Vi träffas hemma hos Folke och Vivi Schimanski i deras villa i Ramlösa och tar sedan en promenad till parken kring Ramlösa hälsobrunn. En del av de vackra byggnaderna där har vid två tillfällen använts som förläggning för flyktingar – år 1943–44 då det var danska judar på flykt undan nazismen som fick logi där och 1956, då samma sak gjordes för flyktingar från Ungern.

I parken finns ett monument till minne av detta. När konstverket invigdes var Folke Schimanski en av talarna. För medan hans syster Vera Oredsson har gått i deras pappas fotspår och gjort sig känd som en övertygad nazist, har Folke Schimanski engagerat sig för motsatt sida.

Folke Schimanski följer nu utvecklingen kring barnen till IS-terrorister, där andra länder har börjat hämta hem barn medan man dröjer i Sverige.

– Den tvekan som finns kring de barnen idag, fanns inte alls när vi under liknande omständigheter släpptes in i landet, säger han.

Folke Schimanski ser både likheter och olikheter mellan nazisternas gärningar då, och det som IS, som han föredrar att kalla vid den andra mer kritiska benämningen Daesh, gjort sig skyldiga till på senare år. Hur barnen kan komma att utvecklas i Sverige tycker han inte att man egentligen kan veta så mycket om.

– De kan mycket väl göra olika val, precis som jag och min syster gjorde, säger han.

Den patriarkaliska hållningen, med olika syn på män och kvinnor, är en av de likheter han ser mellan dagens och gårdagens terror­ideologier. Där finns också det natalistiska synsättet, där den egna sidan uppmuntras att avla så många barn som möjligt, för att på så sätt växa sig starkare.

– Det är ju därför det finns så många barn till IS-anhängare i lägren, de har uppmanats att fortplanta sig precis som de ariska familjerna i Tyskland, säger han.

Syster med i naziorganisation

Det var mamman Greta Schimanskis svenska bakgrund som gav familjen en snabbtransport bort från Tyskland så snart kriget gick mot sitt slut, eftersom en av de första saker som Röda korsets vita bussar användes till var att få ut svenska medborgare ur Tyskland. Det var bara kvinnor och barn som fick fick åka med. Att en del av dem, som Greta Schimanski och hennes barn, hörde hemma på den nazistiska sidan, var inte något hinder för detta.

– Många av kvinnorna var, som min mamma, gifta med män som var nazister. En del av dem kan ju också, som min syster, själva ha varit övertygade sådana. Andra var som min mamma, som inte var direkt nazist, men som inte heller tog avstånd från dem, säger Folke Schimanski.

Folke Schimanskis farföräldrar var tyskar, medan hans mormor och morfar var svenskar som flyttade till Tyskland vid slutet av 1800-­talet, där hans morfar fick arbete som arkitekt. Hans mamma hade inget svenskt medborgarskap och hade aldrig bott i landet, men hon kunde språket och hade varit där på besök..

Hans föräldrar Hans och Greta Schimanski hade en tuff tid på 30-talet. Hans Schimanski, som var ingenjör inom järnvägsindustrin, gick arbetslös i flera år och lät sina besvikelser gå ut över familjen. De åren gjorde att Folke Schimanskis åtta år äldre syster Vera fick en mer våldsam uppväxt än han själv. Folke Schimanski, som föddes 1936, var mindre upprorisk än sin syster och fick dessutom mammans beskydd, vilket räddade honom från pappans tyranni.

Storasyster Vera blev – vilket var obligatoriskt – som mycket ung medlem i den nazistiska ung- domsorganisationen Bund Deutcher Mädel (BDM).

– Jag tror att hon hoppades att då få vår pappas gillande, då han redan var medlem i både det nationalsocialistiska partiet och Sturmabteilung (SA). Det lyckades hon inte med, men hon fick istället gemenskapen inom organisationen som för henne blev som en andra familj, säger Folke Schimanski.

