Shahin Dehghani: Skrattet höll ihop mig när allt annat ville slita mig i bitar

Egentligen skulle min krönika handla om våren. Jag ville skriva raljant och fyndigt och göra mig lite lustig över klassiska vårtecken såsom folk i för tunna kläder som med blåfrusna läppar sitter på uteserveringar och försöker sippa på en öl medan de skakar som asplöv. Jag hade en tanke om att skriva skämtsamt om föräldrar på lekplatser som ignorerar sina barn för att stirra ner i mobilerna. De har tråkiga barn helt enkelt, var det tänkt att min poäng skulle landa i. Med en ofärdig text och lite lösa funderingar om hur jag skulle komma till avslut bestämde jag mig för att gå ut och ta en promenad för att rensa huvudet. Jag går ut på Drottninggatan i Stockholm och har precis satt på lite musik när jag märker att något inte står rätt till. Folk står still och tittar ner för gatan, många med mobilerna framme. Blickar ner och förstår inte riktigt vad det är jag ser. Det är lite rörigt och det ser ut som att någon ligger ner längre bort. Det tar en liten stund innan bitarna faller på plats när folk börjar springa upp för gatan. Någon står och gråter. Jag springer upp på kontoret igen, någonting har hänt ropar jag och mina kollegor har själva börjat få meddelanden och pushnotiser. Resten är nu mer inskrivet i historien. 

Min syster arbetar i centrala Stockholm och när jag får tag på henne så står hon livrädd på Hötorget, ett stenkast från Åhléns. Jag försöker stötta henne, hålla mig lugn och vägleda henne, för jag tittar ner på Drottninggatan och ser vad som sker. Den vanmakt jag kände vill jag aldrig vara med om igen. När hon väl var i förmodad säkerhet så var det som att jag fick andningen åter.