Krönika: Storslagen film – och en fullkomligt galen slutsats

”Det är som om vi har glömt bort vilka vi är”, klagar hjälten i Interstellar. ”Upptäcktsresande, pionjärer, inte förvaltare ... Det är inte meningen att vi ska rädda världen. Det är meningen att vi ska lämna den.” Detta skulle kunna vara vår tids devis. Missförstå mig inte. Interstellar är en storslagen film, trogen science fiction-genrens rikaste traditioner, bild- och ljudmässigt häpnadsväckande. Om man ser bortom den nödvändiga fånigheten finner man ett rörande utforskande av föräldraskap, separation och åldrande. Den är också en klassisk uppvisning av två av vår tids stora teman: teknologisk optimism och politisk defaitism.

Jorden och dess invånare står inför en planetär katastrof, som orsakats av ”sex miljarder människor, och varenda en av dem försöker få allt”, vilket märkligt nog leder till en rad växtsjukdomar som förstör världens grödor och suger ut syret ut atmosfären. (När ens huvudsakliga intäkter kommer från USA har man inte råd att dra på sig etermediernas avsky genom att nämna klimatförändringarna. Den påhittade växtsjukdomen i filmen, som är ett uppenbart substitut, har förmodligen avvärjt miljontals dollar i förlorad inkomst.)

En förlorad värld

Samhällskollapsen i början av filmen varvas med intervjuer med veteraner från Dust Bowl-krisen på 1930-talet. Deras härjade ansikten förebådar temana åldrande och förlust. Men de påminner oss också oavsiktligt om en värld av politisk handlingskraft. Man begick stora dårskaper, men man gjorde stora, djärva saker för att ställa dem till rätta: tänk på New Deal och Civilian Conservation Corps-programmet. Den världen är nästan lika olik vår egen som de planeter som astronauterna i Interstellar besöker. De lämnar jorden för att finna en plats som människorna kan fly till eller, om det misslyckas, en värld där man kan deponera en last frysta embryon. När man kommer ut från biografen måste man anstränga sig för att minnas att miljontals vuxna människor tar sådana fantasier på allvar och anser att de är ett realistiskt alternativ till att ta itu med de problem som vi står inför på jorden.

Drömmer om liv i rymden

Nasa driver, i verkligheten, en hemsida för den idén. Enligt den skulle jättelika rymdskepp ”kunna vara en underbar plats att bo på; ungefär lika stor som en strandstad i Kalifornien och utrustad med viktlösa nöjen, fantastisk utsikt, frihet, drivvis med svängrum och stort välstånd”. Ingen skulle förstås kunna lämna den, utom för att gå ombord på ett annat rymdskepp, och minsta driftstörning skulle leda till omedelbar utplåning. Men ”bosättningar i omloppsbana runt jorden får en av de mest slående utsikterna som finns i vårt solsystem – den levande, ständigt föränderliga jorden”. Vi kan se tillbaka och minnas hur vackert det var.

Och sedan är det pengarna man kan tjäna. ”Kolonisering av rymden är i grund och botten en del av fastighetsbranschen”, fortsätter Nasahemsidan. ”De som koloniserar rymden kommer att kontrollera vidsträckta landområden, enorma mängder elkraft och nästan obegränsade materiella resurser. skapar välstånd som vi inte i vår vildaste fantasi kan föreställa oss och ger makt – förhoppningsvis att göra gott snarare än ont.” Med andra ord skulle vi lämna inte bara jorden bakom oss, utan också oss själva.

Torftigt fantasilös fantasi

En vanlig egenskap som utmärker sådana fantasier är att de saknar föreställningsförmåga. Den teknologiska fantasins ohämmade flykt åtföljs av en slö oförmåga att föreställa sig det inre livet hos dem som skulle kunna bo i dylika system. Människor som skulle anse att tanken på att bo i Gobiöknen är outhärdlig – där det, som en fastighetsmäklare kanske skulle påpeka, finns syre, strålningsskydd, lufttryck och 1 g tyngdacceleration – är vältaliga i fråga om att bo på Mars. Människor som föreställer sig att mänskligt liv på jorden kommer att upphöra på grund av makt och girighet och förtryck föreställer sig att vi kommer att kunna undfly dessa krafter i tryckbehållare som kontrolleras av tekniker, där vi skulle vara fast som grodyngel i en glasburk.

