Allt har redan hänt – kulturen är besatt av trauman

Det är krig i Ukraina och jag läser i Elsa Billgrens blogg att hon vaknar av oro klockan fyra på natten. Hon skriver ”Kroppen minns. Efter år av sjukdom, återfallsångest, pandemi och nu krig i närheten är jag proffs på oro”. Kopplingen mellan kriget i Ukraina och Billgrens kropp redogörs inte tydligare än så, vi förväntas förstå utan att ifrågasätta. Och om det inte var för att jag just läst litteraturkritikern Parul Sehgals essä ”The case against the trauma plot” publicerad i The New Yorker 27/12-21) hade jag antagligen gjort just det.

Sehgal argumenterar i sin essä för att vi befinner oss i en tid som är fullständigt besatt av bekännelser, bakåtblickande, triggers, trauman och teorier om varför vi blivit som vi är och ­varför vi reagerar som vi gör. Hon menar att den svåra självupplevda erfarenheten blivit en produkt det går att kapitalisera på, en produkt kändisar och kulturkreatörer inte varit sena på att utnyttja. Med tanke på textens stora spridning globalt är det rimligt att anta att många känner igen sig i Sehgals samtids­beskrivning och ur ett svenskt perspektiv finns det massvis av exempel. Vi har snyfthistorierna i Sommar i P1, otaliga intervjuer där kändisar brustit ut i gråt i tv-soffor och de i kulturvärlden högt ansedda dagböckerna och självbiografierna. Trasiga uppväxter, sjukdomar, missbruk och övergrepp har blivit vardagsmat för kulturkonsumenter och ”autenticitet” blir allt mer av ett lönsamt kapital.