Susanne Vinderå: Vem vill vara sig själv när andra tittar på?

Hösten känns alltid som en nystart för mig. Jag minns första skoldagar i nya klasser och känslan dagen innan. En spänd förväntan, men också en ängslan för att inte duga. Nämen, var dig själv, så löser det sig! råder vi våra barn. Var dig själv. Jo, tack så mycket, men det rådet är det nog inte många som följer. Vem vill vara sig själv när andra tittar på? Jag ser tv-programmet Trolljägarna med Robert Aschberg. Programidén är att söka upp näthatare och konfrontera dem med deras anonyma ofta mycket hatiska och förolämpande utspel på nätet mot enskilda personer. Många av människorna som konfronteras i programmet uttrycker ånger och skam: Jag är egentligen inte sådan. Fast i skydd av en påhittad identitet verkar människor våga uttrycka saker de annars aldrig skulle göra under eget namn. Vilket av själven är närmast det som är jaget? Det självet där inget vet vem jag är eller det där mitt utskrivna namn får mig att skärpa mig? 

Sökandet efter vilka vi är verkar inte upphöra när vi blir äldre. Mängder av tester fladdrar förbi i Facebookflödet och resultaten delas glatt vidare till alla som vill läsa. Jag är Nalle Puh i berättelsen om Nalle Puh, vem är du? Om jag skrev den här krönikan som Nalle Puh, då skulle jag våga skriva mycket friare, det vet jag. Den skulle handla om klimatfrågor, rättvisa, jämlikhet, solidaritet (aj, det ordet bränner!) och demokrati; åsikter som är sjysta, några kanske kallar dem PK. Jag beundrar författare och skribenter som vågar och jag undrar var de fått sin styrka ifrån. Har de alltid vetat säkert vilka de är? Jag känner skuld för min skräck och ångest och för att jag inte vågar trotsa tystnadskulturen.