– Kanske skulle det vara värt att prova ändå, det kanske skulle stilla din allmänna oro om du faktiskt låste dörren när du gick hemifrån? säger han.
– Tja, jag kanske skulle må bättre av det, säger jag.
Så låter ett motiverande samtal. Man vill uppnå en positiv förändring, kanske börja låsa dörren, sluta dricka eller våga söka ett läskigt jobb, men har svårt att ta tag i det. Så någon påminner en om moroten, det där som kommer att bli bättre. Hur det kommer att låta när Migrationsverket ska hålla wellness-klingande ”motiverande samtal” med asylsökande för att få dem att åka tillbaka till det de flytt ifrån är svårare att föreställa sig.
– Om jag åker tillbaka blir jag torterad/mördad/våldtagen.
– Mm, men se det från den ljusa sidan. Du gör något utanför din comfort zone.
– Tja, jag kanske skulle må bättre av det.
Varför inte bara räcka över en hängsnara direkt? Betydligt mer kostnadseffektivt än alla nya förvar och ”återvändandecenter”.
Ja, ni vet alla papperslösa som dräller runt och svinar och förpestar livet för alla och envar? Kräver massa grejer, dränerar statskassan, gör tillvaron otrygg och bara är allmänt störiga. Inte? Nej, jag har också missat dem. Men jag måste ha blundat eller så, för de är ett jätteproblem enligt regeringen som nu lägger förslag efter förslag för att eliminera asylsökande från vårt land. Det ska folkräknas, anges och spärras in. Med full kraft ska otyget bekämpas. Det låter som om de som riskerar livet i överfyllda dödsbåtar på Medelhavet har fullgoda liv men vill komma hit ”out of spite”. Vad annat kan förklara den enorma misstänksamheten, besattheten av att avskräcka även de med asylskäl från blotta tanken på att sätta sin fot på svensk mark?
Komma och sko sig på oss minsann, utan att ge något tillbaka. Som om Sverige vore ett företag, där varje anställd ska generera ökade intäkter.
Den senaste idén löser i och för sig kruxet som uppstod med förslaget om en angiverilag, ni vet, att folk med samhällsbärande jobb som socionomer, vårdpersonal och lärare ska anmäla de mest utsatta personerna när de behöver hjälp. Det strider inte bara mot heder och yrkesetik, självaste sjukvårdsminister Acko Ankarberg Jonsson konstaterade att det inte skulle funka inom vården eftersom det också strider mot lagen. Ja, det verkar lite rörigt. Snitsigt då med en helt ny åtgärd: Alla som söker asyl bakom lås och bom. Borta är den otrevliga skyldigheten att tjalla på människor i nöd när de försöker leva sina liv så att de skickas tillbaka dit nöden är värre. De rör sig ju inte längre i samhället. Där duckade vi en kula hörrni!
Medan de sitter inlåsta under ansökningsprocessen, som kan ta flera år, kan vi lugnt vissla vidare i vår vardag. De får ju hjälp med motivationen för att ta båten tillbaka över Medelhavet dessutom. Den där välbehövliga extra lilla knuffen i rätt riktning.
Fram till i somras trodde jag att jag var ensam om att inte låsa min ytterdörr, men som ambulerande växtvattnare blev jag varse att två vänner gör likadant. Den ena för att ”det känns tryggt, någon kanske behöver komma in”. Den andra tycker det beror på hur man ser på folk generellt: ”Är man misstänksam eller välvilligt inställd? Vad är det jag ska vara rädd över att förlora?”.
Till Sverige vrids dock låset om. Dubbla säkerhetsdörrar och inbrottslarm på, nycklar och koder omöjliga att dechiffrera. För att riktigt se till att ingen ändå kan missförstå spärras området av med neongul tejp. KOM. INTE. HIT.
Ser vi på varandra misstänksamt eller välvilligt? Vad är vi rädda att förlora om vi lämnar olåst?
Det är få saker som gör mig mindre upprörd än papperslösa. Förutom det faktum att de inte bara kan få papper, då. För visst kan vi med hot, lagar och miljarder minska antalet människor som tvingas leva under radarn i Sverige och på så vis ”bekämpa skuggsamhället” där de papperslösa själva faktiskt är de mest utsatta. Eller så ger vi dem papper – och med det en hygglig chans att bli en del av allas vårt samhälle. Om inte annat någonstans att få vara och andas ut en stund, om de själva en dag vill tillbaka dit de kom ifrån.
