Författaren Amanda Romare är en kvart försenad till Nyhavn, Malmö-krogen där hon en sommarkväll för fem år sedan träffade sin pojkvän och bröt det 12-åriga singelskap som skildrades i hennes debutbok ”Halva Malmö består av killar som har dumpat mig”, som blev en hyllad Netflix-serie förra året.

Hon har något oroligt i blicken när hon slår sig ner i den blåa hörnsoffan, ser ångestriden ut i glittrig transparent top, fuskpäls och Buffaloskor. Hon har precis läst texten i Göteborgsposten om hennes nya bok ”Judas” och är märkbart stressad.

– Om det kommer fler texter av det slaget så blir det en mental berg- och dalbana för mig den kommande tiden, säger hon.

I Mikaela Blomqvists text i Göteborgsposten kritiseras Amanda Romare för hur hon använder autofiktion i sin nya bok, alltså en genre där självbiografiskt och påhittat stoff blandas med fiktiva grepp. Kritikern ifrågasätter också huruvida kontrollbeteendet och kränkningarna av pojkvännen som Amandas ego ägnar sig åt i boken kan försvaras med att det handlar om stilgrepp, eller om kränkningarna är ett mål i sig.

– Man får gärna kritisera mitt sätt att skriva. Jag försöker verkligen vara ärlig med att vissa delar är baserade på egna upplevelser och att andra är ren fiktion. Men ibland önskar jag att jag bara hade kunnat säga att det är en roman, för då triggar man inte journalister som stör sig på autofiktion.

Skulle det inte vara lättare att bara välja fiktion då? Eller är du rädd för att upptäcka att du kanske bara kan skriva självbiografiska böcker?

– Nej, jag vet att jag kan skriva ren skönlitteratur också. Det gjorde jag innan jag fick manuset till ”Halva Malmö består av killar som har dumpat mig” antaget av förlaget, och just nu terapi-skriver jag dessutom på en fantasyroman för att jag har börjat få panik av autofiktionen. Men samtidigt, när en berättelse väl har börjat byggas i en som författare så tycker jag inte att man ska stoppa den för att ta hänsyn till vilken genre den är. Min skrivkramp efter debutboken släppte ju när jag började skriva ”Judas”, som är en autofiktiv relationsroman, och då kände jag att det bara var att acceptera det. 

 Amanda Romare verkar ha ett kluvet förhållande till autofiktionen. Hon försvarar den i ena stunden, för att i nästa erkänna att hon blir panikslagen över vad den kan göra. På frågan vilka etiska och moraliska principer hon har när hon skriver svarar hon med att först kritisera vad hon kallar ”skenhelighet” i diskussionen om autofiktion.

– Väldigt många av alla historiska litterära klassiker som man gillar är ju egentligen fiktionaliserade självbiografier, fast folk säger att det är romaner. Det finns något hycklande i den beskrivningen, säger Amanda Romare och fortsätter:

– Men jag tänker väldigt mycket på vad som är okej och inte okej att skriva om. Jag är inte helt säker på att jag vet det nu, eller om jag om tio år kommer att inse att jag gjorde fel bedömningar. 

– Om ”Judas” blir väldigt kritiserad så kanske jag inte skriver en tredje bok i den genren. När det gäller ”Halva Malmö består av killar som har dumpat mig” så upplever jag att den gav en energikick till alla i min närhet. Men om min nya bok inte ger samma kick kan jag inte heller räkna med att folk vill fortsätta att dela med sig, och då får jag väl backa.

En del kan ju tycka att det är okej att skriva utelämnande om andra så länge man skriver det mest utelämnande om sig själv?

– Ja, den principen använder jag mig av. Det är viktigt för mig att den som främst ska hängas ut eller drivas mest med är Amanda själv, alltså jag.

Tvingade killen att läsa manuset

Amanda Romares egen regel i skrivprocessen har varit att låta alla personer som hon inspirerats av få läsa manuset innan det skickades till tryck. Hon har också tagit bort saker som personerna inte har velat ska vara med.

