Krönika. Maria Sveland.

2017-12-21 11:41

Sex sätt att underkänna en kvinnas trovärdighet

En kvinna beger sig till Fittja för att köpa droger. I trappuppgången väntar ett 20-tal män som sedan våldtar och misshandlar henne i fyra timmar.

De drar henne i håret, slänger med hennes kropp, dunkar huvudet i golvet tills hon blir medvetslös. Runtomkring befinner sig andra män som skrattar och filmar övergreppen. Vid ett tillfälle öppnar en granne dörren och hälsar på männen men gör ingenting för att hjälpa kvinnan som då ligger på golvet.

Efteråt är hon chockad och försöker be människor hon möter om hjälp. De tycker att hon är äcklig, påverkad och nerkladdad med blod och sperma. Till slut tar hon sig till T-centralen där hon ber en polis om hjälp.

 



 

Men på grund av allmänt slarv som enligt polisen beror på nedskärningar och personalbrist så sker ett antal misstag. Det allvarligaste är att de låter henne peka ut brottsplatsen via en satellitbild på mobilen när de är på väg till sjukhuset. Kvinnan som fortfarande är chockad pekar ut fel trappuppgång och polisen följer inte upp med någon vallning på plats. Det hinner gå tio månader innan det upptäcks att de undersökt fel trappuppgång.

Vid rättegången ett och ett halvt år senare frias de åtalade männen.

Kvinnans målsägandebiträde Elisabet Massi Fritz säger att det är den grövsta våldtäkt hon jobbat med på 26 år och menar att det visst finns stödbevisning som skulle kunna räcka för fällande domar, bland annat sperma på kvinnans kläder.

 

Ingenting av det här känner jag till när jag läser en text om fallet i DN den 20/12. Jag har hört talas om gruppvåldtäkten i Fittja, sett rubriker och hört fragment på radion, men ärligt talat inte orkat ta in alla vidriga detaljer på grund av viss överdos övergrepp efter höstens #metoo.

Så jag sitter där nyvaken vid frukost och läser den korta texten, tänkt att kommentera den friande domen, och plötsligt väcks min slumrande vrede. Det är något i det tillbakalutade, hånfulla tonfallet som gör mig galen. Inte gör det saken bättre att texten är skriven av Stefan Lisinski, en journalist som med förkärlek skriver artiklar och kommentarer om så kallade "oskyldigt dömda män". Pappor som förgripit sig på barn, män som våldtagit kvinnor, i Lisinskis värld är de alltid oskyldiga. Åtminstone enligt männen själva. Och Lisinski låter dem gång på gång ge sin snyftversion av den rådande kvinnokonspirationen som gör vårt land laglöst och rättsosäkert. För män alltså. Den andra sidan av rättsosäkerhet, som vi kvinnor känner under beteckningen straffrihet, skriver Lisinski ytterst sällan om.

Iställer skriver han om den friande domen i Fittja:

"Bevisningen är svag, för att uttrycka det försiktigt."

Han skriver: "Kvinnan ändrade sig om vilken trappuppgång hon blivit utsatt i" (vilket döljer det faktum att kvinnan ombads peka ut trappuppgången i upprivet tillstånd via en satellitbild på en mobil).

Han skriver:

"Det fanns mycket som inte gick att styrka eller som var direkt motsägelsefullt"

Han skriver:

"Det finns i utredningen inte mycket som ger stöd åt henne."

Han skriver:

"Flera detaljer i hennes berättelse går inte ihop."

Och så avslutar han med den dryga kommentaren: "Det är svårt att tro att en fällande dom kan bygga på hennes motsägelsefulla berättelse."

 

Sex varianter av att säga att en kvinna inte går att lita på.

 

Om man liksom jag inte känner till alla bakgrundsdetaljer och läser Lisinskis text får man en övertydlig bild av en rörig kvinna med låg trovärdighet. Däremot förklarar inte texten polisens och åklagarens fatala och bristfälliga förundersökning.

 

När jag senare läser domen blir det tydligt att lisinski hämtat sina föraktfulla, misstänkliggörande formuleringar därifrån. Domen dryper av den typ av inkompetenta, fördomsfulla, moraliserande åsikter som vi alltför många gånger sett i liknande fall av sexualbrott. Att kvinnan till en början förnekar att hon är drogpåverkad hålls senare emot henne i rättegången (har du ljugit om en sak ljuger du säkert om allt annat också). Att kvinnan erbjudit oralsex för att få droger tycks få domarna att tvivla på resten av hennes berättelse (en hora kan inte våldtas.) Och så vidare i en lång, vedervärdig, skitäcklig harang. 

Sällan har det varit så tydligt att vårt rättsväsende befolkas av män(niskor) och på inga sätt är en objektiv, fördomsfri, inrättning. Män(niskor) som dessutom tycks inneha en förödande kombination av fördomar och bristfällig kompetens kring sexualbrott och dess offer.

 

Jag tror det var där och då som jag insåg att #metoo helt enkelt handlar om civilt motstånd. Att inte lyda makt. Vi har ett rättsystem, en makt, där antalet anmälda fall av våldtäkt som lett till åtal stadigt sjunkit senaste åren. 2015 var det bara 14 procent, 2016 bara 11 procent. Vi har ett rättsystem som gång på gång ifrågasatt kvinnors berättelser genom att fokusera på deras klädsel eller berusning. Som gjort moraliska bedömningar av kvinnors sexualvanor och som gjort att straffriheten för män är hög.

Med #metoo uppstod en ny väg förbi rättsystemet. Kvinnor som provat den laglydiga vägen och mötts av det vanliga gamla ifrågasättandet och förnedringen, började istället vittna för varandra om de övergrepp de utsatts för. Och för en gångs skull hände något. Istället för misstro, ignorans, okunskap och förlöjliganden möttes de av respekt, värme och stöd.

Såklart att makten och dess fotsoldater börjar gorma om att rättsystemet måste respekteras och vad blir det för samhälle om vi inte följer lagen?

Ja, vad händer om kvinnor slutar acceptera en lag som alltför ofta förnedrar dem och låtar deras förövare gå fria? 

Om vi plötsligt skiter i skitlagen, skitsystemet, skitmakten - och uppfinner våra egna vägar. 

 

Det är ett välkänt faktum att brist på respekt leder till brist på respekt. 

Om makten skiter i oss så kanske vi skiter i makten. 

Delvis är det det som hänt i och med #metoo. En form av civilt motstånd som för alltid kommer förändra det här patriarkala rövhålet till värld.

 

Historien visar också att civilt motstånd ofta varit framgångsrikt för att driva fram idéer och lagar om mänskliga rättigheter. Suffragettens lagtrots gav oss kvinnlig rösträtt, medborgarrättsrörelsens protester gjorde till slut den lagliga rasismen olaglig. ANC krossade Apartheid. Och så vidare ända fram till idag. Om några år får vi se exakt vilka konsekvenser #metoo fick för rättsystemet och dess beskydd av förövare. Förhoppningsvis så stora att en sån friande dom som i Fittja aldrig mer blir möjlig.

Maria Sveland
Maria Sveland 

Är journalist, debattör och författare. Skriver krönikor för Dagens ETC.