Samtalet.

2017-01-21 17:15
  • Efter mer än femton års grävande i mysteriet kring vad som hände Andrée-expeditionen stod Bea Uusma slutligen på stranden där deltagarna hittades döda 1930, trettiotre år efter att de flög iväg.  Bild: Anna-Lena Ahlström
    Efter mer än femton års grävande i mysteriet kring vad som hände Andrée-expeditionen stod Bea Uusma slutligen på stranden där deltagarna hittades döda 1930, trettiotre år efter att de flög iväg.
  • Förra sommaren reste Bea Uusma ner till Thessaloniki för att volontärjobba som läkare i ett av flyktinglägren där. "Jag kände att jag står inte ut med mig själv om jag inte gör något", säger hon. Bild: Agnes Stenlund
    Förra sommaren reste Bea Uusma ner till Thessaloniki för att volontärjobba som läkare i ett av flyktinglägren där. "Jag kände att jag står inte ut med mig själv om jag inte gör något", säger hon.
Puffetikett
Nyhetsmagasinet ETC

Bea Uusma: "Det var helt vidrigt"

Med frostbitna hårtoppar och stor pälsmössa på huvudet hälsar Bea Uusma tusentals resenärer välkomna hem varje dag. Sedan 2015 ingår hon i utställningen på Arlanda med porträtt på kända svenskar i ankomsthallen. I bildtexten står att hon är ett "levande bevis på hur långt man kan gå när man följer sin passion och nyfikenhet".

Det är nu drygt fem år sedan Bea Uusma steg iland på en av världens mest ogästvänliga platser. Vitön i Barents hav nordost om Svalbard omges ständigt av oberäknelig drivis som gör det extremt svårt att ta sig iland. Ändå har hon under de senaste två decennierna känt en outplånlig kallelse att ta sig just dit.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0


Passionen för Salomon August Andrées misslyckade ballongfärd över Nordpolen mynnade 2013 ut i boken Expeditionen, som gav henne Augustpriset för bästa fackbok. Efter åratal av minutiösa efterforskningar i alltifrån benbitar, dagböcker och ett otal expeditioner kunde hon till slut titulera sig världens främsta expert på Andrée-expeditionen. Hon kunde också leverera en trovärdig förklaring till expeditionsmedlemmarnas mystiska död, så fullödig som någonsin kan tänkas av ett hundraårigt bevismaterial utspritt i Arktis.

Trots det har hon fortsatt efterforskningarna. Och intresset tycks bara öka.

– Jag får fortfarande enormt mycket brev. Varje vecka skickar folk grejer till mig, det är jättegulligt. Både från dem som vill tacka för boken och sådana som hittat saker i sin farmors källare, typ en bonad med Andrée-expeditionen som någon har virkat och som de tänker att jag vill ha.

– Men det hör också av sig folk som vill diskutera teorier. Det coola är att det aldrig tar slut, varken intresset bland människor eller nya ledtrådar som dyker upp. Jag hittar massa nya spännande saker hela tiden.

Det lyser i ögonen när Bea Uusma berättar om nya fynd hon gjort de senaste veckorna.

Hon kommer direkt från Karolinska sjukhuset när vi träffas, där hon arbetar tre dagar i veckan som läkare. Det ger henne fyra dagar över att arbeta med annat. Det vill säga Andrée-expeditionen. Går det att komma närmare sanningen än hon redan gjort, undrar jag. Hon lutar sig fram över bordet med ett brett leende:

– Jaa!

Måste tillbaka

Det tog fyra kostsamma och väl förberedda försök innan förhållandena var tillräckligt gynnsamma för att hon ens skulle lyckas ta sig iland på Vitön 2011. Efter mer än 15 års grävande i mysteriet kring vad som hände Andrée-expeditionen stod hon slutligen på stranden där deltagarna hittades döda 1930, 33 år efter att de flög iväg.

