Frida Röhl: Utbudet är enormt – nu överväger jag en veckas skärmfasta

Det är en tyst och förväntansfull stämning. Alla ler när de möts i korridorerna. Några i de mest märkliga kostymer och sminkningar. Det ligger skålar med godis lite här och var. SPARK står det på korten. Ni är bäst! På scenen ligger skådespelare och hoar och stretchar. Lamporna är varma och det är något i luften. Ute i foajén börjar folk samlas. Det har riggats för skål. Champagneglas står framdukade och bubbel ligger på kylning. Människorna blir fler och fler. Kindpussar och kramar. Förväntan ligger som ett pirr i magen på alla. Inne på scenen börjar det kramas och sparkas i rumpan. Det är samling. Någon säger något peppigt typ ”nu ger vi järnet” eller liknande. Och så försvinner alla och publiken väller in. De sorlar och letar platser. I kulisserna trycker skådespelare och tekniker. Ibland gluttar nån bakom ridån, ”HON är här” viskas det. ”Va kom hon?”” Åh herregud”. ”Vem recenserar?” ”Åh nej jag kommer bli sågad.” I publiken vinkas det mellan raderna. Och så går ljuset ner och allt blir tyst.

Några skälvande sekunder och så är föreställningen igång. Sen är det paus. I foajén dricks det bubbel och utvärderas i små grupper. ”Jag gillade det,” ”Ja jag vet inte, lite segt tycker du inte?” ”Nej men han är ju helt strålande, aldrig sett honom SÅ bra.” Bakom scen utvärderas det också. ”Dom skrattade ju inte alls på den där grejen.” ”Nej men hörde du hur tyst det blev… jag kom av mig.” ”Såg du när jag tappade kjolen?” Och så lite pepp igen, ”nu kör vi andra akten! Alla med? Nu släpper vi in!” Och så rösten i foajén, ”kära publik nu är ni välkomna in för andra akten.” Och så väller de in. Publiken.