Det är gryning och vi har gått till en liten insjö i närheten av vårt sommarhus. Himlen är magisk och dimmorna kryper fram på vattenytan. Vi har med oss en flaska vin och slår oss ner på en liten brygga. Det finns inga hus här, bara skog och sten och vatten. Vi tar ett glas och insuper det stora i ögonblicket, sen plockar vi upp mobiltelefonerna för att dokumentera. Jag böjer mig lite fram för att fånga en fin vinkel av en vacker sten och så glider den ur mina händer. Min Iphone 12. Kalendern. Mailkonton. Teamsappen. Vad skönt, hör jag mig själv säga, nu kan ingen nå mig. Mina vänner skrattar till. Jag tittar ner i det becksvarta vattnet och bestämmer mig för att bara låta det vara. Framåt morgonkvisten går vi hemåt i den friska luften.
Nästa dag famlar min hand efter mobilen direkt när jag vaknar. Jag känner mig nästan naken. Går över till grannen och lånar barnens dykarglasögon och undervattensficklampa. Det kommer ju inte att gå men kanske är det ändå dumt att inte ens ha prövat. Vi beger oss tillbaks till den lilla insjön, jag kryper ner i det kalla vattnet och börjar leta. Det är en brutal botten med stora stenar. Jag vevar runt med undervattensficklampan och efter ett tag får jag syn på den. I en ficka mellan två stora stenar ligger den på högkant. Jag pressar mig ner under vattnet med små panikkänslor men tillslut får jag fatt i den och kastar upp den till min vän på bryggan. Den är påslagen och plingar till på en gång. Systembolaget sms:ar att min beställning nu går att hämta ut hos ombudet i grannbyn. I 12 timmar har den legat på sjöbotten. Det är otroligt säger vi till varann när jag torkar mig och snabbt skrollar igenom de senaste mailen. Men någonstans i bakhuvudet ekar min spontana reaktion. Vad skönt, nu kan ingen nå mig. Den var faktiskt uppriktig.
Jag funderar ibland på hur det har förändrat mig. Att jag kan läsa om hela världen hela tiden. Att jag alltid kan bli nådd. Någonting har ändrats i grunden. Alla de där bilderna jag hann ta innan jag tappade mobilen kommer förmodligen aldrig att framkallas, de kommer att bli ytterligare något som snor utrymme på mitt icloudkonto. Kanske blir någon av dem en rolig bild på instagram.
På teatern pratar vi mycket om närvaro. En skådespelare som lyser av närvaro är magiskt. Det är också något vi fick lära oss mycket om på scenskolan. Hur skapas närvaro? Vi fick lära oss att arbeta med våra sinnen. Sitta i timmar och känna på saker eller skärpa vår förmåga att titta och höra genom otaliga övningar. Det handlade om att kontrollera sin koncentration, att fokusera den till punkter utanför sig själv. När det lyckades kunde man glömma sig själv en stund och efteråt infann sig den där jag-vet-inte-vad-som hände upplevelsen, tid och rum försvann. Det var en otrolig känsla. Och när teater fungerar är det ofta så. Precis som i en del sporter, någon får fullt flöde och det bara händer. Bollen landar rätt.
Hjärnforskaren Sissela Nutley säger att digitala medier triggar emotionella drivkrafter som nyfikenhet och rädsla, strukturer som gjort vår art evolutionärt framgångsrik men som nu kidnappats av skicklig beteendedesign. Hon är inte ensam, mycket forskning pekar på att vårt användande av smartphones snor vår närvaro och vi presterar sämre. Många forskningsrapporter kopplar också ihop ökningen av depressioner och ångestsyndrom med smartphonen.
Jag går och ser en konstutställning med en avgångsstudent från Kungliga Konsthögskolan, Emelie Markgren. Lost Associations kallar hon sitt verk och hon frågar sig i hur många generationer minnen kan leva kvar. Hennes tavlor består av olika bilder från Hälsingland idag och för länge sen. Det är tavlor med små fragment av händelser, några barn som hoppar på en studsmatta, en busshållplats, ett dragspel, några som gör yoga bredvid en julgran. Hennes bilder drabbar mig. Varje tavla rymmer en värld som jag lätt kan kliva in i. Hennes fragment öppnar mina egna fragment. Tavlorna rör vid mina minnen av en tid för länge sen och ställer den tiden bredvid vår tid. Och ibland tvärtom, hon visar spår av en annan tid i vår tid. Jag inser att jag bär en generation inom mig som inte längre finns. Jag får inte fota därinne så jag tvingas spara bilderna i mitt eget minne. Det gör upplevelsen bättre på nått sätt.
På väg därifrån försöker jag föreställa mig hur gestaltningen av min generation kommer att se ut och ser framför mig deprimerade människor som stirrar på olika former av skärmar, samtidigt som en stor skogsbrand härjar i bakgrunden. Men så tänker jag igen på mina minnen jag bär av en annan tid. Det finns en mening med det. Kunskapen om vår historia är förmodligen ett smartare verktyg när vi vill forma en dräglig framtid än våra mobiltelefoner.
Teatern är en plats för närvaro och därmed smartphonens fiende. Det ger mig kraft att tänka så. Att det fortfarande finns rum för de skrymslen i våra hjärnor som bara behöver det där andra. Närvaro av känslor och kroppar och svett och röster. Jag tar sommarens sista dopp och låter det svinkalla vattnet omsluta mig med den tanken. Min telefon ligger i tryggt förvar i handduken på klippan. När semestern är slut och vi äntligen ska öppna teatern igen så är det närvaron jag längtar efter.
