Kultur & Nöje.

2021-01-22 13:55
Bild: Bazar
Puffetikett
Dagens ETC

Anna Ardin: ”Jag var paria eftersom jag anmält hjälten”

Hon är känd som kvinnan som anklagade Julian Assange för sexövergrepp. För detta har hon hatats, misstänkliggjorts och tvingats ta skydd utomlands.

Men också stärkts av en feministisk rörelse.

Maria Sveland har träffat bokaktuella Anna Ardin som nu, efter tio år, har valt att ge oss sin egen berättelse.

– I mitt fall var det inte lagstiftningen, rättsväsendet eller polisen som brast, utan folkdomstolen.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

”Det känns dåligt. Det går för fort. Det känns som att jag satt igång något jag inte får och inte kan stoppa. Och det allra mest obehagliga är att jag märker hur sättet han behandlar mig på förändras. Han slutar prata med mig. Han slutar lyssna både på mitt kroppsspråk och på vad jag säger. Jag känner mig inte längre som den politiska och intellektuella jämlike jag alldeles nyss var…

Mina armar hålls fast vid handlederna av hans tunna, men ändå betydligt starkare händer. Hans bröst ligger tungt över mitt bröst och hans ena knä försöker pressa isär mina. Trycket mot strupen får mig att koncentrera mig på att få luft. Det passiviserar mig. Jag tror att det är avsikten…

Det är som en brottningsmatch utan publik och domare, där jag är i totalt underläge. För honom är jag förmodligen inte ens där längre. Det är bara min kropp, min våldsamt avklädda kropp, som är där. Jag känner mig gråtfärdig, tjock i halsen av tillbakahållet hulkande, och helt maktlös.”

Det är augusti 2010 och Anna Ardin är 32 år gammal och har erbjudit sig att låna ut sin lägenhet till Julian Assange, grundare av Wikileaks, i samband med en föreläsning han ska göra i Sverige. Hon vet ingenting mer om honom som person förutom att han betraktas som en hjälte på grund av sitt arbete med Wikileaks. Anna Ardin har länge varit engagerad i rättvise- och fredsfrågor och tycker att Wikileaks avslöjanden om USA:s krigsbrott mot civila gör dem till en av de viktigaste organisationerna just då.

Men det som börjar som en trevlig kväll med flört och hångel slutar i vad Anna Ardin beskriver som ett övergrepp vars konsekvenser kommer att förfölja henne i ända fram till idag.

Tvekade att anmäla

Efter att ha levt med dödshot och massivt hat i över tio år har hon nu skrivit en bok om det som hände, ”I skuggan av Assange”, som handlar om hur hennes tillvaro förmörkas i samma ögonblick som hon går till polisen. Tvärtemot vad många av hennes belackare påstått var hennes intention aldrig att polisanmäla det hon själv varit med om. Till en början betraktar inte Anna Ardin händelserna som ett övergrepp, utan mer som en obehaglig upplevelse och ett hänsynslöst och förnedrande handlande från Assanges sida.

Däremot tänker hon att hennes upplevelse kan stärka den andra kvinnans berättelse, den kvinna som i boken kallas ”Maria”, som också berättar att hon utsatts för Assange under samma period. ”Maria” har kontaktat Anna för att få tag i Assange. Hon vill förmå honom att komma till Akutmottagningen för våldtagna på Södersjukhuset i Stockholm och göra ett hiv-test. Enligt ”Maria” har han, precis som med Anna, ignorerat kravet på kondom och nu är hon orolig att han gjort henne gravid eller smittat henne med någon allvarlig sjukdom.

Men när Anna väl berättar sin historia för polisen rubriceras händelsen som ett sexualbrott som går under allmänt åtal. Assange häktas i sin frånvaro på sannolika skäl misstänkt för olaga tvång och sexuellt ofredande. Han nekar bestämt till alla anklagelserna och blir ursinnig när han blir kontaktad för att göra hiv-testet.

– I mitt fall var det inte lagstiftningen, rättsväsendet eller polisen som brast, utan folkdomstolen, samhället och attityderna hos människor som ansåg sig veta vad som hänt.

Det var där problemen låg. Det är olagligt enligt lagen att tvinga på någon sina kroppsvätskor, men samhället och media tyckte vid den här tiden att det var ett tveksamt fall. Det finns det säkert en hel del som fortfarande tycker – trots samtyckeslag och en delvis förändrad syn på sexualbrott efter metoo, säger Anna Ardin.

– Jag var osäker på om jag skulle skriva om det jag varit med om och tänkte väntatills det lugnat ner sig men jag har insett att det aldrig kommer ta slut. Hatet och hoten fortsätter hela tiden lågintensivt och jag har förstått att jag inte kan bli fri från det som hände genom att vara tyst.