Nattliga bombanfall

Folke Schimanskis egna minnen från det krig som präglade hans barndom innehåller förvånansvärt lite grymhet och ondska. Fram till år 1943 bodde familjen kvar i Berlin, som utsattes för häftiga bombanfall. Folke Schimanski fick gå och lägga sig tidigt om kvällarna, för att ett par timmar senare väckas då bomblarmet hade gått och de fick söka skydd i källaren. De nattliga attackerna var inte något han mestadels upplevde som särskilt dramatiskt.

– En del vuxna fördrev tiden med att sticka och de såg till att roa oss barn med olika lekar, säger han.

Familjens våning låg högst uppe i huset, och han vet att de någon natt när det var tydligt att en bomb fallit alldeles intill, var rädda för att deras hem skulle ha utplånats. Men när de kom upp ur skyddsrummet visade det sig att det var istället var grannhuset som brann. Men de slöjor som hans mamma lade kring vad som hände, gjorde att han aldrig blev särskilt uppskrämd.

– Jag kunde ibland till och med tycka att det var rätt spännande, säger han.

Dolde sina grymheter

När familjen 1945 fick göra en dramatisk flykt undan den framryckande Röda armén så hade mamman sett till så att sonen låg så djupt nedbäddad i den vagn de färdades med, att han bara såg stjärnhimlen ovanför sig.

– Under hela kriget skyddade mamma mig från allt som var hemskt. När vi hörde ljudet av skottlossning och jag frågade vad det var, svarade hon alltid att det var övningar. Jag trodde henne och blev inte särskilt rädd, säger han.

När han har benat upp de likheter och olikheter han kan se mellan det som hände honom då och som händer barnen till IS-terrorister idag, så är just det i hur mycket man vet och uppfattar en av de saker han tycker skiljer sig mest.

– Det som utmärkte de tyska nazisterna var att de gjorde så mycket i det fördolda. Det finns därför många tyskar som inte visste vad som pågick. När det gäller IS, eller Daesh som man bör kalla dem, så har de ju tvärtom skrutit med vilka grymheter de har gjort. Det gör att barnen där lär vara väl medvetna om vad som har hänt, säger han.

Söker efter sanningen

Familjen Schimanski flyttades mot slutet av kriget ut ur staden, till en liten by i det då­varande Västpreussen. Pappan behövde aldrig rycka in som soldat då hans arbete som ingenjör inom Siemens ansågs viktigare. Exakt vad hans pappa sysslade med vet Folke Schimanski inte.

– Det var inget man talade om då och inte heller något jag lyckades få svar på senare, säger han.

Hans mamma fick göra obligatorisk krigstjänst vid Abwehr, försvarsstabens under­rättelsetjänst. Vad hon gjorde där har Folke Schimanski inte heller fått fram.

– Jag frågade det relevanta arkivet om närmare detaljer om henne men de svarade att pappren som gällde min mors tjänst var förstörda, säger han.

Dunkelheten kring mycket av det som skedde är något han och många andra i hans generation i Tyskland har präglats av.

– Vi är många som har ägnat våra liv åt att försöka få svar på olika frågor. När det gäller IS har grymheterna skett helt öppet. Om det gör det enklare eller svårare för de barnen att gå vidare, vet jag inte. Det kan nog slå åt båda hållen, där en del kanske får skuldkänslor för allt de vet att deras föräldrar gjort. För andra kan det kanske ändå bli en fördel att det inte är så mycket som har legat begravt och som senare kan bli till en obehaglig upptäckt, säger han.

Fick matpaket från Sverige

Efterhand som kriget fortskred så fanns det allt mindre mat och andra förnödenheter för alla i det tyska riket. Men för en familj som Schimanskis, klassade som arier och med familjemedlemmar som var trogna partimedlemmar, så var tilldelningen bättre än för andra. Flytten ut på landet gjorde att de kom nära produktionen, vilket var gynnsamt.  Men familjen hade dessutom nytta av mamma Gretas svenska anknytning, som gjorde att de fick Röda korsets matpaket skickade till sig.

– Vi fick paket som innehöll socker i vita förpackningar med tre kronor på, knäckebröd, pulvernyponsoppa och messmör. Man kan se på foton att vi alla var smala, men inte utmärglade som de barn till IS-terrorister som lever i läger idag är, säger Folke Schimanski.

