Anna Fock: Som om jag avstått från gemenskap

För några år sedan firade jag min första ensamma jul. Sonen skulle vara med pappan, särbon skulle vara med dottern och några dagar senare skulle jag ändå till Ryssland så att åka över halva landet till föräldrarna för att ha sällskap på julafton verkade mest jobbigt. Gott så! Jag är inte så noga med att julen måste gå till på ett visst sätt, utan kommer från ett hem där det var lite olika varje gång, där ingen gillar julskinka ändå och där tomtebesöket var mer en rolig improvisationslek än ett försök att lura barnen att det var på riktigt. Att äta och dricka precis vad jag ville, ta det lugnt och kanske läsa en bok lät faktiskt som en perfekt jul, och det påpekade jag alltid innan de som frågade om mina julplaner hann beklaga. 

Det där med att jag såg fram emot en tyst jul i mitt eget sällskap var ingenting jag la några värderingar i. Alla gör väl som de vill, tänker jag när det gäller det mesta och även kring julen. Men när jag pratade med andra, vänner som älskar julen och aldrig skulle kunna tänka sig att avstå från julgran och familjemys, märkte jag att det var lite problematiskt. Det var som om jag hade tagit avstånd inte bara från julen, utan från gemenskap och till och med från dem. Jag var lite som en störig jävel som antydde så barnen hörde att tomtens existens är omtvistad, som kom och störde i den lilla bubblan. Lite bitter och missunnsam – bäst att inte lyssna för mycket. Och så började det bli när julen faktiskt närmade sig. Jag föreställde mig att de som blev upprörda egentligen inte alls var så lyckliga, men önskade dem god jul ändå (och föreställde mig att det gjorde dem illa till mods).