Diagnosen kom, lyckligtvis, efter den frilansande kulturarbetarens egen karriär som Foodora-bud som också resulterade i en bok. ”Cykelbudet” kom 2021 och i den berättar Teglund om hans och kollegornas erfarenheter från att leva som "pizzabärande spöken”,  som han själv kallat gig-jobbet i en intervju med Aftonbladet. 

Nu är han aktuell med ”Slavdrivaren” som kan beskrivas som en uppföljare.

Reportaget handlar om Dennis som jobbar som ”dispatcher” på Foodora. Som dispatcher befinner man sig ett snäpp ovanför buden i näringskedjan, men definitivt under cheferna. Arbetsuppgifterna går ut på att göra det algoritmerna inte klarar av, det vill säga hantera de situationer som uppstår för buden när allt inte flyter på. Det kan handla om att hjälpa dem att hitta rätt adress eller ta sig ut från en trappuppgång där de blivit inlåsta. Att avgöra om en toalettpaus ska vara betald eller inte. Att hantera olyckor eller andra oförutsägbara situationer som kan uppstå under de anställdas arbetspass.

Skulle du beskriva Dennis som en slavdrivare?

— Han kallar sig själv för en ”digital slavdrivare” och det finns definitivt likheter. Slavdrivarrollen har alltid behövts i större företag. Det finns en sanning om hur stora företag fungerar här. För att kunna skala upp behöver produktionen separeras från ägandet och då blir mellanledet oumbärligt.

I boken varvas Dennis vittnesmål med historiska nedslag från slaveriets uppkomst, och eventuella fall. Det handlar om tvångsarbetare i Kongos koboltgruvor och 1800-talets managementteorier. Teglund beskriver sitt researcharbete som omfattande och lärorikt.

— Mellanledet har historiskt sett visat sig vara extra viktigt när det gäller jobb som är etiskt problematiska. Ju mer bristfällig arbetssituationen är för arbetarna, desto större press har landat på mellanhänderna. De brutalaste exemplen på det här går att se i fångläger.

Slavdrivaren befinner sig i ett konstigt limbo mellan offer och förövare.

Att använda mellanled är en uttänkt strategi från ägarnas håll. Teglund förklarar att de insåg värdet i att skapa privilegium för vissa slavar redan på 1700-talets plantager i bland annat USA. 

— Det här står till och med i de gamla instruktionsböckerna om hur man ska driva plantage. Det finns en poäng med att all ilska riktas mot slavdrivarna, eftersom det gör att den inte når ägarna.

Är slavdrivaren en makthavare?

— Nja, slavdrivaren befinner sig i ett konstigt limbo mellan offer och förövare. Dennis, som alltså beskriver sig själv som en slavdrivare, känner sig absolut inte som en makthavare. Samtidigt tar han ju beslut som påverkar Foodora-buden.

Dennis jobbar hemifrån på en dator han köpt för egna pengar. Hans kontakt med omvärlden är begränsad och han spenderar i princip all sin vakna tid online. När han inte jobbar tittar han på våldsamma videos och spelar dataspel. På samma sätt som Foodora-buden osynliggörs är dispatchern ett spöke. En robot som flyttar en pin för att se till att budet hamnar på rätt plats. Dispatcherns existens syns endast i kortkommandon och meddelanden som ofta är hårda och ironiska. När ett av buden hör av sig och säger att han inte kan hitta sin bil, svarar Dennis ”Wish you good luck, man!”, och avslutar konversationen.

Dennis använder ofta en hård ton när han pratar om och med buden. Vad är det för människosyn som odlas på företag som Foodora?

— Det är en mycket bra fråga, tack för att du ställde den. Den här typen av företag uppskattar att folk jobbar hårt men utgångspunkten är också att alla är utbytbara. Alla som sticker till media blir straffade på något sätt, vilket bland annat hände mig.

Våld och fattigdom är en förutsättning för att buden ska ta dessa jobb.

Efter att Teglund skrev sin bok "Cykelbudet" blev han uppsagd från Foodora. De hänvisade till att han hade bytt bort för många arbetspass, men han tror att det fanns en bakomliggande förklaring som handlade om hur han hade uttryckt sig om företaget offentligt.

— När jag och Dennis pratar om Foodora-buden som en modern form av slaveri är det för att arbetarna inte är fria. Våld och fattigdom är en förutsättning för att buden ska ta dessa jobb, eftersom många inte har svenskt medborgarskap. Det finns ett hot riktat mot dem om de inte får stanna i Sverige, på samma sätt som det gör mot deras familjer som många av buden skickar pengar till.

Och när det gäller Dennis människosyn?

— Det är inte människor han ser när han pratar med buden. Det är snarare en motsvarighet till siffror. Och det är enkelt att hamna där eftersom han aldrig har verklig kontakt med dem han pratar med. Det märker man ju själv, om man ska ta upp ett svårt ämne med någon så blir det ju helt olika typer av samtal om de sker över sms, i telefon eller i verkligheten.

I boken skriver du att David Christy redan 1850 sa att ”slaveriet inte är ett isolerat system, utan så uppblandat med världens affärer att även de mest oskyldiga transaktioner påverkas och får fördelar från det”. Går det att argumentera för att det fortfarande är sant?

— Ja. Hela västvärldens välstånd bygger på slaveri. Vi kan inte ens odla här, kakaobönor och kaffebönor plockas fortfarande av människor som tvångsarbetar. Man kan inte ha ett barnkalas utan att vara i kontakt med tvångsarbete. Vi skördar ständigt frukterna från slaveriet.

Teglund berättar att han i de flesta intervjuer han gjort fått frågan om folk ska bojkotta företag som Foodora. Han svarar alltid att det är svårt att avgöra, eftersom den här typen av gig-tjänster inte existerar i ett vakuum.

— Jag tycker det är svårt med sådana principer. Du kan strunta i Foodora, men hur ska du göra med ditt kaffe? Din telefon? Det hade nästan inte funnits någonting kvar om vi bojkottade allt som producerats under oetiska arbetsförhållanden.

Men det betyder ju inte att folk ska strunta i allt. Att förvänta sig att folk ska kunna plocka upp sin mat själva, det är en sådan miniminivå. Är inte det rimligt att kräva ändå?

— Jo, du har rätt. Det kanske det är.

Det är ett privilegium att ha tillgång till sin framtid.

Vad gjorde det med ditt psyke att jobba som cykelbud?

— Det finns en stor utsatthet i att vara gig-arbetare eftersom man hela tiden måste agera kortsiktigt. Det sätter sig i hjärnan, alla dina rörelser är kopplade till ett nu eller på sin höjd till nästa leverans. För att kunna leva under de förhållandena måste du verkligen försöka uppskatta nuet och vara glad över de små sakerna, som att ett trafikljus slår om till grönt precis när man närmar sig. Du kan inte planera något långsiktigt, du har ingen kontroll över din framtid och i det finns en stor ofrihet. Det är ett privilegium att ha tillgång till sin framtid.

Jag och Teglund behöver avsluta intervjun eftersom jag har bråttom till ett annat samtal. Utanför pressloungen susar människor förbi, det är svettigt och lätt att gå vilse. Men Teglund bär på ett lugn, det är som att den hektiska stämningen inte kommer åt honom. Medan han guidar mig mot rätt seminarierum berättar han om det ironiska i att gigarbeta som författare som skrivit om gigarbete.

— Flera gånger har folk hört av sig till mig och bett mig komma och berätta om mina böcker och cykelbudens usla arbetsförhållanden. Men de har inte velat betala mig för att göra det.