När jag skriver det här har Svenska Dagbladets kolumnist precis jämfört Greta Thunberg med Hitler för att hon är Palestina-aktivist, SD har sagt att moskéer bör rivas och en blandning mellan Boris Johnson och Donald Trump har fått makten i Nederländerna. Från Cop28 kommer det information om att Förenade Arabemiraten ska använda klimattoppmötet för att sälja olja och gas. 

Vi lever i manuset till ”Don’t look up”, fast med sämre ljussättning. Det är november och Sverige lever i bakfyllan av det nyliberala ruset som pågått i decennier.

Så var finns hoppet? I ilskan som nu pyr runtom i världen. Ja, jag vet att det kan låta motsägelsefullt. Men det är det inte. I en enkätundersökning som gjordes i Norge i somras visade det sig att norrmän var sju gånger mer villiga att agera i klimatfrågan när de kände ilska istället för hopp. Även om detta bara var en studie i mängden, så sätter jag ändå mitt hopp till detta. Gör jag en okulärbesiktning över Sverige just nu så verkar det också stämma.

Många svenskars ilska har lett till agerande. Runtom i landet har tusentals människor nu, helg efter helg, demonstrerat för att kräva eldupphör i Gaza, då vår regering är oförmögen att göra det själv. 

Jag ser hur en fenomenal hemsida, Klimatgranskaren.se, startas i ren frustration till följd av regeringens ”klimatpolitik”. Sajtens reportrar bestämmer sig för att granska rapporter, utredningar och siffror och ger den rödgröna röran exakt de motargument och granskningar vi behöver för att kanalisera vår ilska till välbehövliga debattinlägg. 

När regeringen försöker avfärda forskning från Stockholm environmental institute samtidigt som den ökar utsläppen, reagerar allt fler människor runtom i landet. Klimat- och miljöorganisationer verkar argare än på länge och levererar skarpare argument än vad de gjort på flera år. 

Även bland väljarna syns ilskan. Förtroendet för regeringspartierna är på bottennivå, och en ny mätning visar att de inte har störst förtroende i någon politisk sakfråga längre. Det må låta konstigt, men det här ger mig hopp.

Många av oss är inte likgiltiga inför det faktum att Sverige håller på att sjunka ner i en auktoritär, rasistisk gyttja. Vi vill visa motstånd. Att se demonstrationer dyka upp vecka efter vecka, samtidigt som nya mediesatsningar kommer fram, gör att den blåbruna politiken möter motstånd. 

Det jag är rädd för är att vi slutar vara arga. För då blir vi förslappade. Att vi, när dagarna blir allt kortare, känner hur mörkret och dystopin blir allt för omfattande. Jag ska inte ljuga, jag har själv känt så i perioder, känt att det inte är lönt. Att motståndet är för hårt. Oljeindustrin för stark och världen är för mörk. Men sen klamrar jag mig fast vid ordspråket som hjälpt mig så många gånger: det är alltid som mörkast före gryningen. Och att den inre elden kan sprida en hel del ljus och hopp. Det gäller bara att du blir riktigt arg först.