Krönika: Sveriges smärtsamma dans mot förändring

Solen är aldrig så obarmhärtig som där det finns sand. Den klär av dig och får din hud att vibrera. Så där som bra historier också kan göra. Pepe var en pensionerad boxare som varje sommar bosatte sig vid Sitges stränder. Vår vänskap började som en byteshandel. Vi bytte hans pan amb tomaca mot min glass. Hans oändliga källa av berättelser från spanska inbördeskriget i utbyte mot att jag lärde mig katalanska. 

Via hans röst förflyttades jag till 1938, den sista stora striden vid Ebrons stränder. Genom hans ord såg jag hur hans modiga kamrater kämpade intill sista andetaget mot fascismen. Under den brännande solen fick jag lära känna den mest smärtsamma kärlekshistorien. Min kropp darrade av gråt när Manuelas ben sprängdes bort. Manuela som älskade att dansa sevillanas men aldrig kunde hålla takten. Hon dog skräckslagen och skrikandes i en lerpöl. Efter dessa historier ville Pepe vara ensam en stund. Jag tog med mig historierna till vattnet och försökte ena himlen och jorden med vår sorg.