Denna förändring signalerar ett välbehövligt framsteg där gestaltningen av lesbisk kärlek skildras på samma nivå som sin manliga motsvarighet. Medan manliga stjärnor, från Oscar Wilde till David Bowie, sedan länge har skildrats som trendiga, hippa manliga bögar, är lesbiska ikoner färre och sällan uppmärksammade. Än idag får fiktiva kvinnliga queerpersoner kultstatus och klassas oftast som finlitteratur eller smal film – till exempel Jeanette Wintersons självbiografiska roman ”Det finns annan frukt än apelsiner” (1985, senare anpassad för BBC Television), det ”sofistikerade” filmdramat ”My Summer of Love ”(2004) eller den franska ”Blå är den varmaste färgen” (2013).
Sex i slitna termer
På senare tid har den amerikansk-iranska filmaren Desiree Akhavans bio- och tv-filmer, bland annat ”The Miseducation of Cameron Post” (2018), varit banbrytande men har ännu inte nått mainstreampubliken. Att döma av det ökande antalet extremt populära berättelser med lesbisk laddning som idag sprider sig i media, tycks dock masskulturen äntligen börja vakna.
Men motståndet mot normaliserande lesbisk kärlek är fortfarande långt ifrån övervunnen. Flera recensioner av ”Samtal med vänner”, som allmänt hyllas som en ny generations röst, betonar bokens originalitet i utforskandet av nutida vänskap – i vilken din väninna också kan vara din älskarinna.
Ändå kan romanens läsare förledas tro att de ska försjunka i en gotisk roman från 1800-talet, typ ”Jane Eyre”, eftersom dess centrala handling fokuserar på en heterosexuell romans mellan en neurotisk ung kvinna och en stilig och fysiskt attraktiv, stark och tyst typ. Den romantiska relationen mellan bokens huvudperson Frances och hennes nära kvinnliga vän Bobbi omnämns knappt. Deras möten beskrivs inte med något som ens närmar sig bokens skildring av heterosexuell åtrå: ”Han lade handen på min midja och jag kände hur hela min kropp lyftes mot honom.” Denna mycket gammalmodiga beskrivning betonar ett tvådelat förhållningssätt till sex i slitna termer av manlig dominans och kvinnlig underlägsenhet.
Komisk skildring av lesbisk kärlek
Sally Rooney har ofta jämförts med Phoebe Waller-Bridge (liksom med Lena Dunham, alla tre omtalade för att skildra kvinnokroppen på ett realistiskt sätt). Även ”Killing Eve” är vag, för att inte säga komisk i sin skildring av lesbisk kärlek. Serien, som baseras på Luke Jennings ”Codename Villanelle”-noveller, är intressant eftersom den har två kvinnor i huvudrollerna samt skildrar en kvinnlig seriemördare, spelad av Jodie Comer. Hennes Villanelle är öppet bisexuell och seriens vinkling, den ömsesidiga attraktionen mellan henne och hennes förföljare Eve (den Golden Globe-vinnande Sandra Oh), har sexuella undertoner.
Nya berättelser
Liksom Rooney är Waller-Bridge djärv när hon struntar i de sociala konsekvenser som en ökad skildring av lesbisk kärlek, i såväl fiktion som verklighet, innebär. Klassiska berättarteorier – däribland den kanadensiske litteraturteoretikern Northrop Fryes inflytelserika analys av Shakespeares komedier – slår fast att ett av den västerländska fiktionens huvudteman utgår från att män (vanligtvis fäder och friare) sinsemellan gör upp om kvinnorna. Nyare analytiker, som kulturteoretikern David Shumway och feministen och queerteoretikern Eve Kosofsky Sedgwick, beskriver detta tema som en av hörnstenarna i den västerländska kulturens självsyn.
Både ”Samtal med vänner” och ”Killing Eve” har en subversiv potential för kvinnors frigörelse från detta synsätt och för fram lesbisk kärlek som en spelväxlare; att förminska internationella spionoperationer till en flirt mellan kvinnor är försiktigt revisionistiskt jämfört med den mansdominerade brottsfiktionen. Eves libido utforskas emellertid aldrig helt – hennes queerhet liknar en fallisk gest av dominans när hon i seriens slutscen knivhugger Villanelle, liggande på en säng, i magen.
Samtidigt är Villanelles lesbiskhet sammanflätad med och ibland oskiljbar från hennes lust att döda. Denna kombination bidrar till seriens andra huvudtema: ojämlikheten mellan skådespelerskan Comers feminina utseende och attraktionskraft och Villanelles hänsynslösa och psykopatiska karaktär.
Bryta tabun
”The Favourite” är den mest progressiva av de här skildringarna av kvinnlig homosexualitet, i alla fall när det gäller själva gestaltningen av kärlek mellan kvinnor. Något av en post-metoo-replik till den nyligen så populära Wolf Hall-serien om Henrik VIII, i vilken kyrkans förändrade maktställning förklaras med Henriks lusta för Anne Boleyn. I ”The Favourite” lanseras teorin att drottning Anne kan ha gjort slut på konflikten med Frankrike för att behaga en kvinnlig älskare, som mutats av en parlamentsledamot. En sådan omtolkning av historien utifrån relationer mellan kvinnor är djärv.
Olivia Colmans suveräna tolkning av den, enligt gängse uppfattning, lesbiska drottning Anne understryks av den delikat tabubrytande dialogen, exempelvis i drottningens syrliga svar till sin mångåriga älskarinna, Lady Sarah Churchill (Rachel Weisz), om att hon antagligen inte kommer att skicka bort sin nya kammarjungfru (Emma Stone), eftersom hon tycker om att ha den senares tunga inuti sig. Det är inte som Robin Hood direkt.
Varken drottningens infantilitet eller hennes kammarjungfrus beräknande sätt väjer för de negativa stereotyperna för kvinnlighet. Men här skildras deras agerande som konsekvensen av ett outhärdligt öde, i båda fallen könsrelaterat – Anne har förlorat 11 barn och kammarjungfrun har sålts som konkubin. Att två så erkända och populära skådespelerskor får tolka kärlek mellan kvinnor är dessutom i sig ett tecken på framsteg.
Dessa tre berättelser rör sig i rätt riktning – och förmodligen så snabbt som en bred allmänhet tillåter. När allt kommer omkring är sådana skildringar fortfarande inbäddade i en (patriarkalisk) kultur som är mycket medveten om de hot mot normaliteten som ett synliggörande av Sapfos budskap innebär.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
