Krönika. Clara Lee Lundberg.

2021-05-28 12:00
Puffetikett
Dagens ETC

Vi människor måste lära oss att stå ut med varandra

Att vara människa i den senkapitalistiska, nyliberala eran handlar alltså inte enbart om att bli ett väljande subjekt. Det handlar lika mycket om att stå ut med varandra, bortom våra egna preferenser.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

När Judiska Museet öppnade i nya lokaler i Gamla stan hösten 2019 var en av de centrala frågorna hur vi människor står ut med varandra. Jag intervjuade museets chef Christina Gamstorp i samband med invigningen, och vårt samtal om hur vi står ut med varandra i ett samhälle har levt kvar i mig. Kanske för att jag dagligen blir påmind om hur svårt det kan vara att samexistera. Att tvingas dela offentliga rum, arbetsplatser, bostadshus, tränings-anläggningar, kollektivtrafik, sjukvårdsmottagningar, återvinningsstationer och många andra platser med människor man inte själv har valt är en både praktisk, social och existentiell utmaning.

Det faktum att vi i hög grad fortfarande inte kan välja vilka människor som ska bli våra grannar, kollegor, medresenärer eller gyminstruktörer går emot det nyliberala mantrat som gått på repeat de senaste tjugo åren i västvärlden: du är en fri individ som har rätt att göra fria val och välja det som passar just dig. Valet som symbol och väljandet som handling har nämligen kommit att bli ledmotivet för jaget och viljan i ett liberalt samhälle, i alla fall om man ska tro sociologen Eva Illouz som i sin senaste bok skriver: ”att ha ett senmodernt jag innebär att man utnyttjar möjligheten att välja och förstärker den subjektiva upplevelsen av att ha ett val”.

När jag bodde i Rio de Janeiro brukade mina kompisar och jag prata om att det yttersta tecknet på privilegier, såväl sociala som ekonomiska, var att kunna välja bort människor.

De som förkroppsligade denna priviligierade elit var de vita, rika som bodde på andra sidan bergen i gated communities, med dubbla skottsäkra fönster, höga murar och allt de behövde för att ha ett underbart liv. Inga skott från gängkrig, inga lukter från kollapsade avlopp, inga crackmissbrukare, fulla turister, svinhög smörmusik i monsterhögtalare eller påträngande gatuförsäljare når dem.

Men för oss andra, som inte kan eller vill leva så, handlar mycket av vår vardag faktiskt om att stå ut med andra människor och att acceptera att vi inte kan välja vilka som finns i vår närhet. Jag hade till exempel uppskattat att inte veta hur min granne låter när hon får orgasm, eller sluppit den där speciella tjejen i solglasögon som alltid ställer sig bredvid mig på yogaklassen och utstöter konstiga ljud precis när jag har börjat slappna av.

Men jag får stå ut med det.

Häromdagen luktade det så illa i min lokala matbutik att jag fick kväljningar, och jag frågade en anställd om hon visste vad det berodde på. Vi gick runt tillsammans i butiken för att försöka hitta källan till den vidriga lukten, och det visade sig vara en annan kund. Butiksbiträdet, som verkade vara en snäll och tolerant person, ryckte lite på axlarna och sa ”en del har lite svårt med hygienen”. Själv kvävde jag både spyan och ilskan, men kände mig djupt irriterad på den manliga kunden som uppenbarligen varken hade duschat eller tvättat sina intima delar på väldigt länge. Varför ska jag som är så fräsch behöva stå ut med det, frågade jag mig.

Jag minns en gång under en dansutbildning när vi skulle jobba i par och jag parades ihop med den jag allra minst ville jobba med; han var klumpig, svettig, hårig och använde inte deodorant. Min impuls var att hitta på en ursäkt för att fly eller byta partner, men precis då började läraren prata om hur viktigt det var att vara öppen och ”gå bortom era egna preferenser”. Det fick mig att tänka till och stanna kvar i det där obekväma som verkligen inte var min personliga preferens.

För det slog mig där och då att andra människor också måste stå ut med att dela platser och situationer med mig. Parfymkänsliga på biblioteket eller bussen får stå ut med att jag sveper förbi med min underbara parfym, pryda personer på stranden får stå ut med att jag ibland solar topless, och mina grannar får stå ut med att jag ibland spelar samma låt fem gånger efter varandra. Att vara människa i den senkapitalistiska, nyliberala eran handlar alltså inte enbart om att bli ett väljande subjekt. Det handlar lika mycket om att stå ut med varandra, bortom våra egna preferenser.

Plus & minus

Plus: JIPF:s (Judar för israelisk-palestinsk fred) uttalande den 13 maj 2021. Finns att läsa på deras hemsida: https://jipf.nu/uttalande-judar-for-israelisk-palestinsk-fred/

Minus: Israels ockupation av Palestina. Då, nu, alltid.