Krönika

Florencia Rovira Torres: Toni Morrison, min följeslagerska

Publicerad 14 augusti, 2019

ETC nyhetsmagasin

Fram till mina första trevande steg som vuxen var hennes existens i mitt liv spöklik. Som vålnaderna i hennes berättelser, som uttrycker det vi inte alltid själva kan uttala eller förstå.

Det här är en krönika.
Det är skribenten och inte ETC nyhetsmagasin som står för åsikten.

Florencia Rovira Torres

Text

Hon kom till mig en hösttermin i tredje klass. Med en tuschpenna målade jag en svart ram i kanten på det orangea pappret som skulle tjäna som framsida på ”faktaboken” som jag skulle skriva. Och med en skolflickas osäkra handstil skrev jag hennes namn i versaler i mitten: Toni Morrison.

I Stockholm hade hon precis tagit emot Nobelpriset. Hemma låg ett par av hennes böcker. De spanska utgåvorna från Ediciones B, där det fanns en bild av författaren. Det var något förebådande i henne uppsyn: den där kvinnan skulle berätta viktiga saker för mig. Det såg jag på henne. Eller kanske viskade hon det till mig... Fram till mina första trevande steg som vuxen var hennes existens i mitt liv spöklik. Som vålnaderna i hennes berättelser, som uttrycker det vi inte alltid själva kan uttala eller förstå.