Sökandet efter vilka vi är verkar inte upphöra när vi blir äldre. Mängder av tester fladdrar förbi i Facebookflödet och resultaten delas glatt vidare till alla som vill läsa. Jag är Nalle Puh i berättelsen om Nalle Puh, vem är du? Om jag skrev den här krönikan som Nalle Puh, då skulle jag våga skriva mycket friare, det vet jag. Den skulle handla om klimatfrågor, rättvisa, jämlikhet, solidaritet (aj, det ordet bränner!) och demokrati; åsikter som är sjysta, några kanske kallar dem PK. Jag beundrar författare och skribenter som vågar och jag undrar var de fått sin styrka ifrån. Har de alltid vetat säkert vilka de är? Jag känner skuld för min skräck och ångest och för att jag inte vågar trotsa tystnadskulturen.

PK betyder politiskt korrekt och termen används ofta nedsättande för att avfärda åsikter om mänskliga rättigheter, miljöfrågor och feminism. Ja, sådana åsikter som jag skulle uttrycka här, om jag bara vågade. Om jag skulle komma ut som PK skulle jag riskera att bli hatad och hotad av andra medmänniskor som inte gillar sådana åsikter. Så mycket vill jag inte vara mig själv, så jag låter bli att skriva om det. 

Rädslan för att sticka ut finns kvar i mig och den rädslan är farlig, mycket farligare än alla fascistiska åsikter i hela världen. Vi kan låtsas att vi vet vilka vi är och att vi mår bra med det, men om vi inte vågar säga vad vi tycker och stå upp för schyssta idéer, tappar vi konturerna. Jag hittar ett citat på en väns Facebooksida av Martin Luther King: Den dagen vi blir tysta om frågor som verkligen betyder något, den dagen slutar vi att leva. Eller kanske ska jag vända på det: Den dagen jag slutar vara tyst om frågor som verkligen betyder något, den dagen börjar jag leva.