Till en början trodde hon att landstigningen skulle vara den förlösande, sista pusselbiten som skulle stilla hennes längtan att ta sig in i expeditionen. Att det därefter inte gick komma längre i gåtan och att hon därmed skulle känna sig nöjd. Men bara ett par dagar efter att hon lämnat ön bakom sig vaknade hon på morgonen och kände att hon måste tillbaka. Tillbaka ut på packisen. Tillbaka in under huden på Salomon August Andrée, Nils Strindberg och Knut Frænkel.

I höstas satsade hon återigen tid och pengar för att komma ut till Vitön tillsammans med Svalbards bästa arkeolog. Med satellitbilder följde hon drivisens rörelser för att hitta bästa tid att ge sig av och packade ryggsäcken minutiöst i den ordning verktygen skulle användas efter landstigning.

Väl framme tvingades de konstatera att ett snöoväder under dagen hade täckt marken med en meter snö. Det gick varken att ta bilder eller göra mätningar och genom snön som vräkte ned skymtade konturerna av två isbjörnar.

"Det var helt vidrigt"

Expeditionen blev kritikerrosad och fick mängder av människor att plötsligt dras med i fascinationen för Salomon August Andrée. Människor som aldrig tidigare varit intresserade av vare sig polarexpeditioner eller vetenskapshistoria blev som uppslukade av historien.

Fortfarande anlitas hon återkommande för föreläsningar om expeditionen och nya fynd som hela tiden dyker upp. Antalet män som efter varje föreläsning ställer sig upp och förklarar att de minsann vet att hela besättningen dog av trikiner, har minskat betydligt på senare tid, berättar hon.

Hur har du gjort för att ostört kunna ägna dig åt din passion?

– Jag har nog inget bra svar på det. Sista året med boken gick jag upp halv fem varje morgon och skrev innan jag gick till jobbet. Sedan kom jag hem och satte mig och skrev igen. Det var helt vidrigt. Det var ju att skaffa sig ett eget rum, men det var jättedåligt för jag hade ingen fritid alls.

Har du mött mycket motstånd för att få behålla det rummet?

– Inte så mycket. Jag har ju ganska mycket tid, trots allt. Man behöver inte ha blomkrukor och sådant där. Det är i och för sig lätt för mig att säga, som kan jobba deltid som läkare med en schyst månadslön. Men jag har fått kämpa otroligt hårt för att komma hit, där jag kan hålla på med expeditionen fyra dagar i veckan om jag vill.

Att passionerat hänge sig åt ett specifikt intresse har annars varit en typiskt manlig domän. Är det något du känt av?

– Jag vet att det brukar vara så, men jag har aldrig känt det så. Och jag har dessutom gjort det i ett ämne som så uppenbart är ett manligt intresse. Och på den arenan säger jag nu att jag är den främste experten...

... Ja, har du inte mött motstånd?

– Jo, jo, men det skiter jag i. Jag har aldrig mött motstånd när det gäller saker som verkligen betyder något, som att få tillstånd att hämta ut material från institutioner och liknande, där har det aldrig varit krångligt. Att jag sedan får sura brev från gubbar som tror att de kan något, det får man bara skita i.

– Jag tänker så här: vi lever så himla kort, snart är vi döda allihopa, så jag försöker maxa livet och göra det så bra som det bara går. Då kan jag ju inte hålla på och tänka på vad andra ska tycka.

Är det inte just där traditionella könsroller ofta står i vägen?

– Jo! Ju äldre jag blir, desto mer radikal blir jag. Jag har alltid varit feminist, men jag tappar mer och mer tilltron och blir argare och argare för varje år. Möjligen syns en liten förändring här hos dig och mig, i Stockholms lilla mediekrets, men det har ju ingenting med den riktiga världen att göra.

– Nu när jag jobbar som läkare ute i samhället, med kaffeautomater och sånt, syns strukturerna så himla mycket tydligare, vilken enorm skillnad det kan vara för kvinnor och män. Det är som på 50-talet ibland.

Går det inte åt rätt håll då?

– Nej, jag har ingen tilltro till någonting, haha.

Är det därför du vill fly ut på packisen?

– Ja, kanske, där är det i alla fall lite ordning och reda.

