Sveriges nye prins tilldelas namnen Alexander Erik Hubertus Bertil, meddelade konungen på torsdagen. Mest uppmärksamhet i den rojalistiska yran fick tilltalsnamnet. Men det är tredjenamnet Hubertus som är det – i särklass – mest uppseendeväckande.

Kungen vet nämligen varifrån familjenamnet Hubertus kommer, eftersom han bär det själv (hans fullständiga namn är Carl Gustaf Folke Hubertus). Ändå har han tydligen inte protesterat mot att namnet nu fortsätter användas inom familjen. Trots att detta familjenamn tillhör kungafamiljens mörkaste, mest allvarliga nazistiska och antisemitiska familjehistoria, med direkt koppling till Hitlers utrotningskrig mot ”judebolsjevismen” på östfronten under andra världskriget. Och därmed även till Förintelsen.

Kungen heter nämligen Hubertus efter sin morbror, den tyske nazisten och prinsen Hubertus av Sachsen Coburg Gotha. Död 1943, då han stupade som nazitysk soldat i Ukraina på östfronten.

Det är denna mörkbruna förflutenhet som kungahuset väljer att föra vidare, till den nyfödde prinsen, via namnet Hubertus. Det är i sanning obegripligt. Varför gör de så? Kungahuset har ju kämpat hårt från att frigöra sig från sin nazistiska familjehistoria. Framför allt har det handlat om drottningens far, nazisten Walther Sommerlath. Denne tillhörde dock den tyska nazismens lägre skikt. Så ej prins Hubertus av Sachsen Coburg Gotha. Han tillhörde nazismens mest framstående furstefamilj och därmed Nazitysklands elit.

År 1922 träffade hertig Karl Edvard av Sachsen Coburg Gotha (Hubertus far – vår kungs morfar) mannen som förändrade hans liv: Adolf Hitler. Karl Edvard blev överförtjust i den karismatiske Hitler och hertigen blev hängiven nazist. Det hade oerhörd politisk betydelse. Den inflytelserike Karl Edvard blev den förste tyske furste som gynnade Hitler, som därmed fick ett försprång gentemot sina många konkurrenter inom tysk ultranationalism. Frågan är om Hitler kommit till makten utan stödet från ätten Sachsen Coburg Gotha.

Hertigdömets huvudstad – Coburg – blev synonymt med nazismen. Det var den första tyska stad som röstade fram en nazistisk borgmästare och som förklarade sig såsom ”judefri” (judenfrei). Här gifte sig 1932 hertigens dotter Sibylla med prins Gustaf Adolf, arvfurste av Sverige och nuvarande kungens far. Bröllopet urartade till en pompös nazistisk propagandatriumf, året innan Hitler fick makten.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

När Tyskland anföll Sovjetunionen var det en självklarhet att hertigens son, den germanska ädlingen prins Hubertus, skulle delta i ”korståget mot judebolsjevismen”. Hitlerismens heligaste krig, vars utbrott 1941 även markerade starten för Förintelsen. När Hubertus stupade 26 november 1943 i ukrainska Mosty befann sig dock tredje rikets arméer på reträtt, efter Stalingrad. Hertig Karl Edvard slutade som dömd krigsförbrytare (brott mot mänskligheten) och prinsessan Sibylla drabbades av enorm sorg efter sin broder, den ariska rasens och nationalsocialismens högadlige martyr.

Tre år efter Hubertus död (1946) fick Sibylla och hennes svenske make – arvfursten Gustaf Adolf  – en son, en blivande kronprins. Sveriges nuvarande konung. Och han tilldelades alltså namnet Hubertus efter en stupad nazistisk soldat, som han aldrig fick träffa i livet. Att ”lillprinsen” namngavs efter Hubertus var förvisso en pinsamhet året efter Hitlers fall 1945. Kanske dock en förståelig pinsamhet, utifrån prinsessan Sibyllas kärlek till sin bror. Vad vet jag?

Men att kungahuset nu väljer att föra Hubertus minne vidare via ett oskyldigt barn? Det går helt enkelt inte att förstå. Hur tänkte kungen och hans rådgivare? Varför valde man inte något annat namn, än denna påminnelse om mänsklighetens största ondska? Angående den nye prinsens far Carl Philip misstänker jag att denne inte känner till sin egen familjehistoria. Familjens förflutna talas det tyst om på de kungliga slotten.

Men kanske är det inte för sent? Kan kungahuset dra tillbaka namnet Hubertus? Minnet av kungens morbror Hubertus av Sachsen Coburg Gotha förtjänar intet mer än att ruttna bort i historiens kloaker.