Förlorade jobbet

Det hat och de hot som strax fyller hennes inkorg blandas med vilda konspirationsteorier och personangrepp. Nättrollen festar på lögnerna om att hon är en CIA-agent, lesbisk, manshatare, uppmärksamhetstörstande eller att polisanmälan av Assange är ett resultat av svartsjuka. De drar igång sin egen utredning på Flashback. Strax fylls tråden med länkar till hennes blogg, Twitter, Facebook, hennes hemadress, CV, vilka organisationer hon tillhör, vilken politisk inriktning hon har, familjemedlemmar. Allt uppblandat med förnedrande och kränkande kommentarer om hennes utseende, spekulationer om hennes sexliv, psykiska hälsa och så de obligatoriska rasistiska kommentarerna som alltid tycks ha en given plats bredvid kvinnohatet.

Till slut gör polisens säkerhetsgrupp bedömningen att Anna inte kan bo hemma och skickar henne utomlands en period eftersom det är billigare än att bekosta livvakter.

– De första två åren var fruktansvärda. Jag förlorade mitt jobb och trodde inte att jag någonsin skulle kunna få ett nytt jobb, hitta en ny partner, att mitt liv var slut. Jag var paria i det här samhället eftersom jag anmält hjälten och för det skulle jag straffas, säger Anna Ardin.

Den mytiska bilden av hjälten

Spekulationer, rykten och privata utredningar från människor runt om i världen inte bara fortsatte utan intensifierades. Ett slags folkdomstol där personer som tidigare varit Anna Ardins vänner plötsligt uttalade sig om fallet och påstod sig veta att inget otillbörligt kunde ha hänt eftersom de själva bevittnat hur Anna Ardin skrattat och flirtat med Assange tidigare under kvällen.

– Det är en så skev och mytisk bild av ”Hjälten” som bara kan vara god. Assange är en människa som kunde vara hur trevlig och charmig som helst, som han var mot mig till en början. Han kunde uppenbarligen också vara ett riktigt as som inte brydde sig om vad jag kände eller tyckte när han förnedrade och utnyttjade mig. Men det går att både tycka att han är en hjälte för sitt arbete med Wikileaks och samtidigt inse att han även är en sexualförbrytare.

Svårigheten att ta till sig den komplexa bilden av Assange har att göra med samhällets svartvita syn på sexuella övergrepp, menar Anna Ardin.

– Många som läst förundersökningen tyckte att de hittat bevis för att vi ljuger i och med att det inte någonstans står något om en våldtäkt. Men jag har aldrig kallat det som hände för en våldtäkt. Inte heller åklagare, polis eller övriga rättsväsende har rubricerat det som våldtäkt, utan olaga tvång och sexuellt ofredande, men det är som att det inte finns något annat ord än våldtäkt. Synen i samhället på övergrepp är så svartvit och särskilt vid den här tiden fanns det inget utrymme för någon gråzon. Att jag upplät min lägenhet och att jag initialt var med på hångel och sex har väldigt många tagit som ett bevis för att det som hände inte kan betraktas som ett övergrepp. Eller som den amerikanska programledare Glenn Beck sa i sitt program om fallet: ”If you buy the tickets, you ride the ride.” Men det var ju precis det jag kände och det var ju därför jag inte sa nej eller ställde till med en scen. Det gamla uttrycket har du sagt A får du säga B gjorde att jag tyckte att jag var tvungen att fullfölja. Men det är klart att man får ändra sig oavsett om det gäller en berg- och dalbana eller sex. Om Glenn köpt biljett och stod i en kö till en berg- och dalbana och plötsligt upptäckte att den hade säkerhetsrisker och därför inte längre ville åka, så borde han såklart vända om omedelbart.

Vänsterprofiler som motståndare

2019 lades utredningen ner mot Julian Assange, efter att han gång på gång upprepat sin oskuld. Det skulle aldrig bli någon rättegång. Men långt innan dess var kören av belackare stark. Även kända, högt profilerade personer, som Ken Loach, Michael Moore, Bianca Jagger, John Pilger och Naomi Wolf anslöt sig. Den sistnämnda menade i en artikel i Huffington Post att Anna och ”Marias” polisanmälan var en förolämpning, ”ett slag i ansiktet” på alla de tusentals ”riktiga våldtäktsoffer” som utsatts för ”riktiga våldtäkter”.

– I sin text förlöjligade hon oss med ett resonemang som gick ut på att allt handlade om svartsjuka och ”en dispyt kring en kondom.” Av respekt för ”riktiga våldtäktsoffer” skulle Assange slippa anklagelser eller polisanmälan. Hon skrev också att vi använde oss av en ”feministinspirerad retorik” för att ”dämpa personliga sårade känslor”.

Även i Sverige dök den här typen av kritik upp och kom senare igen i samband med #metoo där bland andra Åsa Linderborg, Lena Andersson och Anna Hedenmo ansåg att blandningen av ”milda” övergrepp och våldtäkter devalverade det sexuella våldet.

Hur kändes det att läsa hennes och alla andra såna här texter från kända, högprofilerade kvinnor?