Hål i taket efter granat

Den ryska arméns intåg gjorde att familjen Schimanski bland många andra fick packa sina tillhörigheter och fly. Resan inleddes med häst och vagn, vilket var vad som fanns tillhands, medan den senare etappen gick via ett tåg som bombades.

– Jag minns ett krossat fönster, men tror inte att så mycket mer hände, säger Folke Schimanski.

De minnesfragment han har handlar om kaos med människor och packning, där han och hans syster turades om att sitta på den limpa de hade fått med sin proviant, för att på så sätt få den att tina.

Framme i Berlin tog familjen sig till sin gamla lägenhet, där det nu fanns ett hål i taket efter en bombgranat. Livet i den skadade våningen, utan lakan och husgeråd, blev för svårt. : Greta Schimanskis anknytning till ­Sverige blev räddningen, då familjen fick flytta till Svenska kyrkans lokaler.

I Svenska kyrkan i Berlin fanns det gömda judiska flyktingar. Det har Folke Schimanski fått veta i efterhand. Var dessa fanns vet han däremot inte.

– Församlingen hade en stor tomt där jag brukade leka. Jag antar att de inte höll oss och de gömda judarna i samma hus, men jag vet faktiskt inte. Man får nog utgå från att prästerna var medvetna om att det bland oss svensk-tyskar som sökte skydd där fanns sådana som min syster, som var övertygade nazister, säger han.

Vera Schimanski ogillade en av prästerna, Erik Myrgren, och funderade på att anmäla honom till SS. Det som avhöll henne från att göra det var att hon var för ung.

Tog dotterns uniform

Tiden i Svenska kyrkans lokaler visar hur tunna och förvirrande svajiga gränserna mellan förövare och förföljda kunde vara i krigskaoset, när de sökte skydd under samma tak. Ett annat exempel inträffade under bussresan mot Sverige. De svensk-tyska resenärerna blev väl mottagna under ett uppehåll i Danmark, där de fick bo på fina hotell, äta gott och danska Röda korset-män sjöng för dem. Men när de hemvändande svensk-tyska bussresenärerna fick se en grupp trötta och smutsiga tyska soldater passera förbi, så rusade de ut och gav dem sina smörgåsar. En gest som inte uppskattades av de danska värdarna, som fick se maten gå till sina fiender.

När den vita bussen med familjen Schimanski ombord körde genom Tyskland var Vera fortfarande klädd i den skinnjacka som hörde till BDM:s uniform, prydd med hakkors.

– Det var inte förrän vi kom till Lübeck som vår mamma tog ifrån henne uniformen, och utan att säga något om det bytte bort den mot några ägg. Jag undrar om det inte var ett misstag. För Vera var uniformen något hon hade kvar som ett kärt minne, och att hon förlorade den kan ha bidragit till att stärka hennes band till nazismen, säger han.

Politiken splittrade familjen

För Folke Schimanski blev första tiden i Sverige ljus. Familjen bodde fint, först i Falsterbo och sedan Limhamn. Han fick smaka choklad för första gången och kände sig överhuvudtaget väl mottagen av de flesta.

Efter det blev livet snabbt tuffare. Det var inte lätt att vara ett tyskt barn i svensk skola när nyheterna kring förintelselägren började nå fram. Folkes mamma Greta Schimanski hade svårt att anpassa sig. Hon försökte i det längsta hålla fast vid sin identitet som ingenjörsfru och kunde inte hantera den fattigdom och sociala nedgradering familjen gått igenom.

Efter att ha provat olika enklare arbeten, där hon lyckades bli ovän med många och missköta sig, blev Greta Schimanski mer och mer övertygad om att hon var förföljd av andra och var under ett år inlagd på mentalsjukhus. För Folke Schimanski blev det ett ryckigt liv, där han blev inneboende hos olika svenska familjer på landsbygden medan han arbetade sig fram emot en studentexamen.

