– Nu känner jag faktiskt på riktigt att jag är nöjd med mitt liv som det är, jag mår bra igen efter flera tunga år.

För alla som någon gång har blivit lämnade finns en stor igenkänning i din beskrivning av overklighetskänslor och tankarna på att den man helst vill prata med om hur ledsen man är också är den personen som orsakat smärtan. Tycker du att det är det rimligt att man ska klara av en separation på ett ”snyggt” och moget sätt när hela ens värld har krossats?

– Nej det tycker jag faktiskt inte att det är. Man måste få kosta på sig att gå över lite gränser och förlåta sig själv för att man gör det. Man måste också tillåta sig att sänka kraven om man ska orka leva utan att gå sönder. Jag drog i alla fall ner kraven på på matlagning, tvättning och en massa andra områden för att klara att jobba och vara en bra pappa. Barnen och jag käkade väldigt ofta ute, jag slarvade otroligt mycket med tvätten och hade inte världens snyggaste, renaste hem. Men jag klarade mig igenom det!

Du skrev en första text om din separation i Svenska dagbladet redan 2020. Efter det du skrivit flera texter till på det temat, och nu en hel bok. Den här skilsmässan verkar ha blivit en oändlig källa till litterärt innehåll, och du har öst ur den källan ganska länge nu. Finns det något stopp? 

– Ja, jag hoppas att boken på ett sätt sätter punkt för det. Jag vill inte bli en sån ”one trick pony” som kallar sig nyskild år 2036, det känns viktigt av rena anständighetsskäl! Men visst, det har varit kreativt förlösande för mig att vara med om någonting riktigt omskakande. Om jag tidigare känt mig lite luddig som skribent så kände jag helt plötslig en större pondus och självklarhet när jag skrev efter skilsmässan. Jag kom på att pissdagarna faktiskt kunde vara stoff, det var tröstande på något sätt att det jobbiga och smärtsamma kunde bli litterärt innehåll.

Många män i din ålder som skiljer sig träffar ganska snabbt en ny, ofta yngre partner, och skaffar nya barn med henne. Är din bok en del av trenden ”kulturskribenter skriver förtäckta kontaktannonser”, alltså har du fått många mail från kvinnor som läst dina texter och vill dejta dig?

– Nej, det har inte varit mycket av den varan faktiskt. Visserligen har jag jag fått mycket respons, men mer av det platoniska slaget. Folk som skriver till mig är väldigt öppenhjärtliga, de känner nog att eftersom jag har ”lättat på förlåten” så kan de göra det också. Jag hade nog känt äckel inför mig själv om jag innerst inne visste att det var ragg jag var ute efter med boken – och att jag sedan också fick napp. Usch!

I din bok landar du också i en kritik av kärnfamiljsnormen. Är kritiken ett slags försvar av ditt nya sätt att leva efter att du själv har blivit snuvad på den?

– Nej, jag tror att jag var kritisk även när jag själv hade en kärnfamilj. Men den blev starkare när jag skiljde mig och började titta närmare på den här charaden vi håller på med. Många förhållanden vilar på en stor kompromiss där det bara är en av de två som har det som de vill, men ändå fortsätter folk att hålla ihop. Men visst, det stämmer att min kärnfamiljskritik också var en sorts överlevnadsstrategi. Det hjälpte att vara arg på något eftersom det är behagligare att vistas i ilska än i sorg.

Du har också lanserat begreppet reboundvänner. Vad är det?

– Det är de nya vännerna jag skaffade i kölvattnet av skilsmässan. De hade gått igenom liknande erfarenheter och fungerade som en sorts informell stödgrupp där vi fanns till för varandra och liksom sög märgen ur varandras olycka. Men en dag märker man att man mår lite bättre och inte uteslutande måste prata sin separation varje gång man ses. Då har de peakat i sin betydelse som reboundvänner och fyller inte längre samma viktiga funktion.

Tror du att de känner sig utnyttjade?

– Nej. För vi har kvar varandra som vänner och kan prata om andra saker när vi umgås. Men vänskapen betydde faktiskt mer när vi var mitt inne i sorgen och krisen, det var då vi hade som mest behållning av varandra och kunde läka tillsammans.