Massarbetslöshet, fattigdom och även svält svepte fram över industrivärlden. I Sverige hade den officiella arbetslösheten 1931 vuxit till nära 20 procent för att bara förvärras, i olika branscher klättrade arbetslöshetstalen; till 67 procent av sågverksarbetarna, 65 procent bland murarna, 45 procent av stenarbetarna och 40 procent av gruvarbetarna.
Det gångna året hade präglats av våldsamma arbetskonflikter med skottlossning och militärt belägringstillstånd mot arbetare i Halmstad, militärens dödsskjutningar av fem arbetare i Ådalen, följt av sammanstötningar mellan polis och demonstranter mot ”mördarregeringen” i Stockholm, den ”Röda veckans” generalstrejk i Söderhamn och inte minst, avslöjandet av Munckska kåren under sommaren 1931. Med hjälp av en för mordet på Rosa Luxemburg misstänkt tysk militär hade Stockholms polismästare Hårleman i hemlighet låtit importera mängder av kulsprutepistoler, revolvrar och ammunition för att sättas in mot upproriska arbetare om den dagen skulle komma.
När Anders de Wahl från Skansen deklamerade ”Ring klocka, ring!” inför året 1932 fanns ingen ljusning i sikte. Arbetslösheten bara ökade. I mars sköt sig den svenske finansfursten Ivar Kreuger på ett hotellrum i Paris och finansimperiet kollapsade. I spillrorna tvingades den frisinnade och liberale statsministern C G Ekman avgå efter avslöjanden om att ha mottagit hemliga bidrag från Kreuger. Bara dagar före Kreugerkraschen hade en annan av det svenska näringslivets toppar, Hjalmar von Sydow, skapare av Svenska Arbetsgivareförening SAF (nuvarande Svenskt Näringsliv), mördats tillsammans med sitt tjänstefolk. Gärningsmannen, hans egen son, sköt både sin unga hustru och sig själv inför gripandet av polisen.
Vid fortsatta strejkstrider mot lönesänkningar och strejkbryteri under våren och sommaren 1932, med centrum i den stora pappersmassestrejken, öppnade polis eld mot arbetare i Sandarne och Klemänsnäs och flera av dem sårades svårt. Trots att arbetare skjutits i ryggen frikändes alla polismän medan flera strejkande dömdes till fängelse. Lönesänkningar genomdrevs och i spåren av Ådalen, finanskrascher och våldsamma sammanstötningar gick Sverige till val hösten 1932. I Tyskland marscherade nazisterna mot regeringsmakten och i Sovjetunionen rasade Stalins tvångskollektivisering på väg mot den Stora Terrorn.
Men i september, fyra år efter det så kallade Kosackvalet där den svenska högern besegrat arbetarrörelsen, inleddes vändningen. Medan högern och de liberala partierna förlorade nära tvåhundratusen väljare vann Socialdemokraterna och kommunisterna än fler. Socialdemokraterna bildade regering på ett offensivt kristidsprogram som genom den så kallade ”kohandeln” med Bondeförbundet inledde krisbekämpningen med folkhemsreformer i sikte. Alltså så som den goda partiberättelsen vet att förtälja, medan massarbetslöshet och fattigdom länge bestod och inte lättade förrän Europa rustade.
Den egentliga vändningen i vårt hörn av världen kanske främst bestod av folkrörelsernas formidabla tillväxt när högern äntligen besegrats och alla krafter behövdes för den reformkamp som väntade – när omvärldens mörker skingrats. •
