Men – han ÄR precis så bra. Filmen är precis så bra!

I nästan två timmar hålls ­balans och ton perfekt, innan den allra sista tån doppas i aningen för smörig Hollywood­sås – med lite för medveten triggning av känslosträngarna.

Men det väl smetiga slutet är den enda kritiken jag har. Det här är ett mästerligt kammarspel om sorg, skam, vägval och förlåtelse. Snubblande nära en full pott.

Charlie är en isolerad medel­ålders man som på grund av ett personligt ­trauma hets- och tröstätit sig upp till runt 300 pannor. Han är godhjärtad och genomsnäll, men har även råkat göra ont. För kärlekens skull. Framförallt är han genuint mänsklig, då det är ungefär sådär de flesta av oss fungerar. Bara att vi andra oftast klarar oss lindrigare undan.

Charlie väntar mest in döden – och den är nära i filmens start. Jobbet som onlinelärare för skrivarkurser och mat är det enda som fyller Charlies dagar. Han kan knappt ta sig upp ur soffan längre och sorg, svett, fett och liggsår ihop med ett krympt 4:3-format på filmen understryker den instängda och klaustrofobiska känslan i hans lägenhet.

Charlie är fången i sin egen misär när den förlorade tonårsdottern Ellie (Sadie Sink) återvänder i hans liv. Ett sista försök till försoning innan allt är för sent. Hon är tvär, svår och skitförbannad över det kort hon själv fått i livet. Rentav elak i sina stunder.

Darren Aronofsky har gjort en rad bra filmer som ”Requiem for a dream”, ”The wrestler” och ”Black swan” – men också några mindre lyckade som senaste ”Mother!”. Med ”The whale” har han fått till en rungande ­jackpot. Det är som nämnt till stor del Brendan Frasers förtjänst och jag tror på varje agerad sekund av honom – men även Sadie Sink (som många sett i ”Stranger things”) och Hong Chau som spelar rollen som Charlies skötare och vän för­tjänar att hyllas.