Vi börjar där, eftersom det är en självklarhet jag förtränger så fort det kommer fram en spegel där jag kan börja leta fel. I badrumsskåpet trängs toners, oljor och krämer. Här finns olika serum som lovar ”fräscht glow”, ”anti age” och att ”stimulera hudcellernas naturliga nybildning”. Alla köpta i en dröm om lycka i form av en slät, felfri hy.
Efter åratal med en hudvårdsrutin i sex steg stannar jag upp. Jag tittar på förpackningarna och känner hur jag äntligen börjat tröttna.
Hudvårdsrutin. Bara ordet skapar förväntningar. Det låter onekligen som något alla med minsta självaktning och känsla för hygien bör ha. Ändå var jag länge nöjd med bara sminkborttagning och någon billig kräm. Sedan hände något.
Vid 30 födde jag mitt första barn. Jag fick inte sova. Det började synas under ögonen som tyngdes ner av fåror. På selfies från den tiden syns hur jag försökte le på ett sätt som skulle göra rynkorna under ögonen mindre framträdande. Kanske borde jag helt enkelt sluta le? tänkte jag. Ville inte se så sliten ut.
Jag började googla på vad som gick att göra.
Sedan slutade jag inte googla.
2015 var de svenska beautybloggarna redan så många att de hunnit bli nischade. Några var inriktade på ”naturlig skönhet” som skulle vara klimatsmartare val. Andra hade nördat in sig på ”hudvårdens kemi” och analyserade krämerna på molekylnivå för mest effektiva resultat.
Feministen Kakan Hermansson började tipsa i sin blogg på Nöjesguiden om hudvård. Här varvades kängor mot patriarkatet med nya hudvårdssyror med extra riv. Hennes ton var underhållande och ny. Jag levde på föräldrapenning det året, men beställde ändå produkter för tusenlappar. Eller ”investerade”, som det heter på bloggspråk.
I samma veva hittade jag forumet Beauty and bullshit på Facebook, ett separatistiskt, antirasistiskt och feministiskt skönhetscommunity där alla var schyssta och strävade efter ”glowy” hy. Ett kul nörderi parat med systerskap.
”Hej gäris och ickebinäris! Har ni testat snigelserum?”
Och jag var inte ensam. Mellan 2014 och 2016 spenderade svenskarna mest per person inom EU på skönhet och kroppsvård, enligt bransch organisationen Cosmetics Europe. Oljor, koreanska masker och micellärt vatten. Badrumsskåpet fylldes på med fler förpackningar. Hudvårdsrutinen ökade till fem–sex, ibland sju, steg. Och det gällde att göra ordentlig research innan de dyra inköpen. Vissa perioder slutade jag läsa böcker på kvällarna för att istället ägna mig åt research av ett ännu mer effektivt serum.
En helt rimlig jakt, intalade jag mig. I en podd hörde jag att en mediekvinna i 30-årsåldern helt slutat röra pannan för att slippa få rynkor. Hon var samtidigt känd för att lyfta ämnen som feminism och maktkritik.
Mitt i allt inkluderande community-mys verkade många av oss helt glömma bort att det vi egentligen sysslade med ytterst syftade till att bli snyggare, slätare, vackrare. Skönhetsindustrin tackade och bockade medan vi gav varandra tips, ”systrar emellan”.
Den som ifrågasatte beautyfansen sysslade med att ”skamma”. Män får ju inga liknande frågor när de köper onödiga teknikprylar? Käft, röt feministerna ifrån. Låt kvinnor vara. Detta är self care.
Men kritiken kom. I Expressen konstaterade Valerie Kyeyune Backström 2017 att hon slutat haja till när feministbloggar tipsar om botox ”för att må bättre”. Hon skrev: ”Feministiska profiler gör gemensam sak med patriarkatet och skönhetsindustrin i att förmå oss att leta fel hos oss själva, som kan rättas till med injektioner.”
Parallellt såg jag hur många av de 10 000 medlemmarna i Beauty and Bullshit försökte sälja vidare sina överköp. De var ofta 20-någonting och inte sällan studenter. Jag förstod aldrig hur de haft råd att köpa alla dessa tuber. Eftersmaken började bli fadd.
2018 valde den feministiska och antirasistiska skönhetsbloggaren Annahita Yazdia också att sluta blogga på whinar.se, utled på att gå industrins ärenden och bidra till ökad konsumtion.
”Låt oss andas”, skrev hon. Hösten 2020 lades också forumet Beauty and Bullshit ner.
Men jag fortsatte med mina sex steg. Och hudvårdsindustrins omsättning ökar.
Idag verkar debatten om beauty ha landat i någon slags konsensus kring att hudvård visserligen inte är en feministisk sysselsättning, men heller inte behöver vara det. Allt som feminister gör är inte feministiskt. Visst?
Tyvärr gör detta att de kritiska frågorna tystnat: Vem tjänar på vår jakt efter att bli vackrare? Vem vågar bryta kapprustningen och hitta alternativ?
”Jag har en känsla av att vi skulle få en mycket djupare, varmare, hetare och värdigare värld om vi fokuserade mer på att imponera på varandra med vårt inre, med vår moraliska kompass, med vår fantasi, skapandekraft och humor. Istället för att kommunicera ’kolla, jag har gjort ett ännu snyggare fejs än du’”, sa artisten Frida Hyvönen när jag nyligen intervjuade henne.
Det är meningar att klippa ut och sätta på badrumsskåpet. Man glömmer ju så lätt.
Mörka moln svävar över våra glowiga face. I boken ”Skönhetsmyten” skriver Naomi Wolf exempelvis om hur fixeringen vid skönhetsindustrin och individuell självförbättring bidrar till att elda på konkurrensen mellan kvinnor. Också Susan Faludi har skrivit kritiskt om den ”kommersialiserade feminismen” där kvinnors handlingsfrihet numera ska manifesteras genom friheten att kunna lyxkonsumera.
Skönhetsindustrin lever på att vi är missnöjda. Jag börjar och slutar där. Jag är less på de sex stegen som skulle leda till den himmelska hyn.
Där fanns inget lyckligt slut. Bara mer missnöje och konkurrens – och ännu fler sålda produkter.
