Herakles fick på sin tid en annan bläckfisk att tampas med. Den hette Hydra och levde vid en sjö. Sjön hette Lerna då och heter det samma i dag. Lerna ligger nära Argos på Peloponnesos. Området hette Argolis då och heter det i dag också. Det är ett mycket vattenrikt och det var förmodligen än mer så förr.

Denna Hydra var inte vilken bläckfisk som helst utan var försedd med flera huvuden – från sex till hundra enligt olika traditioner. Det gick att kapa av huvudena, men de hade förmågan att genast ersätta sig själva med nya. De var autogena, för att använda den medicinska termen. Paradhuvudet eller ”huvudhuvudet” var dessutom odödligt. Samtliga var livsfarliga även på avstånd eftersom de andades ut så giftiga gaser att man dog om man andades in dem.

Det finns en tradition som förklarar att namnet Lernea Hydra kommer från en kung i trakten som hette Lernos. Hans personliga vakt bestod av femtio skyttar och när någon bland dem dog ersattes vederbörande genast.

Hur som helst, Lernea Hydra skulle inte göra sig som guldfisk. Hon var farlig, spred skräck omkring sig, det gick inte att bli av med henne. Så man kallade på hjälten. Så gjorde man då och så gör man än.

Ve det folk som behöver hjältar, sa Bertolt Brecht. Det tål att tänka på, i synnerhet nu då en hel del medborgare ropar efter strängare pandemiregler, hårda tag, stopp för all invandring, ett starkare försvar m.m. Donald Trump tog på sig den rollen i USA. Han tog på sig Herakles lejonhud och hans klubba och vi vet hur det gick.

Men tillbaka till den riktige Herakles och hans kamp med Hydra. Hon var inte lätt att få tag på, men då och då fick han syn på henne och riktade brinnande pilar mot hennes håll. De träffade fast utan att få något resultat i motsats till det napalm som årtusenden senare skulle prövas för första gången på de grekiska bergen mot partisanerna under inbördeskriget 1946–1949.

För Herakles fanns inget annat att göra än att möta henne man mot man så att säga. Som tur var hade han med sig sin brorson Iólaos och de hjälptes åt. Hjälten brottades med Hydra, kapade av det ena huvudet efter det andra och Iólaos brände såren för att förhindra nya huvuden att växa fram. Det fungerade. Bara ”huvudhuvudet” som inte gick att döda återstod, men Herakles lyckades kapa av det också. Sedan begravde han det i en djup håla i marken och la på en jättelik sten.

Han passade också på att doppa sina pilar i Hydras blod och de blev förgiftade så att de kom att orsaka obotliga sår. De kom till användning under belägringen av Troja och de har använts i mer moderna varianter i nästan alla krig som har ägt rum sedan dess.

Vad hände med Hydras odöd­liga huvud? Blev vi av med det en gång för alla?

Inte riktigt. ”La piovra” finns än som form fast vi talar om det med andra termer. Vi talar om kretsar, som kretsen kring Presidenten eller Kungen eller Industrimagnaten. Vi kallar inte dessa kretsar för maffia trots att metoderna ofta är desamma.

Hemligheterna staplas på varandra. Tänk bara på alla affärer vi har haft med penningtvätt, skatteplanering och skatteflykt, offshoreföretag, brevlådeföretag, skumma vapenaffärer, narkotikahandel med mera. Och huvudena är lika autogena som förr. Tar man bort ett dyker det genast upp ett nytt.

Ska man dra slutsatsen att vi behöver en hjälte?

Det skulle inte vara mitt första val.

Herakles borde kanske inte ha begravt Hydras odödliga huvud.

Han borde ha riktat en strålkastare mot det.