Kultur & Nöje.

2018-01-13 16:13
Totalt skrev Maria Gripe 36 böcker, och fattigdom, utanförskap och ensamstående eller för den delen helt frånvarande föräldrar, är inget ovanligt för hennes karaktärer.  Bild: Owe Sjöblom/SvD/TT
Totalt skrev Maria Gripe 36 böcker, och fattigdom, utanförskap och ensamstående eller för den delen helt frånvarande föräldrar, är inget ovanligt för hennes karaktärer.

Arbetarförfattaren Maria Gripe

När en hör begreppen arbetarförfattare eller arbetarlitteratur kanske en främst tänker på namn som Moa Martinsson, Ivar-Lo Johansson eller Elsie Johansson. Och tänker en på Maria Gripe är det kanske snarare magisk realism en förknippar henne med. Med titlar som ”Tordyveln flyger i skymningen” eller ”Agnes Cecilia – en sällsam historia” är det inte konstigt. Men faktum är att få svenska barn- och ungdomsförfattare har skildrat klass i den mängd som Maria Gripe har.

Maria Gripe debuterade 1954 med ”I vår lilla stad” och var sedan en aktiv författare fram till tio år innan sin död 2007. Totalt skrev hon 36 böcker, och fattigdom, utanförskap och ensamstående eller för den delen helt frånvarande föräldrar är inget ovanligt för hennes karaktärer. Trots att Rädda Barnens årsrapport från 2015 visar att tolv procent av Sveriges barn lever i absolut fattigdom i dag, så representeras dessa barn sällan i barn- och ungdomsboksutgivningen. Det är därför extra välkommet att Modernista gör en satsning och väljer att återutge Maria Gripes böcker. Nu kan nya generationer barn och unga upptäcka henne, och med all säkerhet kan barn som inte ser sig själva i dagens böcker känna igen sig i hennes karaktärer.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Visst kan en se ”Glasblåsarns barn”, med sitt poetiska språk, häxan Flaxa Mildväder och Glömskans ö där Härskaren uppfyller Härskarinnans varje önskan som en magisk saga, men den skildrar också ekonomisk utsatthet. Mamma Sofia drömmer om att klä barnen i siden och sammet, och pappa Albert säljer aldrig tillräckligt med glas på marknaden. Det är när barnen Klas och Klara bestämmer sig för att själva tjäna pengar genom att sälja vitsippsbuketter som härskarparet först får upp ögonen för de båda barnen. Barnen blir senare bortrövade till ön, där de får leva i överdåd. Alberts arbeten får då formen av tårar och hans glas börjar äntligen sälja slut. Barnens minne av föräldrarna försvinner, och de minns inte sitt tidigare liv i fattigdom. Trots detta är de dock inte lyckliga i slottet. Albert och Sofia, varav den senare tidigare tyckte att barnen ”mest var till besvär”, är heller inte lyckligare av den ekonomiska framgången. Maria Gripe lyckas här synliggöra fattigdom och de problem som det medför, men också visa att en inte automatiskt blir lycklig av rikedom.

Bland Maria Gripes många barn med ensamstående föräldrar finns till exempel Loella från ”Pappa Pellerins dotter”, vars mamma stora delar av året är till sjöss och så gott hon kan skickar hem pengar till Loella och hennes tvillingbröder, som hon nu själv får ta hand om i en liten stuga i skogen. När en börjar läsa boken tror en som läsare att handlingen är förlagd ungefär samtidigt som den i ”Glasblåsarns barn”, med tanke på att Loella plockar kvistar för stugans eldstad, att stugan har så lågt i tak att en vuxen knappt kan stå upprätt där inne, och att häst och vagn är det färdsätt Loella känner till. Men när hon senare får flytta till barnhemmet, då mamman helt enkelt inte kunnat försörja dem mer och vintern närmar sig, inser en dock snabbt att det är på 60-talet boken utspelar sig och att den på så vis var en samtidsroman när den skrevs 1963.

