McMillen Möter.

2021-06-11 12:10
  • Bild: Hossein Salmanzadeh
  • Bild: Hossein Salmanzadeh
  • Bild: Hossein Salmanzadeh
  • Bild: Hossein Salmanzadeh
Puffetikett
Dagens ETC

Ann Petrén och Lotta Tejle: ”Åldrandet är inte en förlust”

Utifrån sett är de konkurrenter. Borde tävla om de få roller som görs för 60-pluskvinnor.

Istället har de blivit systrar, i dubbel bemärkelse.

Kristin McMillen samtalar med storstjärnorna Ann Petrén och Lotta Tejle om trygga rum, saknaden efter 70-talets samhällsbärande teater och vad som är positivt med att åldras.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

I den ungdomsdyrkande skådespelarvärlden är det inte helt vanligt att de stora framgångarna dyker upp efter 50-strecket. Särskilt inte som kvinna. Men för två av Sveriges idag tyngsta scenpersonligheter hände det ändå.

Ann Petrén var 50 år när hon fick Guldbagge för huvudrollen i Björn Runges ”Om jag vänder mig om”, där hon går loss mot exmannen med slaktpistol. Lotta Tejle blev fast anställd på Dramaten som 52-åring och fick samma år sitt genombrott i tv-rutan med ”30 grader i februari”.

När jag möter duon vid Kulturhuset Stadsteatern mitt i Stockholm har de båda just susat in på varsin elcykel. Ann Petrén med en neongul hjälm och Lotta Tejle med matlådan i högsta hugg.

– Jag kunde ha slagit igenom tidigare, konstaterar Ann Petrén med sin karaktäristiskt något buttra ton.

– Jag med! utbrister Lotta Tejle och skrattar.

Publikfavoriterna verkar genuint glada att få jobba med varandra. Trots att det på scenen ska pågå ett bittert krig

”Ett kamikazeprojekt”

Två åldrande systrar som lever i toxisk symbios. Det är temat i den kommande pjäsen ”In memoriam Baby Jane” som just nu repeteras inför hösten på Stadsteaterns lilla scen. Här spelar Ann Petrén en tidigare barnstjärna som blivit överglänst av Lotta Tejles rollfigur, den vackra storasystern. En minst sagt instängd stämning breder ut sig i det skräckhus där systrarna tampas om både arv och bekräftelse.

Pjäsen bygger löst på thrillern ”Vad hände med Baby Jane” från 1960-talet, om rivaliteten mellan två systrar som då spelade av fienderna Bette Davis och Joan Crawford.

– Det är en slags kamikazeprojekt. Vi har inte ens en färdig pjäs utan jobbar i process med regissören och manusförfattaren Emmanuelle Davin. Det är otroligt ansträngande. Så det är tur att vi inte är mer än två på scen, konstaterar Ann Petrén.

Och så är det heller inte första gången de samarbetar. I succépjäsen ”Upp i sadeln” (2008) spelade duon parhästar i en berättelse om hästkvinnor och den styrka som finns i stallvärlden. Där hittade de en särskild dynamik.

– Vi båda har hajat att det blir bättre om vi samarbetar. Det handlar också om att veta att allt inte blir bra från början. Att ha modet att misslyckas. Det är inte självklart eftersom vi alla lider under ett slags prestationskrav.

Lotta, vad är utmärkande för Ann Petréns hantverk som skådespelare?

– Med Ann blir det alltid ett överraskande och undersökande arbete som jag lär mig väldigt mycket av. Sedan är hon en fantastisk bra skådespelare också. Mångfacetterad och bred. Ann bryter upp nya vägar. Det är modigt att gå in i så många olika genrer som hon har gjort, från det smalare till den folkliga farsen, säger Lotta Tejle, som kallar kollegan för en av sina stora förebilder.

Ann, vad är utmärkande för Lotta?

– Lotta är en mästare av överraskande uttryck. Jag känner ofta ”Oj! Det där hade jag aldrig kommit på”. Det är fantastiskt och befriande att se hur hon testar sig fram. Ibland tror jag att hon blir överraskad själv. Och så har hon alltid en humor även i det svarta, säger Ann Petrén och lägger till:

– Ingen av oss väjer för det osympatiska, vi är inte fåfänga i våra uttryck.

Hon får medhåll från Lotta Tejle:

– En kostymör sa en gång till mig: ”Jag skulle aldrig kunna sätta på någon annan skådespelerska de här kläderna.” För att de var så fula, haha. Men jag tänker inte så, det är ju karaktären som de ska passa.