– Jag tog ut alla min killes partier från boken och tvingade honom att läsa. För jag vill inte att något ska kännas jobbigt, och det gäller även mina svärföräldrar, mitt kompisgäng och mina egna föräldrar. Min mamma blev till exempel lite stressad av hur hon porträtterades i Netflix-serien, och därför har jag varit lite mer försiktig med att ta inspiration från henne i den nya boken.

Men det inte porträttet av hennes mamma som har väckt kritik, utan hur bokens Amanda behandlar sin pojkvän Emil – och vilka eventuella likheter relationen har med den som författaren Amanda Romare har med sin egen pojkvän. 

Jag tycker inte heller Amanda beter sig schysst mot Emil i boken.

I de texter som redan hunnit skrivas om ”Judas” kritiseras Amanda, både bokens och verklighetens, för att utsätta pojkvännen för psykisk misshandel. Till exempel tvingar hon honom att ta Ozempic för att inte gå upp i vikt och beskriver på ett osmickrande vis vad hon ser som hans brister. I boken kan det se ut såhär: 

”Det är så många grejer jag känner att jag måste se till att Emil gör – träna, inte äta pizza till lunch, att någon gång ha y-frontskalsonger för vårt sexlivs skull, att han ska raka sig i ansiktet och inte få full on programmerarskägg, att han inte ska gå med keps varenda vaken minut (jag måste få se lite av hans snygga hår innan han blir tunnhårig), att han inte bara ska gå klädd i mjukis och hoodie varenda kväll och varenda helgdag, att han ska kolla upp sina hemorrojder, att han ska kolla upp sin lilla fettklump på armen som bara växer och växer, att han ska sluta röka eftersom han nu börjar närma sig 35 och börjar få dålig andedräkt på grund av det… och kanske impotens?”

”Ville inte fega ur”

Amanda Romare själv säger att hon var medveten om risken att bli kritiserad och illa omtyckt när hon i ”Judas” skrev fram en ny sorts Amanda, en störig typ långt ifrån den kärlekskranka underdog hon var i ”Halva Malmö består av killar som har dumpat mig”. 

– Privat tycker jag att det är väldigt gött att vara omtyckt och vill inte stöta mig med någon. Men inför arbetet med den nya boken ville jag inte fega ur och fortsätta på offerspåret när det gäller Amanda, utan istället skriva om det jag ser hos mig själv och mina vänner som är i relationer nu. Och det är inte alltid så smickrande. Jag tycker inte heller Amanda beter sig schysst mot Emil i boken.

Bokens Amanda är en extrem version av ett väldigt vanligt fenomen, nämligen att heterosexuella tjejer ofta vill förändra och ”fixa” sina killar. Varför vill de det, tror du?

– Jag tror att det handlar om att vi tjejer har växt upp under en helt annan press än vad killar har. Sedan ung ålder har vi ansträngt oss väldigt mycket, tänkt på hur vi beter oss och hur vi ser ut, och det gör att vi har en ganska hög ribba när vi går in i en relation. Jag anstränger mig till exempel rätt ofta för att ha något sexigt på mig som attraherar min kille, jag fortsätter raka mitt kön för att jag vet att han tänder på det, och så vidare. Man säger att tjejer ser killar som renoveringsobjekt, men det kan ju också handla om att killar faktiskt är mer slappa och inte anstränger sig.

Om en kille, precis som du själv har gjort med din pojkvän, skulle tvinga sin flickvän att ta Ozempic för att gå ner i vikt, skulle man då inte tycka att det var sinnessjukt och kvinnohat?

– Det går inte riktigt att jämföra, just av den anledningen jag precis nämnde. Jag kan absolut tycka att det är problematiskt att man vill försöka förändra en person, och dessutom är min erfarenhet att det ofta är omöjligt att göra det. Men om jag vill stajla min kille, som tillhör gruppen ”gamers som inte har ändrat klädstil sedan de gick ut högstadiet”, och ber honom att ibland ta på sig en skjorta istället för luvtröja, hur hemskt är det egentligen?

