jag tycker om mig själv i sådana stunder och jag blir ofta rätt gränslös. Svarar ”vad som” på vad som helst. Men när jag ser mig i intervjuer jag gjort under de där perioderna blir jag inte lika road. Manin är som en bra berusning; rolig, ibland måttlös, men man kommer inte undan baksmällan.

Klasskillnader och kulturkrockar

Jag säger till David Lagercrantz att jag upplever att han bottnar i sin text på ett djupare sätt nu än i sina tidigare böcker, som till exempel Millennium-sviten. Visst lyckades han gestalta Lisbeth Salander trovärdigt, men fanns det inte samtidigt ett motstånd? Är det först nu han hittat sin egen författaröst?

–  Ja, kanske, man lär sig hela tiden, och jag gillar tanken att varje bok känns som en debut. Men det är sant att ”Obscuritas” ligger mig närmare än något jag gjort tidigare och jag bemästrar olika genrer bättre nu. Dessutom kände jag direkt att något hände att när jag parade ihop en man från aristokratin med en tjej från Husby. Det skapade sin egen dynamik och fick dialogerna att lyfta. Jag har alltid varit fascinerad av klasskillnader och kulturkrockar. Vår klasstillhörighet sitter i kroppen, i vår blick.

– Jag försökte tänka, både när jag tog mig an Millennium­sviten och när jag skrev Zlatans biografi, att man kan hitta sig själv i allt möjligt, även det som är ganska långt ifrån dig. Zlatan och jag är ju väldigt olika… Det kändes kul länge, men det fanns begränsningar som gav ramarna.

Det ryktas emellanåt om en ny Zlatanbok, är du sugen?

– Nej, det har jag egentligen aldrig varit. Men ibland har jag tyckt att jag ändå borde göra det med tanke på att boken hade en sådan social betydelse, den fick så många att börja läsa böcker. Men nu, i och med jag skrev manus till filmen, känner jag mig färdig. Att skriva om hans resa från en utsatt pojke till superstjärna var intressant. Men resan från superstjärna till där han är idag, nej, det kommer jag inte att göra.

In i bomben värt det

Beslutet att ta sig an Millennium-sviten hade ett pris. Originalförfattaren Stieg Larssons änka och vänner reagerade med kraft och kallade projektet ”exploatering”, ”groteskt” och ”gravplundring”. Även litteraturkritiker rasade. Lotta Olsson skrev till exempel i Dagens Nyheter att Davids beslut att skriva vidare på Millennium i sig var ett värre brott än något han kunde hitta på i böckerna. David Lagercrantz krisade och jämförde situationen vid att löpa ett gatlopp. Men läsarna tog emot böckerna med värme och de blev internationella bestsellers.

I backspegeln, var det värt det?

– Så in i bomben värt det! Det var kanske ett oförsiktigt, lite vansinnigt beslut jag tog, men jag fick mod på kuppen. Och i slutändan är det helt fantastiskt att ha gjort den internationella resan. Nu har jag en världspublik som väntar på min nästa bok, det är ett sällsynt privilegium.   

David Lagercrantz tittar uppskattande på ETC:s fotograf Adam Sundman.

– Här är jag idag. En flott fotograf plåtar mig. Det borde vara något stort och häftigt. Men det har blivit min vardag. Jag har legat etta på New York Times bestsellerlist och har fått fina recensioner i tidningar som Washington Post och Le Monde. Jag är glad att jag fick uppleva att stå där mitt i ett drev och att komma segrande ur.   

Du fick alltså något av en yttre katastrof?

– Ja (skratt). Jag fick en känsla av allt skulle gå käpprätt åt helvete, men jag överlevde stormen och kom styrkt ur det.

Är gärna fjolla

Det stormar fortfarande emellanåt runt David Lagercrantz. Nyligen har ett så kallat kulturbråk rasat mellan honom och Leif GW Persson. David blev kallad ”knapadelsfjolla” och replikerade med att kalla GW ”grandios” och ”mindervärdig”. Skrattar han åt kulturbråk som dessa eller leder de till ångest?

