Frida Röhl: Vad skönt, nu kan ingen nå mig

Det är gryning och vi har gått till en liten insjö i närheten av vårt sommarhus. Himlen är magisk och dimmorna kryper fram på vattenytan. Vi har med oss en flaska vin och slår oss ner på en liten brygga. Det finns inga hus här, bara skog och sten och vatten. Vi tar ett glas och insuper det stora i ögonblicket, sen plockar vi upp mobiltelefonerna för att dokumentera. Jag böjer mig lite fram för att fånga en fin vinkel av en vacker sten och så glider den ur mina händer. Min I­phone 12. Kalendern. Mailkonton. Teamsappen. Vad skönt, hör jag mig själv säga, nu kan ingen nå mig. Mina vänner skrattar till. Jag tittar ner i det becksvarta vattnet och bestämmer mig för att bara låta det vara. Framåt morgonkvisten går vi hemåt i den friska luften.

Nästa dag famlar min hand efter mobilen direkt när jag vaknar. Jag känner mig nästan naken. Går över till grannen och lånar barnens dykarglasögon och undervattensficklampa. Det kommer ju inte att gå men kanske är det ändå dumt att inte ens ha prövat. Vi beger oss tillbaks till den lilla insjön, jag kryper ner i det kalla vattnet och börjar leta. Det är en brutal botten med stora stenar. Jag vevar runt med undervattensficklampan och efter ett tag får jag syn på den. I en ficka mellan två stora stenar ligger den på högkant. Jag pressar mig ner under vattnet med små panikkänslor men tillslut får jag fatt i den och kastar upp den till min vän på bryggan. Den är påslagen och plingar till på en gång. Systembolaget sms:ar att min beställning nu går att hämta ut hos ombudet i grannbyn. I 12 timmar har den legat på sjöbotten. Det är otroligt säger vi till varann när jag torkar mig och snabbt skrollar igenom de senaste mailen. Men någonstans i bakhuvudet ekar min spontana reaktion. Vad skönt, nu kan ingen nå mig. Den var faktiskt uppriktig.