Hans Schimanski var kvar i Berlin, där han hamnade inom den amerikanska enklaven. Efter en tids yrkesförbud klassades han som medlöpare, vilket var den lindrigaste formen av samröre. Han kunde därför med tiden återta sitt arbete som ingenjör vid Siemens. Föräldrarna skilde sig med tiden och Hans Schimanski stannade i Tyskland där han med tiden gifte om sig. Sina två barn barn i Sverige hade han under många år bara brevkontakt med.

Vera Schimanski satte i sitt sovrum i Sverige upp en bild av Adolf Hitler ovanför sin säng. Hon släppte aldrig sin vurm för nazismens ideal och gifte sig 1950 med den 25 år äldre Sven-Olov Lindholm, som var ledare för nazistiska Svenska nationalsocialistiska partiet.

– Hon längtade tillbaka, men det Tyskland hon saknade var ett land som inte längre fanns, säger Folke Schimanski.

Romantisk bild

Syskonen Schimanski hade under 1950-talet en tid med förbättrad kontakt. Folke Schimanski fick i sin äldre svåger en vän som skämde bort honom och tog med honom på bio och musikaler. Hans systers nazistiska övertygelse sviktade, vilket förde dem närmare varandra.

Allt vände sedan när Vera skilde sig från sin första make, och istället gifte om sig med den ännu mer hårdföre åsiktsfränden Göran Assar Oredsson – ledare för Nordiska rikspartiet.

Under tonåren hade Folke Schimanski en välvillig och romantiserad bild av nazismen, även om han aldrig brann för den som sin syster. Han blev sedan gradvis mer medveten om nazisternas illdåd. I och med att han började identifiera sig mer med sitt nya hemland så gled han över till en politisk hållning där han tog ställning för den svenska socialdemokratin, vilket gjorde att brytningen mellan syskonen Schimanski till slut blev ett faktum.

Varnade sonen för onani

1955 åkte Folke Schimanski till Erlangen för att hälsa på sin pappa och hans nya fru. Hans Schimanski upphörde aldrig att försöka uppfostra sin vuxne son. Under besöket förklarade fadern att sonen hade en ”sexuell avart” då han ägnade sig åt onani, och rekommenderade honom att istället gå till prostituerade. Han upprördes också över att Folke Schimanski läste Heinrich Manns roman ”Den blå ängeln”, som var en av de böcker som nazisterna brände på bål i Berlin 1933.

Hans Schimanski ansåg att det var något fel på hans son. Hans sjukförsäkring som anställd hos Siemens täckte även sjukvård för hans barn. Hans Schimanski – som var sparsam – använde därför denna för att finansiera ett besök för sonen hos en betrodd nervläkare i staden.

Professor Kihn, som Folke Schimanski uppfattade som en blid man, gav sin patient rådet att ger mer akt på sitt utseende och tyckte dessutom att han borde skaffa sig en hobby. Professorn nämde sin egen hobby, akvarie­fiskar som exempel.

Några år senare när Folke Schimanski var student i Lund köpte han veckotidningen Der Spiegel och läste ett reportage om de eutanasikliniker som nazisterna hade haft i det fördolda. Till klinikerna skickades ”onyttiga ätare” av olika slag. Bland dem fanns både barn och vuxna med olika psykiska eller fysiska funktionshinder. Det hela sköttes diskret där projektet gick under täcknamnet ”T4” och många föräldrar skickade sina barn dit i tro att de bara skulle undersökas. Totalt blev 350 000 tyskar mördade med dödliga sprutor, under­näring och gasning.

På en bild intill reportaget återsåg Folke Schimanski sin nervläkare – den blide professor Kihn som hade varit en av elva personer i det expertråd som skötte verksamheten.

Professorn markerade vilka av hans patienter som skulle avlivas, genom att sätta ett rött eller blått kryss i deras journaler. Han var också en tidig förespråkare för att ”mindervärdiga” medborgare borde tas bort.

Frikändes efter falskt vittnesmål

Kihn ställdes med tiden inför rätta för sina gärningar under kriget, men frikändes 1963 sedan en av hans tidigare assistenter vittnade falskt till hans fördel. Två sjuksköterskor som hade arbetat för honom dömdes däremot till långa fängelsestraff.