”Tänk dig vilken skillnad”

Kanske beror det sceniska systerskapet mellan Lotta Tejle och Ann Petrén till viss del på skådespelarnas bakgrunder. Båda tillhör samma generation och var på sina håll del av fria teatergrupper och olika regionteatrar innan de letade sig in på de stora scenerna och i tv- och filmvärlden. När de började sina respektive yrkesbanor i slutet av 70-talet hade teatern en helt annan roll.

Vad saknar ni från teatern som den såg ut på 70-  och 80-talet?

– Under 30 år har det hänt mycket med kulturen generellt. Det har blivit mycket mer marknadsstyrt, mycket mindre pengar till kultur och teatrar, säger Lotta Tejle.

Hon berättar hur hennes teaterkollektiv Jordcirkus fick pengar från landstinget för att jobba fem år i Rinkeby. Det blev ett både under­­sökande och integrerande arbete.

Vad gjorde ni i Rinkeby?

– Vi jobbade med föreställningen ”Orfeus och Eurydike” med Rinkebybor från 20 olika nationaliteter. Den handlade om en resa i underjorden, för de flesta kom från Latinamerika och det var deras verklighet. Jag tror att sånt har väldig betydelse, säger Lotta Tejle.

När det i området Skarpnäck i Stockholm på kort tid flyttade in tiotusentals människor fick samma teatergrupp pengar för att starta en amatörteaterförening som bland annat ­jobbade i skolor och samlade hela bostads­området inför karnevalsdagar.

– Man förstod då från politisk sida att det var viktigt med kultur. Det kunde till och med vara adresserade pengar för en viss tematik. Det har försvunnit nu, säger Lotta Tejle.

Ann Petrén, som i de sena tonåren inspirerades av både kvinnorörelsen, 68-vänstern och FNL-rörelsen, sörjer också att de politiska satsningarna på teatern minskat.

– När tonårsaborterna ökade lade Socialstyrelsen en beställning av tio fria grupper i Sverige: Spela pjäser om det här temat ute i hela landet. Tänk dig vilken skillnad mot idag! Och vilken tilltro till teatern som en aktör i samhället!

”Åldrandet ses som förlust”

Så åter till arbetet med den kommande pjäsen ”In memorian Baby Jane”. Genom de bråkande systrarna bearbetas ett tema som i hög grad är aktuellt även för skådespelarna själva: Kvinnlighet och åldrande.

60-pluskvinnor är rätt oskildrade i film och tv. Vad beror det på?

– Jag tänker direkt på ett citat. Inför filmen ”Vad hände med Baby Jane” med Betty Davis och Joan Crawford, då ringde en stor manlig filmproducent till regissören och sa ”De här jävla avdankade gamla kärringarna är väl inte värda ett öre?”. Men så blev det en stor succé, för filmen var så banbrytande. Det säger en hel del om hur Holly­wood har sett ut genom åren, och speglar en stor del av åldrande i västvärlden, säger Lotta Tejle.

Vilken syn på åldrandet är det som präglar oss?

– Att åldrandet är en förlust. Och att manusförfattarna inte hittar dramatik i den åldern, för att man har bestämt att drama bara är mord, haha, säger Ann Petrén och syftar på utbredningen av polisfilmer och kriminaldrama.

– Och att man ska vara evigt ung. Det är den vackra unga kvinnan som ska synas på bild­duken för att hon säljer, säger Lotta.

Hur känns det att tänka på?

– Jag vet inte. Jag går in och för att berätta historier och har släppt det där lite, säger Lotta Tejle.

– Jag har aldrig identifierat mig som den vackra, och har aldrig känt att jag har gjort det jag har gjort för att jag har varit vacker, säger Ann Petrén.

Kan det finnas en konkurrens mellan er om de få rollerna som skrivs för er generation?

– Ja, vi har pratat om det. Det är en del av utmaningen i projektet med ”In memorian baby Jane”, precis som det är en kärleksförklaring. Utifrån är det klart att vi konkurrenter i samma bransch, men jag känner inte det. Och det känns faktiskt som ett statement i sig, att samarbeta med någon som är lite bättre än en själv, säger Ann Petrén kärleksfullt.

– Det alltid skönt att jobba med Ann. För vi hjälper varandra. Jag kan visa mina svaga sidor. Och det kan också Ann göra. När det tar stopp finns hon alltid där. Jag vet att det automatiskt blir ett tryggt och ett lyssnande rum, säger Lotta Tejle.

Vad har ni fått kämpa med, som en man inte hade behövt göra?

– För mig har det handlat om att vara modig, att våga ta plats och ta huvudrollen. Det har inte alltid känts självklart utan har varit förknippat med rädsla att inte lyckas. Det där har varit en kamp för mig, säger Lotta Tejle.

