Initierat / Nathan Hamelberg.

2021-09-01 12:00
  • Bild: Maja Suslin/TT
  • Makode Linde pratar med en besökare i blackface-mask på hans utställning i Kulturhuset, Stockholm 2016. Hans performancekonstverk ”Painful Cake” 2012  fick stor  uppmärksamhet.  Bild: Henrik Montgomery/TT
    Makode Linde pratar med en besökare i blackface-mask på hans utställning i Kulturhuset, Stockholm 2016. Hans performancekonstverk ”Painful Cake” 2012 fick stor uppmärksamhet.
  • Stina Wirséns karaktär Lilla Hjärtat väckte stora diskussioner om rasstereotyper. Bild: Stina Wirsén
    Stina Wirséns karaktär Lilla Hjärtat väckte stora diskussioner om rasstereotyper.
Puffetikett
Dagens ETC

Därför kan antirasismen falla på eget grepp

I början av 2010-talet drog en våg av antirasistiska debatter genom den svenska offentligheten. Men vad har hänt med rörelsen på tio år?

Dagens ETC har bett några av de mest tongivande debattörerna att sammanfatta och reflektera. Först ut är skribenten och debattören Nathan Hamelberg.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per månad. Avsluta när du vill.

Går det att skriva ett bokslut över de tio senaste årens antirasistiska rörelser och frågor? Vad vore då slutsatserna? Svår sak att svara på, inte minst för att det verkligen handlat om rörelser i plural, och vissa frågor har stått i förgrunden som symbolfrågor medan andra drivits med kraft i skymundan, i vardagen och i tysthet. Att sammanfatta är ändå nödvändigt för att kunna gå framåt och för att mobilisera snarare än passivisera.

2010-talet var första gången EU-samarbeten blev uppmärksammade och utmanade i massiv skala av antirasister i och med att Reva-­projektet synades och kritiserades. Att EU:s yttre gränser innebär inre kontroller av de med ”osvenskt” utseende, att EU:s gränser inte bara går vid Medelhavet utan – vad ordningsmakten, Frontex och Migrationsverket anbelangar – även rakt igenom människor, de som avviker ska skärskådas för att eventuellt avvisas.

Ström av vittnesmål

Protesterna mot Reva var massmobiliseringar och skapade en ny typ av engagemang. Jonas Hassen Khemiris text ”Bästa Beatrice Ask” (riktad till den dåvarande justitieministern) delades fler gånger än någon annan krönika gjort innan. Vad viktigare var förde den med sig en strid ström av inlägg med människors vittnesmål om erfarenheter av rasism i var­dagen.

Rasism gick från att ses som något extremt som nazister sysslade med, eller något som förekom under totalitära regimer, i Apartheidsydafrika eller rassegregationen eller slaveriet i USA:s sydstater, till att förstås som något som skedde i vardagen. Det började pratas om vardagsrasism och strukturell rasism snarare än bara hatbrott.

Folkbildning på gräsrotsnivå

Massaktivitet utgick från en rad frågor, från mobiliseringarna efter NMR:s attack i Kärrtorp i december 2013 och Kämpa Malmö efter den grova misshandeln av Showan Shattack vid Möllevångstorget efter 8 mars-firande, till arbetsplatsinitiativ mot rasism som Brandmän mot rasism och organisering i så kallat utsatta förorter, såsom Pantrarna i Göteborg och Megafonen i Stockholm, i synnerhet i Järva och Västerort. De senare drog med sig människor som i många fall inte varit politiskt organiserade tidigare, och som arbetade med folkbildning på gräsrotsnivå i lokalsamhällena, samtidigt som de kombinerade teorier och metoder från sociala aktivister från Latinamerika, Afrika och Mellanöstern likaväl som från svensk arbetarrörelse.

Något som behöver nämnas särskilt är alla mobiliseringar mot antiziganism, både i form av Skånepolisens olagliga romregister (som de med en eufemism kallade ”analysfil”) såväl som upprepade och organiserade attacker på romska boenden och på romer på gator och torg. Parallellt pågick en diskussion om organiserat tiggeri som på olika sätt misstänkliggjorde romer generellt och EU-migranter i synnerhet. ”Inte alla EU-migranter” kan tilläggas – själva termen får också ses som en eufemism, ägnad att tala om att våld riktades mot just romer, eftersom den aldrig användes om majoriteten av EU-medborgare som migrerat till Sverige.