– Jag skrattar lite, men skäms också över att jag nedlät mig till att tjafsa med honom. Dessutom ska man inte slänga ur sig generella domar över folk, särskilt inte när man inte vet vad för sorts strider de går igenom. Eller för att vara lite högtidlig, man ska inte vara elak eller dömande överhuvudtaget om man inte har väldigt goda skäl till det. Det var ett ovärdigt debacle, även om jag nu efteråt är lite road av att han kallade mig knapadelsfjolla. Knapadel är min pappas gamla uttryck om att vi visserligen var adel, men att vi inte hörde till de fina adelsgrenarna, och varken var baroner eller grevar. Det var Olofs sätt att ta ner hela grejen. Att svänga sig med adelsfjädrar vara bara bjäfs och tjafs, tyckte han. Och fjolla…herregud, är det ett skällsord i tiden? Jag är gärna lite fjollig. Känner inget behov av att alltid vara så perfekt manlig. Det är omöjligt, för övrigt, med min neuros.

Finns det en längtan i dig att vara älskad av alla?

– Ja, gärna (skrattar stort) ! Men nej, det hoppas jag inte. Om det är allas kärlek du eftersträvar blir du lätt utslätad och konventionell. Det ligger i sakens natur att den som berör inte kan bli omtyckt av alla. Det kommer med den intellektuella verksamheten. Men ändå…älskad vill jag ju bli, om inte av alla så av många. Kanske är det därför jag håller på och sliter överhuvudtaget. Vad vet man egentligen om sina drivkrafter.

Tar spjärn mot traumat

I ”Obscuritas” finns två huvudpersoner. Förutom professorn Rekke finns också polisen Micaela – som faktiskt varit med om yttre katastrofer. Men hennes karaktär skrivs fram som att det inte funnits utrymme i hennes hårda förortsliv att bryta ihop. Att det liksom är överklassens privilegium.

– Jag lärde mig något av Zlatan, eller ja… det var kanske något jag redan förstått… men att den typen av händelser som kan knäcka en person, det finns ingen lagbundet i det. Människan kan reagera väldigt olika på katastrofer. Vi kan gå under, knäckas, förföljas av mardrömmar. Men vi kan också blir starkare av dem, och Micaela blir just det. Hon tar spjärn mot sina trauman. Hon växer av det, och hon kan inte fatta att Rekke som har allt, låter det rasa för egentligen ingenting – för några dunkla inre sår. I hans värld, precis som i min, är det okej att visa svaghet och känslighet. Men för henne är det obegripligt. Hon blir rasande på det, och det tycker jag är spännande.

Nu har David Lagercrantz skapat sina egna karaktärer och sin egen intrig. Samtidigt finns mycket i ”Obscuritas” som har likheter med Millennium. Två huvudpersoner, en kvinna och en man, det finns motsvarande extrem intelligens inblandad, en laddning de två huvudpersonerna emellan och en gåta att lösa – plus storpolitiska skeenden att belysa samhällskritiskt. Att Stieg Larsson spelat roll för var David Lagercrantz befinner sig idag är uppenbart.

– Det är klart att han har varit viktig, jag har läst hans böcker upp och ner. Skulle jag gå opåverkad ur det vore det skamligt! Stieg Larsson var ju en fantastisk berättare! Och jag älskade och beundrade hans politiska patos. Samtidigt kan jag tycka att han skrev kantigt och att hans personteckning var lite yxig. Och brutal action och våld – jag är inte riktigt skapad för det. Jag vill jobba mer med gåtan.

Världen gick sönder

Den gåta ”Obscuritas” utspelas runt är ett mord på en fotbollsdomare i Husby, men snart nystas kopplingar upp till hur världen förändrades efter 11 september. Under de 20 år som gått har den ”enorma arrogansen” som följde, fortsatt att uppröra David Lagercrantz.

– I stället för att sätta i gång en stor brottsutredning, och få fast de skyldiga, startar USA två krig – utan att veta vad man vill. Hela regionen destabiliserades. Ibland ser jag till och med Irakkriget som 2000-talets första världskrig. Världen gick sönder, och i förlängningen ledde det till stora flyktingvågor och banade väg för högerpopulism. Och idag lever vi i den här sinnessjuka polariserade världen där stora tv-kanaler som Fox News tillåts ljuga obehindrat och folk flyr in i filterbubblor, fulla av lögner som bara vill bekräfta våra fördomar. Så fruktansvärt sorgligt är det – och farligt.

