En åsikt som jag har noterat är populär i samtiden är denna: människor har rätt att få vara sig själva. Åsikten kan kombineras med uppmaningar: det är viktigt att du verkligen vet vem du själv är och vad du verkligen innerst inne vill. Eller med moral: det är fel att inte tillåta människor att få vara sig själva och det är rätt att tillåta människor att få vara sig själva.

Det låter sympatiskt och jag hyser absolut också åsikten att varje individ har rätt att få vara sig själv, men det är ju samtidigt ett uttalande som innehåller en hel världsbild – ett uttalande som bygger på att vi har en uppfattning om den skitsvåra filosofiska frågan om vad ett jag är och hur det blir till.

Så givet hur vanlig den här åsikten är tycker jag att det är konstigt att vi inte också har en levande diskussion om vad det där ”självet” som var och en ska få vara egentligen kommer ifrån. Hur blir jag ”mig själv”? Föds jag med ett färdigt ”mig själv”, som jag sedan antingen tillåts vara och uttrycka som jag själv vill eller som jag sedan på något sätt hindras från att vara och uttrycka?

Om man tycker att ”rätten att få vara sig själv” är en enkel fråga så måste man ju också tro att det här självet, mitt jag, är någonting jag föds med. Någonting som bara är mig givet. Och sen när jag har fått mitt jag, det vill säga när jag har fötts, så uppstår svårigheterna enbart i att få vara och uttrycka detta mitt jag i en omgivning som ibland tydligen vill ta ifrån mig rätten att få vara och uttrycka mitt jag. Det vill säga då tror man på något slags biologisk determinism, på arv och inte på miljö. Gör alla som säger ”alla har rätt att vara sig själva” verkligen det?

Jaget resultat av samhället

Men om man istället tror att individen blir till i ett samspel med föräldrar, vänner, andra människor, samhällets praktiker och normer så står ju inte individen på en sida och de andra och samhället på en annan sida. Och då blir ju individen, jaget, ett resultat även av dessa andra människor och av samhället i stort. Och att då vara ”sig själv” blir ju också och samtidigt att vara ”de andra”.

Då spelar alla väldigt stor roll för alla; då har vem jag är att göra med vem du är. Då kan vi inte riktigt skilja på mig och dig, på min rätt att vara mig själv och andras normer.

Motor att vara sig själv

Om man lyssnade på Sommar i P1 i år – en programserie som ju ofta speglar den kulturella tidsandan – så var åsikten ”min rätt att få vara mig själv” motorn i flera av programmen. Och det gjorde i sin tur att många av sommarpratarna kritiserade olika normer som gjorde att hen inte kunde vara sig själv. Det vill säga att då stod det här ”att få vara sig själv” i motsättning till ”att anpassa sig efter normer”.

Till exempel talade författaren Jonas Gardell om hur svårt det var för människor att få vara sig själva i Sverige förut, på 70-talet. Han sa att då var det nästan omöjligt att vara annorlunda, att avvika från det förväntade och det normala. Då var alla tvungna att se på samma tv-program och lyssna på samma radioutsändningar. Men nu har det förändrat sig, sa han. Nu kan man gilla olika. Nu får man vara ovanlig. Vissa tycker, sa Gardell, att denna rätt att få vara sig själv även när det själv man då är avviker från det normala är ”läskig” – men många, många blev befriade av den förändringen. Och det tyckte Gardell var bra.

Eller tyckte han verkligen det? För i sitt program tog han också upp historien där en muslimsk manlig miljöparti-politiker inte ville skaka hand med en kvinna – vilket ju onekligen är ett avvikande beteende i Sverige idag. Men denna vägran tyckte Gardell var dålig. En sådan vägran borde mannen inte ägna sig åt.

Så kanske den där rätten att få vara sig själv ändå inte alltid gäller? Kanske det är villkorat av hur ”självet” man är är? Till exempel om självet är sådant att det är förmöget att kunna bli kär i någon av sitt eget kön, men inte om självet är sådant att det är oförmöget att skaka hand med någon av motsatt kön? Det vill säga inte om självet är sexistiskt.

Lojalitet med annan norm

Och till exempel berättade vd:n för Ica Försäkring, Caroline Farberger, om hur hon äntligen vid 50 års ålder hade vågat börja leva som ”den hon egentligen var” – och det var en kvinna fast hon hade vuxit upp som en pojke. Att Farberger egentligen innerst inne var kvinna började hon misstänka redan när hon som åttaåring läste om kungen och Silvias bröllop i en vecko­tidning och där fångades av ”alla de vackra klänningar som de kvinnliga bröllopsgästerna bar, de fina materialen och de vackra snitten”. Då växte det upp en sorg i henne över att hon ”inte själv skulle få uppleva detta; att få se lika vacker ut”. Hon vågade dock inte förrän många år senare ta konsekvenserna av den insikten eftersom ”normerna var så starka”.

Farberger bröt onekligen en stark norm när hon valde att leva som kvinna. Samtidigt kopplade hon detta normbrott till lojalitet med en annan norm, nämligen att kvinnor är sådana människor som intresserar sig för kläder och skönhet. Det handlade alltså inte enbart om att normer är starka, utan även om vilka normer man skriver under på och vilka man revolterar emot.

Inte så enkelt

Och det här har jag skrivit i en vänstertidning, för jag har den måhända naiva tron att vänstern inte tror att individen varken föds med genetiskt bestämda personligheter eller skapar sig själv i ensamt majestät. Och då är det kanske egentligen inte så enkelt som vi tror att skriva under på normen att ”alla ska få vara sig själva”.