– Jag har kämpat för att få in teaterprojektet ”Modärna kvinnor” som lyfte fram glömda kvinnliga dramatiker från förra sekelskiftet. Sånt som inte har varit skildrat innan, säger Ann Petrén.

Vilka fördelar tycker ni finns med att åldras i skådespelarbranschen?

– Att man börjar respektera sin erfarenhet på något sätt. Både genom att föra den vidare, att stå för den och att titta tillbaka lite. Det händer att jag gör det och tänker ”Men gud vad jag har gjort saker!”, säger Ann Petrén.

Hon fortsätter:

– Men så måste man se att här kommer det nu en flod av nya personer, och då är jag den gråa stenen i denna flod. Att göra det med en ödmjukhet och inte känna att man är överkörd. Att våga säga att man har varit med. Och ens erfarenhet är jätteviktig. För det ligger på ett mänskligt plan att vara skådespelare, det är inte bara teknik.

– Det handlar om en livserfarenhet, fyller Lotta Tejle i.

– Ja, och det är lite kämpigt att ta livs­erfarenheten på allvar, men vi måste göra det, säger Ann Petrén.

Ann Petrén ska ha en, citat: ”jävligt kort stubin”, och är känd för att alltid tro att allt ska gå åt helvete. Hur märks det i repetitionerna Lotta?

– Jag skulle säga att det är tvivel, säger Ann Petrén direkt.

– Ja, men det är väldigt viktigt att man inte bara tar de första bästa idéerna. Det handlar om att våga låta marken få bli lite skakig. I det hittar man kanske någonting. Jag uppfattar det där kritiska tänkandet som en kreativitet, säger Lotta Tejle.

– Om man befinner sig i tvivlet så fortsätter man att leta, säger Ann Petrén.

Blir du nöjd någon gång då Ann?

– Ja... det har väl hänt, haha. Särskilt när man tittar tillbaka och får lite perspektiv på saker och ting. Då kan jag vara jättejättestolt över saker, att jag har erövrat nya kunskaper till exempel. Det är väldigt tillfredsställande.

Ann Petrén

Ålder: 67 år.

Bor: Stockholm.

Familj: Gift med musikern och kompositören Bengt Berger. Har en dotter, fyra bonusbarn och nio bonusbarnbarn.

Yrke: Skådespelare. Ingår i ensemblen på Kulturhuset Stadsteatern. Bland annat känd från filmen ”Masjävlar” och för rollerna i ”Om jag vänder mig om” och ”Happy end” som hon fick Guldbaggar för.

Aktuell: Med i filmen ”Inland” och i tv-serien ”Bonusfamiljen” som kommer med ny säsong i höst. ”In memorian of Baby Jane” som spelas i höst på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm.

Lotta Tejle

Ålder: 61 år.

Bor: Stockholm.

Familj: Sambo med skådespelaren Juan Rodriguez, två barn, två bonusbarn. Fyra barnbarn.

Yrke: Skådespelare, är fast anställd på Dramaten. Känd bland från annat filmen ”Smala Sussie” och tv-serien ”30 grader i februari”.

Aktuell: ”In memorian of Baby Jane” som spelas i höst på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm.

Roller Ann Petrén är stolt över att ha gjort:

– Till exempel barnet i pjäsen ”Pyret”, och en rad olika rollfigurer i ”Det allra viktigaste”, båda med Suzanne Osten på Unga Klara. Jag har även spelat Kerstin Thorvall och Ayn Rand. Jag har gjort fantastiska saker verkligen. På film har jag spelat många osympatiska kvinnor, som varit problematiska men ändå har blivit ganska populära. I ”Besvärliga människor” var jag en rättshaverist. I ”Om jag vänder mig om” spelade jag en brutal kvinna som hotade sin exman med slaktpistol. Det var inte skildrat innan.

Roller Lotta Tejle är stolt över att ha gjort:

– Majlis i ”30 grader i februari” är en sådan roll, där spelade jag en totalt instängd kvinna som återerövrar sitt liv. Jag berättade om den där vanliga hemmafrun, eller kvinnan som inte vågar gå över tröskeln. Men jag är även stolt över Barbro i ”Sommaren 85”, en lite mer folklig och lättsam komedi. Det är också en kvinna som skapar sig ett större utrymme. Hon börjar ta för sig kring kärlek och sexualitet när hon är kring 60. Några teaterföreställningar jag är stolt över är ”Kanelbiten” och ”Medea” i drama­tisering av Mia Törnqvist och ”Först föds man ju” av Line Knutson.

”In memorian Baby Jane”

Är en samproduktion mellan Kulturhuset Stadsteatern och Riksteatern. Pjäsen har urpremiär på Kulturhuset Stadsteatern den 11 september och ska ut på turné i landet under 2022.