Krönika

Vesna Prekopic: Skolans viktigaste uppdrag – hopp och framtidstro

Publicerad 13 juni, 2017

ETC Norrköping

Jag hör honom berätta hur han försökte få hjälp i skolan, och han behövde mycket hjälp, men märkte hur läraren inte räckte till för honom.

Det här är en krönika.
Det är skribenten och inte ETC Norrköping som står för åsikten.

Vesna Prekopic

Text

Åh, dessa bitterljuva skolavslutningstider. Frihets- och självständighetskänslor för vissa, ångest för andra. Skolan borde så klart vara en plats för kunskap, trygghet och förberedelser för livet där utanför, för alla. Jag minns min egen avslutning i årskurs 9 på Hagebyskolan, hur vi visste att några av oss aldrig mer skulle ses medan andra skulle hamna i samma klass på gymnasiet.

Vi hade föräldrar som trodde på oss, även om de inte kunde hjälpa oss, och vi hade säkert lärare som hjälpte oss även om de inte trodde på oss. Gymnasietiden blev inte resultatmässigt så lysande som den borde, andra saker som en pojkvän och att springa på spelningar stal pluggtid. Men när jag tog studenten från De Geer-skolan hade jag redan nästa skola i sikte, Uppsala universitet. Att inte studera vidare var aldrig ett alternativ för mig.