– Nej då, jag har tilltro till mänskligheten, men jag kommer aldrig att sluta kämpa och vara arg. Det är liksom inget val.

Räddade liv

Förra sommaren reste Bea Uusma ner till Thessaloniki för att volontärjobba som läkare i ett av flyktinglägren där. Efter rapporter om att 40 procent av dem som fastnade i lägren var barn när resten av Europa stängde gränserna, fick hon nog.

– Jag kände att jag står inte ut med mig själv om jag inte gör något.

Väl på plats kunde hon snabbt konstatera att i princip alla barn var undernärda och tillväxthämmade. Ett barn, som höll på att svälta ihjäl, räddade hon livet på akut.

– Vi kom till nedlagda lagerhus som nu fungerade som flyktingläger. Enormt mycket barn, många som var traumatiserade och gränslösa på olika vis, och som inte hade någonting att göra på dagarna.

Det fanns inte möjlighet att diska nappflaskorna i lägret, så en del föräldrar tvingades använda flaskor med mögligt mjölkpulver i botten till sina barn. Det var helt vidriga förhållanden. Jag och min läkarkollega startade en Swishinsamling i Sverige. Vi fick in 200 000 kronor, och eftersom vi var på plats kunde vi se till att pengarna gick precis dit de behövdes som bäst. Till näringstillskott för gravida, till sterilisering av nappflaskor och mjölkersättning till nyfödda.

– Jag har aldrig känt mig så behövd som läkare. För den som inte äger någonting, är det otroligt stor hjälp att bara få Alvedon och vätskeersättning till sitt sjuka barn. Det kändes väldigt bra att kunna vara där.

"Vart är vi på väg?"

Att vara mitt i flyktingkatastrofen påminde henne också om sin egen historia, med en pappa som flydde med båt från Estland under andra världskriget för att komma till Sverige.

– Inte för att det på något sätt liknar vad flyktingarna går igenom i dag, min pappas familj behandlades ju mycket bättre när de kom hit. Men jag har läst breven som mina släktingar skickade till varandra efter flykten, när familjen flera månader senare äntligen lyckades lokalisera varandra och fick reda på att alla klarat sig till Sverige och var välbehållna. Det var otroligt starkt.

Vad tycker du om Sveriges flyktingpolitik i dag?

– Gud! Alltså, jag tycker att man ska ta in människor som är på flykt och som inte har någonstans att ta vägen, det är självklart! Ingen vettig människa som har varit i flyktingläger och träffat mammor som har kommit ifrån sina barn kan tycka att det är en bra idé med de skärpta reglerna för familjeåterförening.

– Hela skiten med SD tror jag bottnar i ett allmänt missnöje hos folk med hur deras liv är och en oro för det som är främmande. 13 procent är väldigt många, det är inte bara de arbetslösa snubbarna i mjukisbyxor som sitter på Flashback hela dagarna. Jag tycker att det var ointelligent av de andra partierna att inte diskutera de här frågorna tidigare. Det måste ju finnas ett samtal om det. Hade de inte kunnat förutse främlingsfientligheten? Om man backar bandet de här senaste åren och ser allt som hänt: Vart är vi på väg...?

Både hon och jag inser att hon just låtit som Kristian Luuk i På spåret. Vi skrattar.

Älskar tävlingar

Det blir lite extra kul eftersom hon i helgen gör premiär i just På spåret tillsammans med Kristoffer Appelquist.

– Varför inte? Klart jag kan vara med där, svarar hon på frågan om varför hon ställer upp.

– Jag älskar tävling, när det verkligen gäller! Så var det i På spåret, det var så jäkla kul. Jag blir extremt koncentrerad. Om någon hade ropat "Spring! Det är en isbjörn lös i tv-huset!" hade jag bara: "Jaja, ok, jag måste bara svara på den här frågan först".

Är det inte svårt att hänga med i de där resorna?

