Darius Barimani: Sluta aldrig protestera – vården måste vara jämlik

Strax före corona bröt ut ordentligt i Sverige befann jag mig på ett sjukhus i Kapstaden för att lära mig mer om traumakirurgi. Även om Stockholm har blivit en våldsam stad, med mer skjut- och knivvåld per capita än någon annan stad i Europa så kommer vi inte i närheten av det utbredda våldet i Sydafrika. Om du kommer in med en allvarlig skada till Karolinska Sjukhuset blir du omedelbart omhändertagen av ett team bestående av kirurg, narkosläkare, röntgenläkare, ortoped, operationssjuksköterska, anestesisjuksköterska och akutsjuksköterska. Inom bara några minuter kan du ligga i röntgenmaskinen eller på operationsbordet. Det är ett otroligt välsmort maskineri som lyckas rädda patienter med svårast tänkbara skador. 

Med detta som referens kom jag till Tygerbergsjukhuset i Kapstaden. Unga människor med skottskador i buken kunde tvingas vänta i två dygn innan de togs till operation. Under mitt sista pass på sjukhuset fick vi in en ung man som fått en kula precis under nyckelbenet. Här går stora kärl, sköra och svåråtkomliga, och det är en stor risk att patienten förblöder. Det är helt enkelt en av traumakirurgernas värsta mardrömmar. På vägen till sjukhuset hade den unga mannen redan hunnit få ett hjärtstopp, men som tur var hade blodcirkulationen återvänt tack vare ambulanspersonalens insatser. Den här mannen borde ha opererats utan fördröjning. Han hade lågt blodtryck och hans hjärna hade förmodligen redan tagit skada, men det skulle ändå ta mer än fyra timmar tills patienten låg på operationsbordet. Vi lyckades reparera skadan på kärlet men hans kropp och hjärna hade vid det här laget tagit så mycket skada att utsikterna för överlevnad och någon form av dräglig livskvalité var minimala.