Krönika. Katarina Mazetti.

2018-05-14 11:45

Vi måste prata om det otäcka könet

Skulle hon bara hålla på och lata sej och stå och vara fin vid en receptionsdisk? Så vem skulle städa och sköta hushållet hemma, för dem som hade riktiga jobb?

Metoo-upproret har skakat om samhället på många nivåer, varav Svenska akademin knappast är den viktigaste. Ändå känns det som om någonting hejdat sej på halva vägen. Som om man försökt få igång ett bilvrak genom att byta ut ett enda däck, ungefär. För på sikt är det principen om Mannarätten som vi måste ge oss i kast med. 

Ordet är en halvdålig översättning av vad som i den engelska debatten kallas ”Male entitlement”, mäns rätt att fritt nyttja kvinnor, deras kroppar, arbetskraft, uppmärksamhet och bekräftelse.

Att tala för dem, att tillrättavisa dem, att straffa dem. Mannarätten har gällt i alla samhällen och alla tider, den ligger bakom företeelser som vi nu diskuterar som ”mansplaining”och ”manspreading” och den leder ofta till femofobi (mäns oro, avsmak  och skräck för kvinnor, när sådana haft framgång på något område). Ett riktigt otäckt exempel i närliggande tid är det så kallade incel-upproret, (män som lever i ofrivilligt celibat och hämnas på alla kvinnor), med Torontomördaren och Jordan B Peterson i spetsen.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


För att nu inte denna krönika helt ska urarta till en orgie i terminologi vill jag ge er ett helt vardagligt exempel ur min egen erfarenhet. Och Mannarätten får man inte bukt med på en sajt.

Min mobil ringde. Jag höll just på att städa mina lådor, i avsikt att kasta en del av alla de mer eller mindre fåniga t-shirts med text jag ådragit mej genom åren. Det var en kvinna som ringde. Hennes röst var försiktig, tyst, liksom på sin vakt. Det kändes som om hon hela tiden väntade sig att nån skulle komma och avbryta henne.

Och så var det. Hon började med att tacka för mina böcker, vilka hade gett henne intrycket att jag var en sådan som lyssnade på folks bekymmer. Och nu ville hon berätta om sina. Hon var lika gammal som jag och uppvuxen i samma stad. Men till skillnad från mej hade hon gått i  flickskolan, en skolform som inte finns längre. Grundskolan kom mycket sent till min hemstad, flickskolan var en slags 7-årig tröst för begåvade flickor som inte släppts in i det “riktiga” läroverket (Kvotering är inget nytt, till läroverket kom 7 pojkar och 3 flickor ur varje folkskoleklass). Flickskolan underströk kvinnliga dygder, eleverna fick inte ens bära långbyxor.

Tillbaka till kvinnan som ringde. Hon sa aldrig sitt namn. När hon var sjutton år råkade hon bli med barn och var alltså tvungen att gifta sig. Fadern till barnet, en kille i hennes egen ålder, släpades ganska motvilligt till altaret, så vitt jag förstår. Han såg graviditeten som hennes fel och demonstrerade bland annat genom att utebli från själva lysningsfesten så att hon fick stå ensam och skämmas, något som fortfarande grämde henne många år efteråt. Men gift blev hon.

Hemmafru, mamma till två söner. Den ene blev militär den andre bilmekaniker. Så vitt jag förstår av hennes beskrivning var hobbyn i familjen att förnedra och retas med mamma, så mycket och så grovt som möjligt. Särskilt när hon efter kvällsstudier i smyg sökt ett arbete som receptionist på ett hotell. Hon fick provjobba och lyckades bra, fick mycket beröm av sin arbetsgivare och erbjudande om fast jobb. Då blev det fart på maken och sönerna!

Skulle hon bara hålla på och lata sej och stå och vara fin vid en receptionsdisk? Så vem skulle städa och sköta hushållet hemma, för dem som hade riktiga jobb?  Kom inte på fråga! Maken gick till hotellet och sade upp hennes plats – trots att de faktiskt hade behövt hennes lilla lön, sönerna hade tagit dryga lån med familjens villa som säkerhet och satt sprätt på pengarna.

Och maken hade genom åren blivit alltmera alkoholiserad och hotades med uppsägning på sin egen arbetsplats. Äldste sonen missade inte ett tillfälle att terrorisera henne. När hon låg och knäskurade köksgolvet passade han på att ”skämta” genom att sparka henne i baken: “Ja, det där är väl det enda du duger till…” Pappa och brorsan skrattade bullrande. Så långt hann hon berätta, men plötsligt tystnade hon. “Herregud, jag tror min son kommer! Och maten är inte klar!” Klick.

Jag stirrade på mina t-shirts som låg i en driva på golvet. Där är den där jag köpte på kvinnokonferensen i Kina. Två stycken som jag har fått på franska litteraturfestivaler. Trams­tröjan från Lundakarnevalen och den med rysk text, från Solovki. Och jag hade tänkt kasta dem allihop, i stället för att tacksamt se dem som påminnelser om min egen frihet…

DIGITAL PRENUMERATION

FÖRSTA MÅNADEN GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första månaden. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Beställ” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter

Plus & minus

Plus: Om vi använder termen “kommersiella skolor” eller Privatskolor kan vi se dem för vad de är. Och kanske slipper vi  då se svenska skattepengar gå till vinster för så kallade “friskoleföretag” i Saudiarabien.

Minus: Varför är inte reklam för spelbolag förbjuden/begränsad, såsom reklam för alkohol och nikotin? Spelberoende har krossat många familjer lika effektivt som alkohol.

Katarina Mazetti
Katarina Mazetti 

Skribent och författare som bland annat har skrivit de hyllade böckerna Det är slut mellan Gud och mej och Grabben i graven bredvid.

Skriver krönikor i Dagens ETC en gång i månaden.