Den 25 maj är det hela fyrtio år sedan premiären av en av tidernas mest banbrytande scifi-skräckisar, det vill säga Ridley Scotts ”Alien” från 1979. Det är svårt att föreställa sig en filmhistoria utan Scotts onda rymdsaga, som inte bara kommit att bevaras av USA:s kongressbibliotek för sin kulturella signifikans utan dessutom gett upphov till inte mindre än tre uppföljare, två spinoff-filmer och ytterligare två så kallade crossover-filmer.
Med sin upprinnelse i manusförfattaren Dan O’Bannons tidigare film ”Dark star”, en skruvad scifi-satir som Bannon med ”Alien” ville göra en mer seriös version av, och med en först påtänkt regissör (”What ever happened to Baby Jane”-regissören Robert Aldrich) som ville låta filmens monster spelas av en rakad orangutang, var det från början knappast självskrivet att ”Alien” skulle bli någon succé. Att den blev det har främst att göra med två essentiella framgångsfaktorer – huvudrollsinnehavaren Sigourney Weaver och monsterskaparen HR Giger.
Omdefininerade spelreglerna
Från början var det inte tänkt att filmens huvudkaraktär skulle vara en kvinna. Men när den då relativt obeprövade Sigourney Weaver landade huvudrollen som Ellen Ripley, en av sju besättningsmedlemmar på fraktfarkosten Nostromo som på sin färd hem mot jorden får ovälkommet utomjordingssällskap, kom hon också att omdefiniera själva spelreglerna för både scifi-genren och kvinnliga hjältinnor.
Även om Ripley knappast var den första kvinnan att ta till vapen på film kom hennes karaktär med både känslor och sårbarhet, vilket gjorde det lätt att identifiera sig med henne. Ripley tilläts också att vara en karaktär i egen rätt, utan några av de tröttsamt objektifierade klichéer som tidigare behäftats med kvinnor inom genren. Dessutom innebar hon en helt ny typ av den karaktär som inom skräckfilm benämns ”final girl”, det vill säga den ofta puritanskt lagda flicka eller kvinna som lyckas undgå mördaren eller monstret.
Men även om Ellen Ripley kom med friska vindar i en tidigare rätt schablonmässig genre innebär det inte att ”Alien” saknar sina könsstereotypa fläckar. Farkostens andra kvinnliga karaktär, Lambert, får efter hand anta den klichémässiga rollen av en känslomässigt labil kvinna som knappt förmår fatta ett rationellt beslut, och när Lambert väl dödas av monstret är det genom en taggförsedd svans som till synes körs upp i hennes underliv i en slags dödlig våldtäkt. Och i slutscenen anar man påtryckningar från filmens producenter eller rentav manusförfattarens egna böjelser, när den dittills normalt påklädda Ripley plötsligt får paradera i sjuttiotalsminimala bikinitrosor. Men så var Ridley Scotts tanke med ”Alien” heller aldrig att i första hand göra en feministisk film, även om han i sin tur fick kämpa för att få igenom en kvinna i huvudrollen, utan snarare att (med hans egna ord) skapa en ”scifi-genrens egen ’Texas chainsaw massacre’”.
Sexuellt explicita mardrömsvisioner
Att den schweiziske konstnären HR Giger, vars livsverk för övrigt finns utmärkt skildrat i dokumentärfilmen ”Dark star: HR Giger’s world”, kom att bli ”Alien”-monstrets skapare var också något av en lyckosam slump. Giger, som hade erfarenhet av filmdesign från Alejandro Jodorowskys kamikazeprojekt ”Dune”, hade redan gjort sig ett namn med sina sexuellt explicita mardrömsvisioner. Ett av hans mer famösa verk, ”Work 219: Landscape XX”, beståendes av en mängd grafiskt skildrade vaginor med manliga könsorgan instoppade i sig, kom att hamna i amerikansk domstol och åter andra verk visar kvinnor ha sex med odjur och en ung Debbie Harry genomborrad av stålskruvar.
”Våldtäktsfilm med manliga offer”
Det är knappast svårt att hitta sexuella referenser i Gigers ”Alien”-design, där filmens snopphövdade xenomorpher och de ruvande äggen med sina vaginaliknande öppningar snart för tankarna till ett intergalaktiskt ”Paradise hotel”. Men så menade sig manusförfattaren Dan O’Bannon också aktivt använda Gigers fantasivärld som ett medel att tvinga den manliga publiken att reflektera över sexuellt våld, i den film som av filmkritikern David McIntee beskrivits som ”en våldtäktsfilm med manliga offer” och där varje våldtäkt samtidigt innebär en oönskad befruktning med påföljande graviditet. Samtidigt drabbar våldet i ”Alien” i sann slasher-demokratisk anda lika ofta kvinnor som män.
Desto tristare är det att se Ridley Scott befläcka sitt filmiska arv med ”Prometheus”-uppföljaren ”Alien: Covenant”, där två av de kvinnliga karaktärerna på det mest tröttsamt klichéaktiga sätt klär av sig i badet för att strax bli till monstermat. Men desto större anledning är det också att hedra maj månads rymdikoniska fyrtioårsjubilar med en hedersvisning av den film, som kom att sätta självständiga feministiska scifi-hjältinnor på kartan för gott och inte minst lära oss att i rymden kan ingen höra oss skrika.
