Krönika. Laurie Penny.

2014-11-09 15:16
Bild: 4652paces/CC BY-ND 2.0

Till de vita riddarnas försvar

Laurie Penny om de så kallade ”vita riddarna” och ”betahannarna” – eller i vanlig folkmun så kallade manliga feminister.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Jag skulle vilja be min tålmodiga redaktör om ursäkt. Jag är sen med den här krönikan. Ni förstår, jag har varit upptagen med att ge sexuella tjänster åt alla de män och killar som uttrycker feministiska åsikter offentligt. En del har antytt att den här idén – att män bara behandlar kvinnor som människor för att få ligga – är bedräglig propaganda som paranoida chauvinister har kokat ihop för att bortförklara den växande armén av män som är stolta över att stödja kvinnors knasiga ambitioner att få grundläggande respekt och jämlikhet. Men icke. Det är sant alltihop. Jag har inte sovit ordentligt på fyra år. Jag har hört att Germaine Greer inte har sovit sedan 1981. Jag arbetar mig igenom det jag har kvar att göra genom att konsumera enorma lager av kaffe, men kön är lång och den blir längre för var dag, så var snälla och ha tålamod med mig.

I den verkliga världen håller samtidigt något fascinerande på att hända. Medan män och killar överallt börjar inse att ett samhälle som är mindre späckat med våldtäkter, sexuellt våld och slöa könsstereotyper skulle kunna vara bättre för alla, har mindre utvecklade män och killar börjat kalla dem för förrädare. En vanlig anklagelse är att män som stödjer feminismen försöker vara ”vita riddare” som sveper in för att skydda kvinnor, ovetande om att vi nyckfulla honor föredrar att få uppmärksamhet från de tjurnackade kvinnohatare som hojtar åt oss på gatan.

”Vit riddare” och ”betahanne” är två vanliga glåpord som kastas mot sådana män – vanligen av retrosexister som fortfarande tror att feminism handlar om stackars förvirrade grabbar som får en utskällning så fort de håller upp en dörr för en enormt stor halmgumma. I realiteten skulle de flesta kvinnor och tjejer helt enkelt föredra att män slutade slänga igen dörrar i ansiktet på oss.

Det har inget att göra med ”ridderlighet”, som hela tiden bara varit ett sätt att systematisera och bortförklara impulsen att behandla kvinnor och tjejer med grundläggande respekt utan att behöva tänka på dem som människor. Om du är man och håller upp en dörr för en annan man som har en stor låda, då är det bara hyfs, men om du håller upp dörren för en kvinna som bär på samma låda är det tydligen ”ridderlighet”. Det vi vill – något som åtminstone skulle glädja mig – är att vi ska komma till det stadiet att vi håller upp dörrar för andra människor bara därför att dörrar kan vara tunga och vi alla har våra bördor att bära.

Så jag skulle vilja lägga ett gott ord för de vita riddarna. Att göra narr av dem är de självbelåtna sexisternas sätt att bortförklara den här förändringen av samhällets attityder. Då vardagssexism och kvinnohat som fritidssysselsättning blir allt mindre acceptabelt i majoritetskulturen kan en del känna att det är betryggande att tänka sig att alla männen där ute som inte är kvinnohatare bara är viljesvaga, sexsvultna betaversioner som är i desperat behov av lite ljuv feministisk kärlek. En betydligt mer utmanande idé är den om att män kanske stödjer feminismen för att det är det rätta – och för att de gillar tanken på att inte behöva låtsas vara stela, känslomässigt kastrerade råskinn hela jävla tiden.

En sak som jag har hört både kvinnor och män säga är att män är rädda för att tala om feminism och prata om kön, makt och klass för det fall att de på något sätt skulle inkräkta på kvinnors specialområde. Och visst finns det gånger då det är sant – ofta är det bästa man kan göra som allierad att förstå när det är ens tur att hålla käften och låta någon annan tala, i synnerhet när man inte har förstahandserfarenhet av det som diskuteras.

Män kan göra mycket bra i feministrörelsen genom att helt enkelt lyssna och lära, och en extra fördel med det är att det är ganska lätt när man väl har klarat av arbetet med att svälja sin stolthet. Flera årtiondens socialisering har ju en tendens att fastna i halsen.

Men det handlar inte bara om att lyssna – jag skulle väldigt gärna vilja se ännu fler män som pratar om kön, fler män som står upp för kvinnor, fler män som talar ut om sina egna erfarenheter av att leva i ett patriarkalt samhälle som tvingar på män och killar skadliga stereotyper. Det är verkligt mod – och det har inget att göra med att vifta omkring med ett svärd och bära prinsessan över axeln.

Verkligt mod handlar om att göra saker som är krävande och obekväma för att man vet att det är så man gör världen bättre. Saker som att acceptera en högre andel kvinnor i maktpositioner och expertroller. Eller att lyssna när kvinnor pratar om våra erfarenheter av våld och diskriminering utan att avbryta eller försöka få allt att handla om en själv.

Det krävs inte mycket mod för att kritisera andra män för att de inte lever upp till stereotyper för hur en riktig man ska vara. Det krävs inte ett uns av tapperhet för att skrika och slunga förolämpningar och hot om våld mot den som står upp för kvinnor eller ifrågasätter könsstereotyper eller stödjer kampanjer för att få slut på våldtäkter och sexuella trakasserier. Något som faktiskt kräver mod – det slags mod som man sällan får höra berättas om i sagor – är att ifrågasätta sina egna förutfattade meningar och uppmuntra andra att ifrågasätta sina.

Det mest hjältemodiga du som är man kan göra i dag är att riskera din egen sociala status för att göra det som du vet är det rätta. Under de senaste veckorna och månaderna har jag sett på när allt fler män och killar tar den risken, utan att förvänta sig någon typ av belöning, sexuell eller annan, och jag tycker att varenda en av dem är en stor, äventyrlig hjälte, i likhet med de kvinnliga feminister jag känner. Om världen vore rättvis skulle vi alla ha vårt eget ledmotiv.

Så till de vita riddarna där ute – ni kan lägga mitt svärd till er kamp. Om någon skriker åt er för att ni behandlar kvinnor som människor, om någon besvärar er för att ni försvarar kvinnor på nätet eller i egen person, då håller åtminstone jag er om ryggen. Jag ska försvara er med alla de diskursiva vapen jag har till mitt förfogande, och efteråt kan ni hoppa upp på min häst, så rider vi tillsammans i väg mot en något bättre morgondag.

 

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg, som du kan beställa i pappersformat här. Tidningen finns också i vår Androidapp och Ipad/Iphoneapp.

Vill du prenumerera för under 12 kronor numret? Skicka ett mejl till kundtjanst@etc.se.

Översättning: Hanna Hannes Hård

Tidigare publicerad i New Statesman

Laurie Penny
Laurie Penny 

Frilansare samt krönikör och redaktör på den brittiska tidningen New Statesman. En gång i månaden skriver hon krönikor i ETC.