I Stockholm hade hon precis tagit emot Nobelpriset. Hemma låg ett par av hennes böcker. De spanska utgåvorna från Ediciones B, där det fanns en bild av författaren. Det var något förebådande i henne uppsyn: den där kvinnan skulle berätta viktiga saker för mig. Det såg jag på henne. Eller kanske viskade hon det till mig... Fram till mina första trevande steg som vuxen var hennes existens i mitt liv spöklik. Som vålnaderna i hennes berättelser, som uttrycker det vi inte alltid själva kan uttala eller förstå.
Så läste jag en dag hennes gåtfulla ord för första gången. Om fröna som inte ville gro, ringblommorna som inte ville växa den där hösten 1941. Och:
Han var i varje fall den som älskade henne så mycket att han rörde vid henne, omslöt henne och gav henne något av sig själv.
”De blåaste ögonen” var mitt första möte med hennes mästerliga förmåga att rymma det vackraste, det känsligaste och det mest fruktansvärda i en och samma mening. I ett och samma andetag. Så blev hon min följeslagerska. Hon besökte mig när jag behövde henne. Och när jag var redo.
”Sula” knackade på när jag var i färd med att försöka reda ut vilken typ av kvinna jag var och vilken jag ville vara. I historien om barndomsvännerna Nel och Sula – som återser varandra i vuxen ålder – kände jag igen mig i såväl den passionerade och självständiga Sula, som i den rigida och ansvarsfulla Nel. Men skulle inte alla kvinnor göra det? Det måste väl ändå ha varit Toni Morrisons bakomliggande syfte. För hennes litteratur utforskar människans djupaste inre och det universellt mänskliga.
Toni Morrison berättar historier om svarta kvinnor och svarta män, som genomgående osynliggjorts i litteraturen. Men hennes ”svarta” och ”kvinnliga” blick är endast politisk i den mening att samhället (och dess ”vithet”, hade litteraturprofessorn Morrison kanske påpekat) bannlyst realistiska skildringar av dessa personer. Hennes berättelser – som är befriade från all essentialism – handlar till syvende och sist om Människan. Med en förträffliga berättarkonst målas karaktärer upp i all sin komplexitet: ett verktyg för att undersöka hur en människa kan tänkas hantera att vara någon annans slav; att överleva ett övergrepp eller att berövas sitt barn.
Romanerna har jag släpat med mig i åratal från ett hem till ett annat, från en kontinent till en annan. De har alla nervikta sidor som leder till understrukna meningar; flaggor som visar var skatterna ligger gömda. I hennes poetiska prosa är det fullt av dem; fraser som är värda att läsas om otaliga gånger.
Mitt på vägen stannade han och han skulle ha tagit henne i sina armar om hon inte redan hade varit där.
Toni Morrisons skildringar av mänsklig ömhet kan väcka de döda. Ömheten – denna universellt mänskliga, sköra, oskuldsfulla egenskap – går som en röd tråd genom hennes berättande. Den tränger sig fram i de värsta av situationer, i de grymmaste av verkligheter. Det är de skildringarna som gör henne till en gigant. För evigt relevant. I dem kommer hon att spöka vidare.
För övrigt är Toni Morrison (1931–2019) ingen svår författare att läsa. Det sista citatet är från boken ”Paradis”. Andra titlar som jag varmt rekommenderar är ”Solomons sång” och ”En välsignelse”.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