Genom att låta en gåta kasta sitt strålkastarljus på tortyr som legaliseras och hemliga fängelser där människor fängslas utan rättegång, hoppas David Lagercrantz få upp frågan om mänskliga rättigheter på dagordningen.

– Att USA trodde att de kunde komma tillrätta med terrorn genom att själva kränka mänskliga rättigheter och börja tortera folk i stor utsträckning, var förödande. Det skapade en ”bad will” som inte går att underskatta, och slog sönder det moraliska överläge västvärlden hade. Och det är faktiskt inte förrän nu – när jag gjorde min research för boken – som jag förstår hur omfattande och fruktansvärd CIA:s tortyr var.

Framgång kan korrumpera

David Lagercrantz är en författare som blivit oerhört rik på sina böcker. De tre Millennium-böckerna drog in över 70 miljoner till honom i royalty. Han behöver aldrig tveka om han har råd att unna sig något. Hur har det förändrat honom?

– Pengar förändrar alltid, även om man inte riktigt vill erkänna det. Pengar sätter sig i kroppen. Ger en viss tyngd till steget, och forskningen säger ju också att vi generellt blir lyckligare av pengar, åtminstone upp till en viss grad. Men tyvärr – i alla fall för mig – är glädjen ofta övergående. De gamla såren återvänder ändå, jag kommer just nu från en väldigt tung period. Framgång och pengar skyddar inte mot det, även om jag förstås vet att jag är oerhört priviligierad och lyckligt lottad.

Vad gör du av pengarna?

– Lite av varje. Jag ger till mina barn. Jag har nyligen köpt en stor lägenhet på Östermalm och jag köper konst och kostymer. Jag har aktier, främst inom AI och hållbarhet för dessvärre – kanske i enlighet med min läggning – ser jag klimatkatastrofen komma, det kanske allra bästa exemplet på mänsklig dårskap. Vi vet att det går illa, men fortsätter ändå som om vi vore blinda och döva.

Med försäljningsframgång kommer en risk. Den kan korrumpera dig intellektuellt, konstaterar David Lagercrantz. Du kan bli för inställsam, sätta upp fingret i luften för mycket. Därför är han på ett sätt tacksam för att han bär sin far Olof Lagercrantz krav på kvalité på sina axlar. Men lika viktigt för honom är att nå ut.

– Det finns i mig en dröm om att göra något riktigt bra. Något som håller. Men Zlatan-biografin omvärderade perspektivet för mig. Att få människor att läsa är viktigare för mig än en en applåd från parnassen – trots att jag förstås vill ha både och.

Tre snabba frågor:

Du är vänster och superrik – hur går det ihop?

–  Det har ju många varit innan mig. Vänster har jag alltid varit. Haft hjärtat till vänster. Men jag är väl inte längre så enkel att placera på en skala. Jag tror att det är livsfarligt om ojämlikheterna ökar mer i samhället. Samtidigt är jag väldigt företagsvänlig. Det är ju företagen och entreprenörerna som driver fram välståndet. Det gäller bara att fördela resurser bättre, och ha en press som har råd att granska.

Det krävs mod för att våga skriva skönlitterärt, eftersom det är så utelämnande. Var hittar du ditt mod?

–  Mod krävs det förstås eftersom du behöver titta in i dig själv, och våga formulera all skit som rör sig därnere. Men som författare kan du alltid dölja dig bakom dina litterära gestalter. Du kan svära dig fri från dem om du vill, och vågar du inte skylta med dina värsta egenskaper, kan du alltid ge dem till dina skurkar och ”bad guys”. Det är ett klassiskt trick.

Om du inte var författare, vad skulle du jobba med då?

– Jag drömde en gång om att bli skådis. Jag gick på Vår teater, men hoppade av när det bara var jag och tjejer kvar. Jag skulle nog vara journalist eller kanske allra helst lärare. Om du som lärare kan få en elev att växa – det är vackert.  Det är vackrare än att växa själv.