Jag hittade till Sara Lidman genom boken "Gruva", historien om gruvstrejken i Sverige 1969. Men det var läsningen av Jernbaneeposet som fick mig att inse hennes storhet. Hundratals sidor om en liten by, om en man med storhetsvansinne som vill dra Sverige upp till Norrland på räls, om ett kolonialt projekt och de roller som olika karaktärer spelar i detta spel. Det var något som gjorde att jag kände igen mig.
Raseriet över orättvisan, över de andras oförmåga att se det vackra och värdefulla i det som är. För mig var det inte en by utan förorten. Min uppväxtby.
I år skulle Sara Lidman fyllt 101 år. Hon är lika aktuell i år som föregående jubileumsår – för mig är hon Sveriges bästa författare. Kommer hon platsa i nationens kulturkanon? Frågan är irrelevant eftersom en kanon i sig är betydelselös utan sin kontext. Denna kanon kommer inte till för att förmå någon att läsa, varken bättre eller sämre litteratur, där har Kajsa Ekis Ekman (Aftonbladet 4/1) helt fel. Därtill borde hon ha mycket högre tilltro till alla de svenskalärare och mentorer och fritidsledare som gör allt för att barn ska läsa mer. (Dessutom, som Sara Lidman sa: ”En bra bok är inte en läxa utan ett strövområde.” )
Denna kulturkanon kommer till i en nationell kontext där det ”svenska” ska mejslas fram, där listor ska skilja agnarna från vetet. En nationell kontext där Sveriges rasistiska parti som inte är ett regeringsparti självklart är med när kanon presenteras. På presskonferensen sa SDs kulturpolitiske talesperson Alexander Christiansson att de drivit på frågan om en kanon: ”Orsaken till det är att vi har sett en viss form av kulturrelativism där man har haft svårt att erkänna den svenska kulturen.” När han skulle förklara kulturrelativism svarade sverigedemokraten: ”Det har skett en demografisk förändring som har påverkat vår identitet som svenskt folk.” Följaktligen ska denna kanon motverka invandringens negativa verkningar inom kulturområdet.
Bomberna faller över Gaza. Sara Lidmans första tal mot Vietnamkriget höll hon hösten 1964, inte långt efter att USA hade släppt sina första bomber. Engagemanget skulle vara i 10 år. Intensivt och uthålligt. Det var något hon kände igen. När kriget var slut åkte hon hem till Missenträsk och satte sig att skriva böckerna som kommit att kallas för Jernbaneeposet och som är väldigt präglade av Vietnamkriget. När jag läste om den lilla byn i Norrland kände jag igen den styvmoderliga behandlingen av förorten, den koloniala blicken varigenom man ser och tolkar det som händer och hur man behandlar människan. En by, en förort, ett kolonialt krig i Vietnam, i Gaza. Det som utgör själva essensen av kulturproduktion är det som talespersonen för Sveriges näst största parti tycker är skadligt.
Det sker demografiska förändringar som påverkar vår identitet. Ja precis, Sara Lidman reste till Vietnam, till Svappavaara.Till Sverige kom det nordamerikanska desertörer och tribunaler som vittnade om krigsbrotten och så blev det magisk litteratur i Missenträsk.
