Myra Åhbeck Öhrman: Varför orkar jag inte bry mig om AI?

I söndags gick startskottet för EU:s nya AI-förordning från 2024, som beivrar användandet av olika sorters AI som anses kunna vara skadliga för medborgare. Begränsningar eller förbud läggs exempelvis på biometrisk kategorisering baserat på trosuppfattning, sexuell läggning eller ”ras”, sociala kreditsystem, och AI som används för att manipulera eller exploatera människors fria vilja. Företag som bryter mot lagen kan dömas till böter på upp till 35 miljoner euro.

På det stora hela låter det, med reservation för vagheten i vad som skulle kunna falla under manipulation av den fria viljan, vettigt och nödvändigt. Ändå kan jag inte riktigt uppbåda någon riktig entusiasm eller åsikt om saken.

Problemet, inser jag, är att jag helt enkelt inte har någon särskild lust att tänka på AI. Jag tror det går att härröra till vad jag kallar min instinktiva hype-motvilja: ju mer andra talar om för mig hur fantastiskt något är, desto mindre intresserad blir jag av det som fenomen. Som barn fick den mig att sky Harry Potter som pesten, och under resten av mitt liv har det inneburit att jag ofta tar del av med rätta hyllade populärkulturella fenomen långt senare, när ingen längre bryr sig om att prata om dem.  

Det är inte det bästa karaktärsdraget för en kulturskribent (eller människa) alla gånger. I just det här fallet tror jag dock att avsmaken är berättigad, då den mestadels triggats av företags envetna tjatande om att allt blir bättre med AI, samtidigt som väldigt få saker faktiskt tycks bli det.

Tekniken är cool, absolut, och kan vara väldigt användbar när någon behöver behandla stora mängder data och redan innehar tillräcklig kunskap för att sedan faktakolla dem. Utöver det känns det mest dystopiskt att se kostymklädda techkillar stjärnögt förespråka en värld där ingen längre behöver tänka eller skapa något på egen hand, när målet borde vara en värld där vi arbetar för motsatsen.