”Det här är min nya tjej, kan ni flytta på er, vi ska gå och knulla.” När Elin triumferande och hand i hand med Agnes går ut från toaletten till tonerna av Broder Daniel i en av Fucking Åmåls nyckelscener är det modern filmhistoria som skrivs.
Filmen hade premiär 1998 och året därpå tog den hem storslam på Guldbaggegalan. Fucking Åmål utsågs till Bästa film och Lukas Moodysson fick ta emot pris för både bästa regi och bästa manus. Alexandra Dahlström och Rebecka Liljeberg fick varsin bagge för bästa kvinnliga huvudroll. Filmen kom upp i smått sensationella 900 000 sålda biobiljetter och närapå 20 år senare finner filmen fortfarande sin publik.
När Dagens ETC bad läsarna att rösta fram den bästa svenska filmen genom tiderna vann Fucking Åmål med god marginal mot klassiker som En kärlekshistoria, Det sjunde inseglet och Kvarteret Korpen.
”Måste finnas positiva förebilder”
Gisela Janis, ordförande för RFSL ungdom, är inte förvånad över att filmen betyder så mycket för många än i dag. Hon säge att den inte bara betytt mycket för unga lesbiska utan också för hbtq-personer i allmänhet på grund av att filmen visar pesoner som bryter mot normer och står upp för att vara den de är.
– Det är alltid viktigt med positiva förebilder. Det är Fucking Åmål verkligen för unga hbtq-personer även i dag, för tjejer i min ålder. Det måste finnas positiva förebilder även i Sverige. Just i Fucking Åmål finns det stor igenkänning för många i kulturen och identiteten. Att man kan känna igen sig i skolan som Elin och Agnes gick på, säger hon.
Hon var nio år första gången hon såg filmen och minns att den gjorde avtryck.
– För mig var det en ögonöppnare för att ”åh, det här kanske också är okej”. Då var homosexualitet någonting som man inte pratade om överhuvudtaget. Det var lite som ”det syns inte, så det finns inte”, den känslan. När den här filmen kom och jag kollade på den kände jag att det kanske var okej. Jag kanske inte ska skämmas för att jag tycker om min kompis väldigt mycket, säger hon.
Filmens regissör Lukas Moodysson håller inte med om att hans film är bäst genom tiderna.
– Det känns ungefär som jag gissar att det kändes för Helena Bergström när hon vann omröstningen om Sveriges bästa skådespelerska genom tiderna, före Greta Garbo och Ingrid Bergman och alla de andra, till exempel min egen favorit Margreth Weivers. Fucking Åmål är faktiskt inte den bästa svenska filmen någonsin, säger Lukas Moodysson.
Han betonar också att Fucking Åmål var ett grupparbete, inte en enmansshow.
– Det var väldigt roligt att göra den, och väldigt jobbigt ibland, och det hade aldrig gått om det inte hade varit ett fantastiskt bra samarbete mellan allihop.
Lång väg kvar
Mycket har hänt inom filmen sedan Alexandra Dahlström och Rebecka Liljeberg tog emot sina förgyllda baggar för 16 år sedan. Det kanske tydligaste framsteget för hbtq-rörelsen i Sverige var när Saga Becker som första transperson i början av det här året fick en guldbagge för bästa kvinnliga huvudroll för rollen som Sebastian/Ellie i Ester Martin Bergsmarks drama ”Någonting måste gå sönder”.
Gisela Janis tycker dock fortfarande att det finns mycket att önska när det bilden av transpersoner i medierna.
– Dels behövs det en kunskapsutjämning främst när det gäller transfrågor och transpersoners förutsättningar. Men mycket handlar också om att hbtq-personer tenderar att lyftas fram bara på grund av sin hbtq-identitet, inte för någonting annat. Jag tror att det behövs förebilder som lyfter fram att du inte bara är din sexualitet eller din könsidentitet, utan att du kan vara så mycket mer. Som hbtq-person upplever du ofta diskriminering och kränkningar och då behövs det någonting stärkande. Att man får höra att man är värdefull och inte framställs som konstig, som många transpersoner gör, säger hon.
Röster om Fucking Åmål:
Lisa Bergström, kulturkorrespondent Sveriges radio:
– När Alexandra Dahlströms rollfigur suckar och säger ”jag vill knarka” förstod jag henne totalt. Fucking Åmål fångade min tonårstid. Längtan efter knarket blev metaforen för viljan att lämna den träliga landsbygden. Filmen skrek att även en vanlig tjej från landet var värd att berätta. Moodysson lyckades se det vackra i din lilla håla. Jävla fucking kuk-Åmål. I hjärtat. 4-ever.
Anna-Maria Carnhede, nyhetschef på Dages ETC:
– När jag såg Fucking Åmål första gången blev jag en friare människa. Inte bara för att den öppnade dörren till ett friare sätt att vara kär på, utan för att den gjorde min tonårs desperata flyktkänslor från mitt Åmål, Nässjö, till konst. Insikten den gav mig, att Oboy, sexpack på huvudet och Date-parfym KAN vara vackert gav mig mina tonår åter. Slutscenen är i Dirty Dancingklass. Tack alla Dagens ETC-läsare för att ni har hjärnan och hjärtat på rätt ställe!
Ida Therén, kulturskribent och regelbunden medarbetare i Dagens ETC:
– Fucking Åmål var första gången jag såg två tjejer kyssas. Jag gick i högstadiet i en småstad och det var fantastiskt häftigt. Filmen öppnade en helt ny värld för mig.
Roger Wilson, kulturjournalist, Sveriges radio:
– Fucking Åmål slog ner som en bomb i den svenska filmvärlden när den kom. Och den är fortfarande unik. Mest handlar det om tonen. Att det var en ungdomsfilm som kändes äkta och sann, inte såg ner på sin publik. Att den också handlade om att vara ung flata i en liten ort på landet kändes helt unikt. Fucking Åmål var också i stort sett den enda svenska flatfilmen fram till Kyss mig härom året. Ytterligare ett tecken på att den var före sin tid.
