En perfekt tilltagen vind smeker en salt hårslinga ur pannan. I blickfånget: blå himmel, ett rågfält kantat av vallmo och lite längre bort mellan träden glittrar havet.
Öland är magnifikt på sommaren.
Men det är också: Himlande ögon. Barn som inte vill bada. Som inte vill åka på utflykt, som hellre dör än att ta en tur till närmsta loppisen. Som stänger in sig med mobilen i friggan och skriker ”uuuut” när man – alltmer ängsligt och osäkert – knackar på.
Det är högsommar och tiden då våra närmaste relationer testas. Kanske är det just nu som glappet mellan vad vi visar upp på Instagram och verkligheten är som allra störst. Vem knäpper en semesterbild på en tonårings i avsmak bortvända ansikte?
Jag vill vara en mamma som kan sätta gränser. Vars självkänsla fixar att barnet surar över skärmtid och som minsann inte trollar fram extramat varje gång avkommans smaklökar är för känsliga för vad som står på menyn. Som står trygg i sitt moderskap i alla väder.
Men i verkligheten känns föräldraskapet allt oftare som en curlingmatch i 32 graders värme.
Jag fnyser åt vuxna som söker utbildningar och jobb åt sina barn. Har lovat mig själv att aldrig, aldrig vara morsan som säljer kakor till barnens klassresor.
Men mina ideal har svikit mig förut. Fråga mig om fem år hur jag stod pall genom barnens tonår och jag lovar att försöka svara ärligt.
Barnpsykologen Malin Bergström har de senaste åren noterat en ny trend bland svenska föräldrar. För några år sedan ansåg hon att världen behövde en bok som beskrev vikten av att behandla bebisar med följsamhet. Hon skrev därför boken ”Lyhört föräldraskap”. Men nu, säger hon till DN, har behovet förändrats. Nu har föräldrarna snarare blivit för snälla mot sina barn. Den lyhördhet och följsamhet hon efterlyste för några år sedan har gått överstyr. Föräldrar har helt enkelt fortsatt att behandla sina barn som bebisar.
Jag läser intervjun och nickar förnöjt. Vi är eniga jag och Malin, slår jag tillfredsställt fast.
Men ett av hennes vardagsexempel ger mig bitter eftersmak:
Ett barn har tråkigt och har inget att göra. Den för snälla föräldern står inte ut med känslan som uppstår i hens kropp av att bevittna denna sysslolöshet och förser därför barnet med olika förslag på aktiviteter.
”Är du snäll av välvilja eller av konflikträdsla?” undrar Malin retoriskt i intervjun och höjer ett varningens finger: Ett barn som aldrig på egen hand getts utrymmet att ta sig igenom problem riskerar att bli tafatt och oförmöget att deala med livet i framtiden. Det är inte jättesvårt att tänka sig hur en ond spiral uppstår.
Jag minns med ens hur jag tidigare samma dag i något slags mild desperation och för säkert tionde gången knackade på dotterns dörr i stugan. Hur min röst liksom förvreds när jag – återigen – undrade om de ville åka och bada, spela yatzy, gå och handla, baka, eller vad det nu var jag sköljde ur mig. Hur livsfarlig min överstimulerade själ uppenbarligen ansåg att en dags inomhusslöande var – trots att regnet piskade ner. Jag mindes hur jag hade stått där i regnet utan att ha känt igen mig själv. Vems var rösten som kom ur munnen? Vem hade jag blivit i moderskapet?
Förutom att skapa håglösa unga vuxna har vårt curlande dessutom en annan oangenäm bieffekt, varnar Malin Bergström. Allt vårt svassande och trixande kring barnen kan göra att vi vuxna kapslar in ilska inom oss. Ilska som med naturlagens envishet till sist får utbrott. Och då sällan av det rationella och förutsägbara slaget, utan, säg, efter att ens barn glömt handduken ute i regnet under natten. Eller när hon inte vill ta av sig pyjamaströjan. Och den typen av explosioner skapar ju sällan eller aldrig bättre relationer till våra barn.
Jag tar upp min bok och lutar mig bakåt i soffan.
Bäst just nu:
Hängmattan, tiden och romanerna.
Sämst just nu:
Rastlösheten som river i magtrakten och som stör hämgmattefriden.