”Killar som är trygga snällisar”

Karaktären Amanda i ”Judas” är inte bara kontrollerande, kritisk och dömande. Hon lider också av tvångstankar, precis som Amanda Romare själv, har problem med en analspricka, klämmer sin killes finnar mot hans vilja, och är allmänt nojig och neurotisk. 

Hon är väl en hyfsad vanlig människa som både har bra och mindre bra sidor.

Under hösten pågick diskussioner på sociala medier om det är realistiskt att Vicky, huvudpersonen i den argentinska Netflixserien ”Avundsjuk”, kan bli älskad av sin underbara kille Matias trots att hon är manipulativ, osäker och svartsjuk.  

Det fick mig att tänka på Amanda i din bok och om det verkligen är trovärdigt att Emil vill vara ihop med henne, när hon är så jobbig och taskig?

– Det frågar ju i princip Mikaela Blomqvist i sin text också, när ska Emil göra slut med Amanda, eller min egna kille med mig? Om jag ska vara helt ärlig så tror jag att när man väl har hittat någon så krävs det ganska mycket för att göra slut, och det tycker jag att boken skildrar både från Amanda och Emils perspektiv.

Jo, men är din känsla att killar gillar tokfior och kontrollfreaks?

– Jag tror absolut att vissa killar går igång på den typen av tjej. Men jag tror att man som kille måste vara ganska säker i sig själv för att dejta en sån. Jag har ju ganska många tjejkusiner plus min syster Adina, vi är samtliga ganska neurotiska, ångestfyllda och impulsiva, och vi har alla fått killar som är trygga snällisar.

Det finns en parallell till tv-serien ”Girls” också, tycker jag. När den kom var det många som hävdade att det inte var realistiskt att Adam Driver eller den snygga läkaren skulle vilja ha sex eller vara ihop med Lena Dunhams karaktär Hannah – främst på grund av att hon inte var normsnygg, men också för att hon hade OCD och var allmänt ”konstig”. 

– Jag tänkte inte så när jag såg den, men jag tycker faktiskt att samhället är lite skevt åt andra hållet. Väldigt många av mina tjejkompisar är tillsammans med killar som inte ser lika bra ut som dem, som inte har lika hög utbildning eller är lika roliga. Det tror jag är ganska vanligt.

Men är det verkligen så kärlek fungerar, att det måste vara totalt jämlikt och att man måste vara exakt lika snygga, roliga och smarta i ett par?  

– Nej, så måste det inte vara. Men det finns ju helt klart ett mönster som jag även observerat när när jag går ut med mina killkompisar här i Malmö. Då kan de peka på en tjej som är en 10:a och säga ”henne vill jag ha ikväll”, och jag säger ”det kommer du aldrig få”. Men sen går han ändå hem med henne! Samtidigt skulle mina snyggaste tjejkompisar aldrig vågat peka ut en kille som är en 10:a, trots att de själva är det.

Amanda Romare tror att det beror på att många tjejer är "desperata", att det är så svårt och smärtsamt att bli bortvald, och att man då blir smickrad och säger ja, även om det är en kille man kanske inte hade valt själv.  

– Men om jag ska återgå till frågan om det är trovärdigt att Emil gillar Amanda så skulle jag säga ja, det är det. Hon är väl en hyfsad vanlig människa som både har bra och mindre bra sidor. När jag såg Netflix-serien baserad på min första bok kände jag igen mig jättemycket i Carla Sehns rollkaraktär och upptäckte att hon inte är ett monster. Jag har sett mig som en hemsk person i så många år, men hur hemsk är jag egentligen, säger hon. 

– Det var många som läste ”Halva Malmö” och kände igen sig, men det var också många som tyckte att Amanda var ett freak. Det är väl egentligen därför jag skriver, för att ta reda på om jag är det. 

