Hanna Alvage: Vilken sorts vuxen är du? Var inte Statens medieråd – var Suzanne Osten

Hur har barnet kunnat leva i den här situationen under så många år, utan att någon vuxen uppmärksammat hur hen har det? Det är den fråga jag oftast ställer mig i arbetet med utsatta barn och unga. Vartåt såg den övriga familjen när pappan utsatte dottern för incest? Vad gjorde kompisarnas föräldrar när barnet alltid hade blåmärken? Var var skolan, fritidsledarna, grannarna, BUP, vilken-myndig-människa-som-helst när barnets föräldrar missbrukade, försummade, hotade, slog eller befann sig djupt inne i psykisk sjukdom?

Ett barn som frågar mig detsamma gör mig lättad: Varför var det aldrig någon som såg hur jag hade det? Varför frågade ingen? Det är frågor som rymmer sorg, ilska–men de påvisar också en viktig potential. Ett barn som kan formulera den typen av frågor har nämligen redan nått dithän att hen förstår att det som hänt är fel och något som hen borde ha fått hjälp med. Ett barn som förstår det kan rikta sina anklagelser utåt. Mot oss. Där skulden hör hemma.