Krönika. Maria Sveland.

2014-07-28 10:29

Semester bortom kärnfamiljsnormen

"Fatta att slippa alla halvtrista tonfall, allt ackumulerat gnäll som svämmar över, alla undermeningar som syns i blickar eller bristen på fysiska ömhetsbetygelser", skriver Maria Sveland.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

En av de svåraste sakerna med att skilja sig var när det blev dags för sommar och SEMESTER. Som gift hade jag inte tänkt särskilt mycket på det utan gjort som de flesta andra som lever i en relation/familj: man försöker tänka ut vad man vill, anpassar längtor efter ekonomi och så försöker man boka nån resa/hyra det där torpet eller helt enkelt göra det bästa av situationen hemma i stan. Ibland blev semestrarna smashing, ibland var de ganska tråkiga, inget konstigt med det. Jag reflekterade aldrig över att semestern kunde vara organiserad på något annat sätt. Jag tror bara att jag hoppades att semestern skulle vara någon slags möjlighet att säga och göra allt det där som aldrig blev sagt och gjort mellan sömndruckna mornar, fiskbullemiddagar och snöslaskiga tisdagskvällar.

Som nyskild däremot minns jag att jag stod handfallen och förvirrad medan alla andra försvann till sina lantställen, resor eller släktingar. Kvar stod jag med barnen och kände mig misslyckad och ensam. Göran Hägglund, Nina Björk och andra som påstått/insinuerat att skilsmässa är en slags modetrend (för Hägglund ett exempel på depraverad södersurdegshipster, i Björks fall ett exempel på konsumism, att vi som skiljer oss byter ut äktenskap på samma sätt som vi tröttnar på en gammal soffa) fattar inte hur fel de har. Jag lovar, INGEN skiljer sig för att det skulle vara trendigt eller för att en tröttnat lite på den där mannen mittemot, det är avsevärt mycket mer komplicerat än så. Men, men, skilsmässa väcker känslor hos oss alla, inte minst omgivningen (och allra mest tycks det, hos de som kanske inte har det superbra i sina egna relationer) och den där antologin jag var med och initierade och skrev i, Happy happy – en bok om skilsmässa, måste vara en av de absolut mest felciterade böckerna nånsin.

Hur som helst så var det i samband med min första semester som nyskild som jag på riktigt insåg hur otroligt mäktiga de där kärnfamiljiga normerna trots allt är. Så småningom hämtade jag mig och insåg att jag helt enkelt fick ta tag i situationen själv om något skulle hända. Det resulterade i att jag och några andra ensamstående morsor lierade oss. I brist på partners hittade vi varandra. Åh, vad jag önskar att jag hade känt gudinnemorsorna då, den där första sommaren som ensamstående. Såhär: I olika uppsättningar och omgångar har vi dragit till en liten grekisk ö flera år i rad nu. Och ni vill kanske inte höra det här men på riktigt: att semestra med en eller flera andra vänner och slippa andra par är fan den absolut bästa idén ever! Fatta att slippa alla halvtrista tonfall, allt ackumulerat gnäll som svämmar över, alla undermeningar som syns i blickar eller bristen på fysiska ömhetsbetygelser. När det bara är vi, morsorna, är det teamwork, skratt och stor förståelse. När den ena tjurar ut över sina ungar tar den andra vid. ”Ta en promenad du så går jag ner och badar med barnen!”. Här finns inget tjafs, inget gnäll (förutom hos barnen, det kommer man inte ifrån) ingen frustration, inget dåligt samvete, inga anklagelser. Låter det idealiserat? Det är det också. Idealt alltså. Några av mina gifta väninnor har också fattat detta och därför hängt på morsorna, det vill säga lämnat snubben nån vecka eller två och följt med på vår semester. Det är lyckat för alla inblandade: hon och partnern får en vecka ifrån varandra och kan sen ha resten av semesterveckorna ihop utan fullt så mycket gnöl.

När jag skriver det här sitter jag på en skärgårdsbåt på väg ut till Arholma. Med på båten finns min vän A och hennes två barn och mina barn. Det här är ännu en ny semestertradition som uppstått sedan jag skiljde mig: En vecka varje sommar hänger vi med barnen i Stockholm och hittar på små utflykter. Inget stort eller dyrt utan mer av typen åka och bada ihop, spela minigolf, eller åka ut och tälta i skärgården. A är gift och semestrar som de flesta andra vanligtvis med sin man och deras barn men vår egen vecka med barnen har blivit helig för oss båda. Vi hinner prata, barnen hinner leka, alla är nöjda.

Jag tror att det jag försöker säga här är att samtliga inblandade skulle må så mycket bättre om vi vågade bryta upp en del av de invanda normer som får oss att leva och till exempel semestra på samma sätt år efter år. Jag vet att jag i mitt liv som gift lätt hade tyckt om att ta åtminstone nån av semesterveckorna och gjort något med några vänner – med eller utan barn. Och jag vet att jag som nyskild hade älskat om någon av alla gifta vänner hade föreslagit att vi skulle ta en eller två semesterveckor ihop. Du kanske tycker att jag låter självgod och det stämmer, jag är faktiskt lite självgod över det här. Som ensamstående är det så sällan som livet bjuder på ögonblick där du får känna dig lyckad och stolt. Men det som händer på den grekiska ön med gudinnemorsorna eller på Arholma med A är att jag för en gångs skull får känna mig mäktig. Som att jag för en gångs skull hittat rätt.

BÄST JUST NU

• Moderaten Gunnar Axén som inte bara slängde ut sin teve i protest mot Athena Farrokhzads sommarprat – trots att han själv smet från att betala tv-licensen i flera år, utan dessutom toppade allt med att likställa Ebba Gröns låt ”Beväpna er” med Nazitysklands nationalsång. Gunnar, du kvalar in som en av de roligaste snubbarna ever just nu!

SÄMST JUST NU

• Gunnar Axén, Maria Abrahamsson och alla andra som ”rasar” över ett sommarprat. Personer som vanligtvis kan prata mil om ”yttrandefriheten”, orerar om ”trångt i åsiktskorridoren” och ”det får man ju inte säga i det här landet”.

Maria Sveland
Maria Sveland 

Är journalist, debattör och författare. Skriver krönikor för Dagens ETC.