En av mina bästa vänner är tvåbarnsmamma, aktivist och har jobbat hela sitt liv för mänskliga rättigheter. För några månader sedan blev hon diagnostiserad med fibromyalgi. När hon precis fick veta det så sa vår gemensamma vän att hennes mamma också hade fibromyalgi och kunde fråga henne i fall hon undrade något. 

Min pojkvän berättar för mig att även hans mamma har fibromyalgi. 

Min kusin som är trebarnsmamma fick diagnosen fibromyalgi för några år sedan.  

Såg precis på Facebook att en gammal bekant också har fibromyalgi. 

I dag är det cirka två procent av befolkningen som diagnosticerats med sjukdomen. Jag är inte den skarpaste hjärnan när det kommer till matematik, men för mig känns det som att jag känner mer än två procent i min bekantskap som lider av den.

Sjukdomen innebär att den som drabbas får lida av kronisk smärta. Hjärnan slutar inte skicka smärtsignaler, så man går runt och har ont i hela kroppen utan någon som helst anledning. Nittio procent av dem som drabbas är kvinnor. För inte så länge sedan kallade läkare sjukdomen för kärringsjukan. Kvinnor kom till mottagningarna och berättade om sina smärtor i kroppen och de flesta läkare trodde att de hittade på.  För bara åtta år sedan kom Socialstyrelsen med rekommendationen att man kunde sjukskrivas på grund av fibromyalgi. Hade det varit fler män som drabbades av sjukdomen så kanske man hade börjat forska på det tidigare. 

I dag visar studier att om man utsatts för en längre period av smärta eller lidit av psykiska påfrestningar och trauman så ökar sannolikheten att drabbas av fibromyalgi. Inte konstigt att våra ortenmammor får fibromyalgi med tanke på hur mycket de har fått gå igenom. Migration, tunga jobb, stress och förtryck för att bara nämna några anledningar. Klass och yrke spelar roll i ekvationen. 

För mina nära och kära är det här inte bara studier utan en verklighet av daglig smärta. De kämpar dag in och dag ut med att leva sina liv. Jag kommer aldrig kunna förstå eller sätta mig in i deras situation men om jag kunde skulle jag utan tveka ta deras smärta så att de skulle kunna få frid, åtminstone en stund, från ett helt liv av fysisk och psykisk utmattning.  

Jag valde att skriva om det här i dag för att jag kände att det var viktigt att belysa sjukdomen och faktiskt säga att jag beundrar den viljan som ni har. Orken ni har att gå upp ur sängen varje dag för att kämpa. Ni är hjältar, krigarkvinnor. Mamma jag älskar dig.