Inte för att jag tror att särskilt många tycker att det vore praktiskt att använda abort som preventivmedel, vilket för övrigt blir språkligt fel eftersom abort är en behandling och inte en förebyggande behandling. Utan för att jag tycker att argumenten för rätten till abort ibland är nästan outhärdligt hukande. Så fort en försvarar den är det som om det förväntas, ja närmast avkrävs, en brasklapp om att det aldrig är ett lätt beslut och att det alltid är fruktansvärt psykiskt jobbigt.
Givetvis kan det vara på det sättet, och givetvis måste de berättelserna kunna delas. Men vad innebär det att försvaret av våra mest grundläggande rättigheter förväntas gå klätt i säck och aska, gisslandes sig självt?
Föga överraskande är denna retorik ännu mer framträdande i USA. Där upplever jag att pro choice-rörelsen nästan tvångsmässigt talar om hur den är just pro choice och inte pro abortion. Detta trots att det knappast finns någon risk för att någon på allvar ska tro att de föreslår tvångsaborter för hela den livmodersbärande befolkningen. Effekten blir istället att tabut kring abort reproduceras genom att själva ordet utesluts till i kampen för rätten att genomföra dem.
Jag blev därför positivt överraskad när jag läste att Statens medicinsk-etiska råd och Sveriges förening för obstetrik och gynekologi vill ta bort livsduglighetsbegreppet från aborträtten eftersom extremt för tidigt födda barn kan räddas allt tidigare.
Detta är givetvis underbart för de som är planerat och önskat gravida. Men för aborträtten innebär det att vi kan tvingas till reträtt om vi fortsätter att klamra oss fast vid argumentet att de foster som aborteras är just foster som inte skulle kunna leva utanför livmodern, vilket har varit en annan krycka i debatten.
För många kan det kanske instinktivt kännas obehagligt att gå med på att det som aborteras hade kunnat räknas som ett barn och läggas i kuvös om graviditeten varit önskad. Men jag tror att det är det vi måste göra om vi verkligen vill stå upp för rätten till kvinnors kroppsliga autonomi. Vi skulle behöva en argumentation som utgår, inte från fostrets egenskaper, utan från våra rättigheter som något absolut och okränkbart.
Abortmotståndare brukar hävda att kvinnans rättigheter i detta fall står i motsättning till det ofödda barnets, och aborträttsförespråkare brukar då grabba tag i kryckan som går ut på att foster inte är barn. Jag menar istället att vi måste våga hävda att den gravidas rättigheter är överordnade oavsett. Vi behöver en aborträttsrörelse som utgår från filosofiska ställningstaganden i första hand och medicinska i andra, såsom vi som samhälle redan resonerar i en rad andra frågor. Vi har till exempel bestämt att det är förbjudet att döda, men inte när nationalstatens gränser är hotade och krig är ”nödvändigt”. Kvinnokroppens gränser anses dock som bekant inte lika skyddsvärda.
Givetvis inser jag att det finns en pragmatisk aspekt av den undfallande retoriken. Genom att prata om abort som ett nödvändigt ont och lyfta fram historier om trettonåringar som blivit våldtagna, vädjar aborträttsrörelsen utan att provocera alltför mycket. Och detta anspråkslösa vädjande kan vara nödvändigt för att abort ska bli eller förbli tillgängligt för de som är allra mest utsatta. För vita medelklasskvinnor som jag själv, som har en plattform där jag kan klaga på den rådande retoriken, kommer troligen också fortsättningsvis kunna få aborter på ett eller annat sätt, även sedan den reaktionära politik som vinner alltmer mark har strypt våra rättigheter.
Men kanske kan nyheten om förslaget att ta bort ”livsduglighetskriteriet”, eller snarare den medicinska verkligen bakom, innebära ett paradigmskifte.
Låt oss hoppas att det blir ett skifte åt rätt håll.