– Från början blev jag ledsen att de här personerna som borde vara på kvinnors sida och ha en skarpare analys inte hade det. Att de använder sig av antifeministers argumentation för att hindra kvinnors rättigheter, men ju längre tiden gått har jag blivit mer och mer arg.

Ta till exempel Advokatsamfundets förra ordförande Anne Ramberg som inte ens kan hålla sig till fakta och påstod att åklagaren i Sverige inte gjort sitt jobb och ”vägrat åka till London” för att förhöra Assange, när det i själva verket var han som gömde sig i en källare i London och vägrade samarbeta. Det här är människor som gått i bräschen för att motverka det auktoritära patriarkala samhället och nu plötsligt gick patriarkatets ärenden utan att fatta det.

Gråzonerna fick nytt fokus

Men till slut kommer vändningen i samband med att journalisten Johanna Koljonen tillsammans med flera andra drar igång #prataomdet 2011, föregångaren till metoo, där ett flertal kvinnor gick ut offentligt med sina erfarenheter av sex som kanske inte skulle definieras som sexualbrott juridiskt, men som rörde sig i gråzonen. Sex där någon, precis som i Anna Ardins berättelse, hänsynslöst fortsatt utan den andras samtycke. Sex som lämnade obehagliga minnen och en känsla av att ha blivit förnedrad ihop med skammen över att man inte sagt ifrån tillräckligt tydligt. Det fanns uppenbarligen ett enormt behov av att prata om den här sortens sexuella erfarenheter, inläggen strömmade in på hemsidan som upprättades.

– Hashtaggen #prataomdet blev verkligen den avgörande vändningen eftersom det satte det som hänt mig i ett större perspektiv och fick mig att förstå att jag inte var ensam. Det kändes som en lång mobilisering av offentligt stöd och förståelse och det tog faktiskt udden av det skrikande hat som förföljt mig under hösten. Det var fantastiskt.

”Det fanns aldrig någon feministisk sammansvärjning för att sätta dit Julian Assange, men det finns en feministisk organisering för att ge upprättelse för kvinnor som råkat ut för antifeministernas hat”, skriver Anna Ardin i boken med hänvisning till Assanges många uttalanden om att Sverige var ett ”feminismens Saudiarabien” och att han ”fell into a hornets nest of revolutionary feminism”.

– Det var feminister som räddade mig och för det är jag dem evigt tacksam.

Här blir vi personliga en stund eftersom Anna Ardin var en av dem jag intervjuade i min bok ”Hatet – en bok om antifeminism” som kom 2013. På releasefesten, ”En kärleksfest för Feministerna” var hon en av de inbjudna talarna, en händelse hon skriver om i sin bok, och höll ett otroligt fint tal där hon tackade alla feminister för det stöd hon fick. Ett tal som nu finns publicerat i sin helhet i boken:

”Men när näthatet rullade in så fanns det några som tog ställning. Det fanns en grupp som inom bara några dagar började mobilisera sitt stöd. Feministerna… Feministerna i kommentarsfält och på Twitter. Feministerna i prataomdet-kampanjen. Feministerna i Stockholms arbetarkommun. Feministerna på nyheter 24 och i magasinet Neo. Feministerna. Jag vill egentligen bara säga en sak. Tack. Tack för att ni räddade mig när livet var ett helvete. Tack för att ni finns. Tack för att ni står upp. Ni är så otroligt viktiga för mig. Tack!”

Efteråt var vi många som grät i Södra Teaterns salong. Flera av oss hade själva upplevt hat och hot under ett bra tag, men långt ifrån det långvariga och fasanfulla drev som Anna utsattes för och som pågår än idag, även om det avmattats.

Livet som fortsatte

De farhågor Anna hade runt 2010 om att aldrig mer få ett jobb, en partner, vänner, att för alltid vara paria, infriades tack och lov inte. Idag har hon både ett drömjobb och doktorerar. Hon har två barn och på juldagen gifte hon sig med sitt livs kärlek.

Och Assange? Han ställdes som sagt aldrig inför rätta eftersom han flydde till London där han gömde sig i källaren på Ecuadors ambassad i åtta år tills de slängde ut honom 2019.

Nu är båda fallen preskriberade och Assange arresterades i april 2019 av brittisk polis i London sedan Ecuador upphävt den politiska asyl som de tidigare gett honom.

– Min upprättelse är inte beroende av att han straffas. Men självklart hade det varit bra om en officiell rättsprocess hade fått reda ut allt det som tribunalen på nätet rörde ihop. Alla lögner och missförstånd som utgjort basen i det tio år långa drev som pågått. Alla som utsatts för sexualbrott förtjänar en rättsprocess även om vår möjlighet att gå vidare och få bra och goda liv inte hänger på vare sig en rättegång eller en fällande dom.

Fotnot: Julian Assange har låtit meddela att anklagelserna mot honom är nedlagda och att han inte vill kommentera Anna Ardins bok närmare.