”Dålig feminist”

Det är inte bara i sina interaktioner med pojkvännen Emil som bokens Amanda kan framstå som konstig eller osympatisk. 

Hon kommer även ut som en ”dålig” feminist, vilket är något Amanda Romare har lånat från sitt eget liv. Det blir allra tydligast i delen om övergreppet som hennes tjejkompis Lilleman blir utsatt för av en kille, i boken kallad Kocken. Han tvingar henne att ha strypsex, hon säger nej 18 gånger och tror att hon ska dö när han klämmer sina händer runt hennes hals. 

Nästa morgon ringer de båda till sina kompisar och berättar vad som har hänt. Han skäms över vad han har gjort, hon mår jättedåligt.  

– Exakt detta hände min kompis i verkligheten, och jag blev så chockad över min egen reaktion. Precis som Amanda i boken började jag ifrågasätta om hon verkligen skulle polisanmäla. Han var ju ändå en kille vi kände, jag tyckte lite synd om honom, och eftersom min kompis var kär i honom så hoppades jag bara att de kunde lösa det genom att bli tillsammans.

Då skulle det inte vara ett övergrepp menar du, om de blev ihop? 

– Jo, absolut! Jag skäms så mycket nu i efterhand att min go-to inte var det som Cissi Wallin och Bianca Kronlöf har snackat om och som jag själv egentligen alltid förespråkat. När min kompis senare polisanmälde och killen blev förhörd så blånekade han, trots att han berättat för sina kompisar vad han hade gjort. Så det slutade ändå som det ofta gör, att polisanmälan inte ledde till någonting och att killen gick fri. Det är så jävla hemskt att det ser ut så, att kvinnors situation är så brutal!

Amanda Romare är medveten om att folk som läser kanske kommer tycka att hon både är en dålig feminist och illojal kompis, men tycker att det är värt det. 

– Det är nödvändigt att vi vågar prata om att man kanske inte agerar som man tror i sådana situationer, framförallt när det gäller anhöriga eller folk man känner som gör dåliga grejer. Min drivkraft är inte att framställa Amanda eller mig själv som duktiga eller perfekta, jag vill inte vara uppbygglig i mitt författarskap. För min kompis var det dessutom viktigt att jag skrev om den här händelsen, att vi vågar prata om det.

Graviditeten – känslig att skriva om

Kapitlet om övergreppet som hennes kompis utsattes för var inte lätt att skriva, medger Amanda Romare. Ännu svårare var delen som handlar om att Amanda blir gravid och gör abort. Även det har författaren hämtat från sitt egna liv.  

– Vi var flera kompisar som blev gravida samtidigt, och ingen av våra killar reagerade som vi hade önskat. De blev orimligt rädda och de betedde sig ganska dåligt. Vi gjorde alla abort på grund av den anledningen, min egna kille bara utgick från att jag skulle göra det, trots att jag själv inte var riktigt säker. Det här var jättejobbigt att skriva om och det känns lite läskigt också nu när boken har släppts.

Amanda Romare säger att hon har förlåtit sin kille för hur han agerade när hon blev gravid, och att hon har lätt att förstå varför folk beter sig ”orimligt”.  

– Jag gör ju själv som mycket dumma saker som jag vill bli förlåten för. Därför kan jag sätta mig in i hans situation och se varför han reagerade som han gjorde, säger hon och fortsätter:

– Min kille läste DN-intervjun där jag berättade att jag tänker på barnet ganska mycket, att jag sörjer det typ varje dag, och så sa han ”shit, känner du såhär fortfarande?”. Jag tyckte det var rörande att han brydde sig och frågade ”tänker du ofta på det?” Då svarade han bara ”Can't say I do” och tryckte i gasen vid ett grönt ljus. Tänk att det kan vara så olika! Hans inställning är taskig, men den är också lite befriande. Att jag vet att han älskar mig och gör så mycket för mig, men att han samtidigt kan vara så brutal inför något som är så svårt för mig.