Krönika. Kalle Lind.

2017-12-15 15:35

Undergången inspirerar mer

Det är lätt att hitta felen och lockande att sätta ord på tillvarons brister.

Jag lyssnar på Till ords med herr Aurell, podden som anknyter till skivan och kokboken ”Till bords med herr Aurell”. Herr Aurell – Ola i förnamn – och gästen och komikern Marcus Johansson diskuterar postapokalypsen utifrån Aurells låt ”Apokalypso”:


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


”Det finns många skäl att vara negativ

Men det är samtidigt en chans att bära Rambokniv”

Det är en sång som leker med människans dubbla känslor kring undergången: visst är det en fruktansvärd tanke att civilisationen ska upphöra, men nog verkar det postapokalyptiska Mad Max-samhället med kajal och S/M-attiraljer liiite tilldragande?

”Det blir som att va del av ett datorspel

där man har pannband och gevär och går på äventyr.”

Den mänskliga föreställningsförmågan känner inga gränser när det gäller att fantisera fram helvetet, Harmagedon, Ragnarök.

På 1300-talet skrev Dante Alighieri ”Den gudomliga komedin”, som börjar i Helvetet för att sedan, via Skärselden, ta sig till Paradiset. Alla som försökt läsa den vet att den första delen – Inferno – är den mest inspirerade. Där målar Dante vällustigt upp helvetets nio kretsar och beskriver detaljerat hur olika vidriga brott – att dö odöpt, att vara lat, att ta livet av sig – straffas på utstuderade vis: kokas i beck, sitta fastvuxen i ett träd, ha huvudet bakochfram. När han beskriver helvetets innersta krets har Dante verkligen feeling: där sitter förrädarna Judas, Brutus och Cassius fast i evighet i Satans ständigt tuggande mun – ovanpå allt fastfrusna i is.

Paradisio, slutdelen, är alla bedömare överens om att man kan hoppa över. Där är det mest ljust och vackert. Gäsp.

Dante inspirerades främst av alla apokalypsskildringars urmoder: Johannes uppenbarelsebok, Bibelns – och eventuellt mänsklighetens – slutkapitel. Där frossas det också i dramatiska bilder av den definitiva kataklysmen: blod och hagel och ljungeldar.

I poddsamtalet citerar Marcus Johansson den gamle pessimisten Hjalmar Söderbergs roman ”Den allvarsamma leken”. När huvudpersonerna Lydia Stille och Arvid Stjärnblom diskuterar vad lycka är refererar Arvid Uppenbarelsebokens påfallande torftiga beskrivning av himmelriket: en stad där stadsmuren är av jaspis, den enda gatan är av rent guld och stadsportarna är prydda med några noggrant angivna ädelstenar. Stjärnblom konkluderar: ”Så fattig är människans fantasi när det kommer till den högsta lyckan.”

Alltså: helvetet och undergången är lätta, och rentav kittlande, att föreställa sig. Paradiset och lyckan lider av sin påtagliga brist på dramatik.

Resonemanget går smidigt att översätta på det politiska samtalet. Det är lätt att hitta felen och lockande att sätta ord på tillvarons brister och motståndarens dumhet. Det är desto svårare att beskriva hur man faktiskt vill att idealsamhället ska organiseras och administreras. ”Jo, men jag tänker mig att alla ska vara nöjda och ha ungefär lika mycket och må så bra de kan och göra vad de vill så länge de inte gör något som ingen annan vill.” Det är svårt att inte framstå som naiv, på gränsen till byfåne.

Ändå tror jag att vi behöver just det: bilder av det ideala samhället. Drömmen om ett paradis lämnar jag med varm hand åt de religiöst övertygade, men detsamma gör jag faktiskt med helvetesvisionen. Och till de religiöst övertygade räknar jag IS-anhängare, raskrigare och Sverigevänner som alla har sina bisarra idéer om vad som gått snett och hur den skimrande morgondagen bör se ut.

Vi som fortfarande vill tro på förnuftet borde lägga minst lika mycket tid på att formulera rimliga tankar om framtiden som vi gör på att idiotförklara samtiden. Det är kanske inte lika sexigt, men en sak vår tids genomlysningar av diverse kulturgenier har lärt oss är att sexighet är kraftigt överreklamerat.

För övrigt ... anser jag att Uppenbarelseboken är för gymnasieposörer och Jehovas vittnen. De bästa bibelorden hittar vi på andra ställen: ”Så prisade jag då glädjen och fann att intet är bättre för människan under solen, än att hon äter och dricker och är glad” (Pred 8:15) och ”men störst bland dem är kärleken” (1 Kor 13:13).

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

Kalle Lind
Kalle Lind 

Kallar sig helst skriftställare, liksom ­Strindberg, Kar de Mumma och Jan Myrdal före honom. Andra kallar honom ofta skämtare. Han skriver tv-manus, radiokrönikor och böcker som oftast kan placeras under rubriken ”satir”.