För Folke Schimanski blev insikten om vem han hade varit hos skakande.

– Det kändes både obehagligt och förvirrande. Även om det inte var min idé att konsultera honom så fick det mig att känna mig solkig. Det var min pappas förslag, och jag är rätt övertygad om att inte heller han kände till den här sidan av professor Kihns förflutna, säger han.

Vägrade tala om kriget

Vera, som vid sitt andra äktenskap tog efternamnet Oredsson, gick med i det Nordiska rikspartiet 1960 och två år senare blev hon deras partisekreterare. 1975 efterträdde hon sin make, Göran Oredsson, som partiledare. Hon åtalades 1973 för brott mot lagen om politiska uniformer, efter att i sällskap med sin make uppträtt med armbindlar med solkorset på men paret friades i rätten.

Vera Oredsson är fortsatt aktiv inom högerextrema kretsar i Sverige. Hon dömdes i fjol av tingsrätten för att ha gjort nazisthälsning vid en demonstration, men friades tidigare i år av Svea hovrätt.

– Jag ska inte överklaga. Fick reda på av åklagaren i Falun att det var lönlöst. Men jag blir förvånad över hovrättens friande. Jag vet hur en hitlerhälsning ser ut. Det vet tydligen inte hovrätten, säger hennes bror.

Folke Schimanski slog däremot in på en akademisk bana, och läste statskunskap och historia vid Lunds universitetet. Han blev journalist och författare, med en karriärväg som har fört honom via riksdagens utredningstjänst, till FN:s biståndskontor i Teheran och tillbaka till Sverige där han blev producent på Sveriges radio.

Politiskt tog Folke Schimanski ytterligare ett kliv åt vänster och kontakten med systern upphörde så helt, att han ibland säger sig glömma att hon ens finns.

Beskrev SA som herrklubb

Folke Schimanski bröt även i perioder all kontakt med sin pappa. Men under 90-talet började han och hans hustru Vivi besöka den gamla mannen någon gång om året. När Hans Schimanski träffade sin son och dennes fru kunde han in i det sista använda det nazistiska språkbruket och sjöng ibland nazistsånger för dem. Men i vilken grad han hyllade de gamla idealen eller bara ville provocera är oklart.

Far och son rök ofta ihop ordentligt under besöken. Folke Schimanski fick inte heller svar på de frågor han hade, eftersom den gamle mannen vägrade att prata om sådant som hände under kriget.

– Han ville sopa det under mattan. Om SA-tiden kunde han säga att det var en herrklubb, och att det var då han slutade röka, säger Folke Schimanski.

Hans Schimanskis hundraårsdag firades på en libanesisk restaurang som han tyckte om att besöka. Hans dotter Vera Oredsson vägrade att delta. Att pappan hade valt att fira sin födelsedag på en ickearisk restaurang såg hon som ett svek.

Kan lära av historien

Det som gjorde att Folke Schimanski trots kriget fick en uppväxt som inte traumatiserade honom beror på den beskyddande mamman och att familjen hade en enorm tur.

– Det är så många gånger vi hade kunnat råka illa ut. Vi kunde ha blivit beskjutna när vi flydde, tåget vi reste med kunde ha sprängts och huset vi bodde i kunde ha blivit träffat under bombanfallen. Men inget av det hände, säger han.

Bland de 1400 svensk-tyskar som kom till Sverige efter kriget så bör det ha funnits många med svårare upplevelser än så i bagaget. Att det bara är en av dem som då kom som har gjort sig känd som företrädare för nazismen tycker Folke Schimanski är talande.

– Man kan se vår lilla familj som ett mikrokosmos som personifierar hela problematiken man nu ser kring IS-terroristernas barn och deras mammor. Min syster Vera får ses som undantaget som bekräftar regeln, då alla vi andra tycks ha anpassat oss väl. När det gäller barnen i dag så har vi exempel ur historien som vi kan dra lärdom av, så att de kan tas emot på ett bra sätt.