– Jo, det är fruktansvärt svårt. Helt omöjligt faktiskt. Men också fruktansvärt kul! Jag kan ju egentligen bara ett område riktigt bra, och sannolikheten att det ska komma Andrée-frågor är kanske inte direkt jättestor. Men jag valde Kristoffer Appelquist som medtävlare för att jag behövde någon som kan det jag inte kan, typ skillnaden mellan Avesta och Alvesta.

Kommer ditt Andrée-intresse någonsin ta slut?

– Ingen aning. Hur kan det finns så mycket kvar att upptäcka? Det är helt bisarrt. Det beror kanske på att folk inte riktigt orkat bry sig tillräckligt mycket tidigare. Och det blir ju inte spännande förrän man är såhär djupt nedsyltad som jag är. Jag tänker inte på vad som kommer efteråt, det är fortfarande så roligt att hålla på med.

Skriver på en ny bok

En ny bok är på gång, avslöjar hon, men när den blir klar är svårt att säga. Det kommer dock inte att bli Expeditionen II.

– Det skulle vara formulär-1-A-idén om vad jag borde göra härnäst. Men det finns ingen konstnärlig utmaning i det. Det jag kan säga är att det absolut inte handlar om en annan försvunnen polarexpedition vars gåta jag ska knäcka. Jag håller på och samlar material, andra historier med liknande tema. Inte liknande som i gubbar som drar tunga saker i polarmiljö – även om det finns en uppsjö av sådana att gräva i – utan jag är mer ute efter den känsla man får när man befinner sig precis i skärningspunkten mellan den hårda faktan, naturvetenskapen, och det konstnärliga – hjärtat och ensamheten. Jag skriver säkert om Andrée-expeditionen igen, längre fram. Men det måste få ta tid.

Även ett projekt om Andrée är på gång för SVT:s räkning, och under våren ska Bea Uusma till USA för diskussioner med producenter om att utveckla Expeditionen till vuxenfilm för VR. Tanken är att skapa en VR-expeditionen, och låta den som är intresserad följa med ut på packisen virtuellt.

Har du själv ett sug att ge dig ut i ensamheten?

– Nej, även om det är mäktigt att stå på packisen uppe vid Arktis. Men huvudanledningen för mig att komma dit är att samla fakta och kanske mäta något, inte att vara isolerad.

Skulle du kunna köpa en enkelbiljett till Mars?

– Nej, aldrig! Jag trivs jättebra att jobba själv i långa perioder, men jag är ingen dåre.    

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

DIGITAL PRENUMERATION

FÖRSTA MÅNADEN GRATIS!

Läs alla artiklar från nyhetsmagasinet ETC utan kostnad första månaden. Därefter är priset 63 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom nyhetsmagasinet ETC till din mejl varje fredag. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter

Bea Uusma

Författare, illustratör och läkare.

Utbildad vid Konstfack i Stockholm.

Mastersutbildning på School of Visual Arts i New York. Läkarexamen 2012, till stor del för att skaffa sig djupare kunskaper om dödsorsakerna under Andrée-expeditionen.

Arbetar nu som läkare på Karolinska sjukhuset.

Skrev Expeditionen: min kärlekshistoria 2013, för vilken hon tilldelades Augustpriset i kategorin fackböcker.

Andrée-expeditionen

Den 11 juli 1897 lämnade Salomon August Andrée, Nils Strindberg och Knut Frænkel Danskön vid Spetsbergen – den största ön i ögruppen Svalbard – med luftballongen Örnen.

Trion skulle flyga över Nordpolen men ballongen visade sig snart oduglig och havererade tre dagar senare, cirka 480 km nordöst om Danskön.

Trion vandrade sedan på isen, under svåra vedermödor, för att nå fastlandet men hade ständiga problem med att isen drev åt fel håll. Den 5 oktober steg de iland på den nästan helt glaciärtäckta Vitön för att övervintra, men avled kort därefter – av okända anledningar.

Först i augusti 1930 påträffades kropparna. Fyndet blev en världssensation och expeditionen har sedan dess sysselsatt mängder av forskare, och givit upphov till böcker och filmer.

Källa: NE