Clark Olofsson – en rockstjärna ­större än livet

Clark Olofsson är mest är känd för Norrmalmstorgsdramat 1973 och det senare väldigt bestridda konceptet ”Stockholmssyndromet”.

”De borde ha kallat det Clark Olofsson-syndromet för fan”, säger Bill Skarsgård som Olofsson i en voice-over i ”Clark”, som skildrar episoden långt mer underhållande än i den intetsägande engelskspråkiga ”Stockholm” från 2018.

Norrmalmstorgs­dramat är bara ett av sex kapitel i serien ”Clark” som är ”baserad på sanning och lögner” och vars manus utgår från självbiografin ”Vafan var det som hände”.

Jonas Åkerlund har skruvat upp volymen till max och gjort Olofsson till en rockstjärna större än livet. Samtidigt görs också i ”Clark” huvudpersonen ansvarig för konsekvenserna av sina handlingar, efter åratal av själviskt beteende.

Miniserien är berättad utifrån en rad dråpliga sammanträffanden, som en svensk Forrest Gump på speed. Med imponerande kostymer i autentiska miljöer och snyggt ­musiklagt med Sverigehits från 50-, 60-, 70- och 80-talet.  

I likhet med Åkerlunds ­debutfilm ”Spun” – om ett gäng amerikanska amfetaminpundare – ramas övergrepp, missbruk och personlig tragedi in av en mörk screwball-­humor.

Bill Skarsgård är perfekt i rollen och manspreadar ­mellan bankrån och sexuella eskapader med en dumsnygg ”bad boy”-charm. Clark Olofsson älskar alla kvinnor han träffar. Eller som han själv formulerar det i en monolog bildsatt med en psykedelisk tecknad film: ”jag respekterar och älskar alla fittor”. 

Det blir mycket ”kuksugare”, ”skit på dig”, ”knulla hela banken” och så vidare. Riktigt äcklig blir Åkerlund i en scen då Olofsson kör upp upp kreditbankens upprullade sedlar i röven på en skrikande Janne Olsson. Clark Olofsson vägrade anpassa sig efter samhällets regler om gott uppförande, så det är orimligt att kräva att ”Clark” skulle göra det. Men galghumorn kontrasteras mot trauman, som i flashbacks till Clarks barndom och minnen av en fruktansvärt sadistisk pappa. 

Allt är effektivt sammanflätat i Jonas Åkerlunds snabba och hårdklippta musikvideoestetik. Resultatet är en vild åktur genom både sorgerna och extasen som kom ur Clark Olofssons frihetslängtan.