Om rymdkolonisering är omöjlig i dag – då Virgins ägare Richard Branson trots alla sina miljarder inte ens kan ta människor ut ur atmosfären på ett säkert sätt – hur kommer det då att se ut i en värld som har sjunkit så långt ner i katastrofen att man skulle uppfatta det som ett bra alternativ att lämna den för en stenbumling utan liv eller luft? Under de omständigheterna skulle vi ha tur om vi hade de nödvändiga medlen för att göra tegel.

Religiös tilltro till tekniken

Bara genom att förstå detta som en religiös impuls kan vi undvika slutsatsen att de som med glädje inväntar denna framtid är vansinniga. Precis som det är enklare att be om liv efter döden än det är att ta itu med förtryck så gör den här fantasin det möjligt för oss att lämna det komplexa livet på jorden för ett stjärnbelyst sagoland bortom politiken. I Interstellar är, liksom i många andra versioner av historien – tänk på Battlestar Galactica och Red Planet – rymden himmelriket, som står under tillsyn av en välvillig Teknologi och befolkas av bebådelseänglar med syrgasbehållare.

Rymdkolonisering är en extrem version av en vanlig uppfattning: att det är lättare för oss att anpassa oss till problemen än att lösa dem. Tidigare i år hävdade ekonomen Andrew Lilico i brittiska Telegraph att vi inte har råd att förhindra de eskalerande klimatförändringarna, så i stället måste vi lära oss att leva med dem. På Twitter blev han utmanad att förklara hur människor i tropiska områden kan anpassa sig till en värld där fyra graders global uppvärmning ägt rum. Han svarade: ”Jag tänker mig att tropiska områden anpassar sig till fyra graders-världen genom att vara ödemarker där få bor. Varför är inte det ett alternativ?”

Exkluderande

När jag läste om Andrew Lilicos artikel i ljuset av den kommentaren insåg jag att den hängde på ordet ”vi”. Då rubriken gjorde gällande att ”Vi har misslyckats med att förhindra den globala uppvärmningen, därför måste vi anpassa oss till den” syftade ”viet” i de här fallen på olika personer. Vi som bor i den rika världen kan inte tåla någon som helst beskattning för att främja grön energi eller bestämmelser för att motverka konsumtion av fossila bränslen. Vi kan inte anpassa oss ens till ett öre mer i skatt. Men det andra ”viet”, som visar sig betyda ”de” – människorna som bor i tropiska områden – kan och måste anpassa sig till att förlora sina hem, sin mark och sina liv då hela regioner blir ödemark. Varför är inte det ett alternativ?

Livet för de fattiga tycks vara omöjligt att föreställa sig för människor i hans ställning, liksom livet för dem som kanske kommer att flytta till en annan planet eller en rymdstation. Det är alltså otänkbart och skandalöst att minska den mängd energi vi förbrukar och ersätta fossila bränslen med andra källor – trots att dessa är enkla och billiga jämfört med alla andra alternativ – medan det är en realistisk och rimlig begäran med massflykt från en stor del av jordens bebodda yta. ”Det strider inte mot förnuftet att föredra utplånandet av hela världen framför en skråma på mitt finger”, konstaterade 1700-talsfilosofen David Hume, och här ser vi ett förtingligande av hans betraktelse.

Kunde förklara

Men Andrew Lilico kunde åtminstone förklara vad han menade, till skillnad från de flesta som så glatt pratar om att anpassa sig till klimatkollapsen. Omlokalisera städer högre upp? Flytta vägar och järnvägsspår, leda om floder, avfolka nationer, lämna planeten? Strunt i detaljerna. Teknologin, vår interstellära gud, kommer att reda ut det på något sätt någon gång.

Teknologisk optimism och politisk defaitism: det är en formel för att skjuta upp svåra val till ett alltmer avlägset skuggrike för livet efter planetens död. Inte undra på att den är populär.