Johan Sandström: Utan känslor vore idrott ingenting

En grinig, tjatig och manipulerande ishockeytränare. En drös ishockeyspelande ungdomar upp till femton år med känslorna utanpå tröjorna. Domare som ibland blåser rätt och ibland blåser om vi uttrycker oss snällt, mindre rätt. Ishockeymammor och ishockeypappor på läktaren mer enögda än en cyklop. Ja, det har alltså varit hockeycup på Hällevi under helgen som gick. Länscupen som den helt enkelt heter spelas i åtta ishallar runt om i Örebro Län.

Vad det gäller ishockeyföräldrar så är mammorna faktiskt ofta i en klass för sig, jösses hur det kan låta. Ibland ler man åt saker som skriks, ibland undrar man om man verkligen hörde rätt. Papporna är inga dunungar de heller men mammorna är strået vassare när det gäller kommentarer från läktarplats. Och nåde den som snor pucken eller tacklar en spelare vars förälder sitter på första parkett. Vi ska inte ordagrant gå in på vad som skriks men det är ofta ett marginellt finare språk än på ett Stockholmsderby eller vilket derby ni vill i fotboll eller hockey. Vad vore idrott utan känslor?