Så klart har det funnits, och finns, andra författare som också porträtterar ensamstående föräldrar, och för att nämna en så kan vi ta Gunilla Bergström som exempel. För i samtliga böcker om Alfons Åberg är endast pappan närvarande. Men trots detta, och det faktum att Alfons byxor ständigt är lappade, så belyses det aldrig i dessa böcker vilken ekonomisk påverkan det kan, och ofta har, att vara en ensamstående förälder.

I Maria Gripes bok ”Nattpappan” däremot tvingas den icke namngivna huvudkaraktären flickans ensamstående mamma ta jobb som nattsköterska, vilket i sin tur tvingar henne att anställa en nattpappa som, i likhet med en dagmamma, kan ta hand om hennes dotter. Och i Maria Gripes trilogi om Lotten, som inleds med ”Tre trappor upp med hiss” flyttar Lotten och hennes mamma in till staden för att mamma Elsa fått jobb som husa hos en familj. Lottens första möte med det kolossala överdådet blir när hon, medan mamman försöker leta reda på tjänsteingången för att komma till sin arbetsintervju, klättrar upp på staketet som omger byggnaden. Snart inser Lotten att knopparna högst upp på staketpiggarna inte alls är i järn, utan av tuggat tuggummi format till klot. Tanken på att någon kan ha råd med så mycket tuggummi är svindlande för Lotten. Precis som för Elvis Karlsson i kvintetten om honom, så är också kläder en klassmarkör för Lotten. Elvis ärver sin döde farbrors kläder, Lotten får ta över från dottern i hemmet där mamma jobbar, och mamma Elsa tvättar sina högt älskade nylonstrumpor för hand och tar på sig dem med vantar på händerna, allt för att inte en söm ska gå.

Till skillnad från till exempel Astrid Lindgrens karaktärer så är det ofta den fattige i Maria Gripes böcker som görs till ett aktivt subjekt, och vänskaper som skapas är klassöverskridande. Lotten och äldsta dottern Marion i huset blir bästa vänner. Hugo, vars pappa sitter i fängelse, blir vän med prästdottern Josefin, men i båda fallen är relationerna jämlika. Såväl Madicken som Emil får däremot snarare rollen av upphöjda välgörare när de interagerar med människor av annan, lägre klass, som när Madicken avlusar Mia och hennes syster, eller när Emil skänker hela julbordet till fattighjonen.

Så det är minst sagt efterlängtat att återigen få tillgång till Maria Gripes författarskap. För inte nog med att hon visar att fattiga människor, och främst fattiga barn, finns. Hon låter dem dessutom också vara aktiva personer och runda karaktärer, och förminskar dem inte till någon i klassrummet som huvudkaraktären inte leker med utan bara nämner i förbigående.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

Fattigdom i barnlitteraturen

Bilderbok

”Veckan före barnbidraget” av Elin Johansson och Ellen Ekman, Rabén och Sjögren

En bilderbok om en ensamstående mamma och hennes barn, veckan innan barnbidraget när korven till makaronerna är slut, det inte finns pengar nog till att gå till badhuset och en får ha skattjakt för att hitta de sista mynten att handla krossade tomater för. Detta utan att det blir varken dramatiskt eller tragiskt, bara vardag, som för så många andra.

Mellanåldersböcker

Katitzi-sviten av Katarina Taikon med illustrationer av Joanna Hellgren, Natur&Kultur

Denna självbiografiska serie i 13 delar ges ut på nytt, med nya illustrationer av Johanna Hellgren. En uppväxtskildring om den romska flickan Katitzis liv, de prövningar, såväl ekonomiska som sociala, som hon och hennes familj utstår för att de tillhör en marginaliserad grupp i samhället. Minst lika aktuell nu som när den först kom ut för snart 50 år sedan.

Ungdomsroman

”Eleanor och Park” av Rainbow Rowell, Berghs förlag

Romantisk ungdomsroman som utspelar sig på 80-talet där tycke uppstår mellan Eleanor, som bor i samma rum som sina tre småsyskon och går i slitna kläder, och Park som har råd med både batterier till sin freestyle och serietidningar. Park delar först med sig av det till Eleanor för att de andra på skolbussen ska sluta mobba henne, men sedan vill han inget hellre än att hon sitter bredvid honom.