Språket stod i centrum

Överhuvudtaget blev 2010-talet ett årtionde där frågor om språk stod i centrum, vilket ibland blev någon sorts skuggboxning eller katt- och råttalek. Givet den utpräglat antirasistiska nationella självbilden i Sverige gjordes utspel, utpekanden och påståenden som antydningar – genom omformuleringar och förmenta frågeställningar snarare än tydliga ställningstaganden.

Omvänt svarade antirasister med att fylla i ofullständiga meningar, vilket ofrånkomligen blev att ibland framstå som språkpoliser eller bara allmänt stränga. På liknande sätt fick vi med filmen ”Liten Skär och alla de små brokiga” (om barnboksfiguren Lilla Hjärtat) och Makode Lindes performance-konstverk ”Painful Cake” (som uppfördes på Moderna Museet och involverade kulturministern Lena Adelsohn-Liljeroths nervösa deltagande) samt bibliotekschefen Behrang Miris flytt av Tintinseriealbum på Kulturhusbiblioteket TioTretton (och hans signaler om att hela biblioteket skulle genomgå liknande granskning) en omfattande diskussion om rasstereotyper.

Lätt förenklat går det att säga att inom stora delar av vänstern förhärskade en syn som skulle kunna sammanfattas ”vi måste prata om ras”. Till höger fanns omvänt en syn som skulle kunna sammanfattas som ”man måste få visa rasstereotyper”. Den senare synen kan sägas vara naiv, rörande hur rasföreställningar faktiskt skapas i kulturen, såväl visuellt som på andra sätt.

Förändring eller imagehantering?

I den månghövdade antirasistiska massrörelse som böljade fram på mitten av 2010-talet fanns ständigt en fara att falla på eget grepp. Allt ifrån SSU-klubbar via Feministiskt initiativ till autonoma vänstergrupper växte på grund av antirasismen och den kampen var, under en tid då det rådde stillestånd i många andra frågor, genuint en huvudfråga för många. Men samtidigt skapades förutsättningar för en sorts woke antirasism som blev ett influencerfenomen innan begreppet ens fanns. Det gick att monetarisera antirasism genom kurser som appellerade till myndigheters och organisationers rädsla för att göra och säga fel. Det kunde vara nog så påkallat, problemet var tron på quick fixes snarare än lösningar som byggde på mer än imagehantering.

Så länge rörelsen hade momentum fanns försök att spänna segel framför den vind som blåste – Stefan Löfvens ”Mitt Europa bygger inte på murar”-tal på Refugees Welcome-manifestationen på Medborgarplatsen i Stockholm är ett exempel på det. Men bara månader senare visades sig Löfvens Sverige bygga på just murar för att skapa ”andrum”.

Har gett SD stjärnglans

Att falla på eget grepp tog sig framför allt två förlamande uttryck, dels tanken att i alla lägen se rasism som huvudfara, dels att se ”samarbeta med SD” som exempel på rasism. Missförstå inte, att kohandla med SD och göra eftergifter till dem är ett hot. Men att döma ut partier som röstat likadant som SD, oberoende av dem och av helt andra skäl, har fått svensk politik att gå i baklås ända sedan SD kom in i riksdagen. Det har dessutom bidragit till att ge SD en stjärnglans som sanningssägare och andra partier som förljugna. Deras förklaringar till reella problem har fått en onödig monopolställning när övriga partier tvekar om att prata om dem på grund av rädsla för att associeras med SD. Extremvarianten av det här var när Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ valde att inte rikta fokus mot en brutal våldtäkt på Gotland samma sekund som NMR använde dådet för att hetsa mot invandrare.

Lyser med sin frånvaro

Idag är det politiska landskapet i grunden omstöpt, Alliansen finns inte längre och SD har vuxit på framför allt de borgerligas bekostnad. Rasistiska förklaringar till sociala problem och kriminalitet är vardagsmat, samtidigt som vänsterdito lyser med sin frånvaro från den regering som inte har mandat att föra socialistisk politik och därför stannar vid MR-retorik.

Var- och varannan fråga knyts till invandring, men det är i sig ett otroligt skört tillstånd – varje gång alltifrån anställningstrygghet, marknadshyror eller skolan kommer i debattens centrum är de rasistiska förklaringsmodellerna inte värda vatten. Antirasismens väg framåt är att gå från att vara reaktiv och moraliskt indignerad till att förenas med andra frågor och kamper och ta initiativet.