Men jag sjunger inte bara om vad jag gör. Jag sjunger också kärleksballader. Fritt bara, direkt ur mitt hjärta och sinne. De är, som sig bör, i en typ av schlagertappning. För att ytterligare spä på pinsamheten ska jag släppa den vanligast förekommande: 

”Mammas lilla sötnos, mammas lilla älskling, mammas godisgodistjej” 

(obligatorisk tonartshöjning)

”Mammas sockerstrumpa, mammas lilla höna, mammas lilla leverpastej”

Tills för bara ett tag sedan har jag tyckt att den är rätt schysst. Den rimmar, bara en sådan grej. Men så en dag satte jag plötsligt tonartshöjningen i halsen. Vad är det egentligen för ord jag använder? Söt och socker och upprepningen av ordet lilla. Skulle jag verkligen sjunga samma sak om jag fått en son? Jag blir osäker på mig själv. Jag vill säga ja rakt av, men blir orolig för att det patriarkala spöket subliminalt har letat sig in i mig och fått mig att använda de ord som det anser att tjejer ska få höra. 

I förskräckelse och protest byter jag genast ut orden i sången:

”Mammas stora tuffing, mamma stora cooling, mammas tyrannosaurus rex

(tonartshöjning som ger tid till kort eftertanke. Jag byter ut mamma, för det är väl onödigt att jag betonar det?)

”Förälders salta socka, förälders stolta tupp, förälders stora pjäxapjäxapjäx”

Nu kan det låta som att jag driver med det här. Men det gör jag inte. Jag är gravallvarlig som gravad lax. Det överrumplar mig att de andra orden inte har legat mig närmare till hands. Gör mig ledsen och besviken på mig själv. Samtidigt känns den andra sången också sådär. Med risk för att låta som en trist gubbe så känns det som att jag bara har vänt på steken. Som att dottern ska syna att jag har gjort det och kunna avläsa den underliggande meningen. Också den här versionen berättar på något sätt om vad en flicka ska vara. 

Någon sade mig: ”Världen kommer att ge din dotter nio ”söt” på de gånger du ger henne ett ”tuff”. Du måste utjämna.” Och det är sant. Det känns bra att stryka söt. Men jag vill stryka de tuffa adjektiven också. För de där små orden vi ger varandra blir farliga, flåsar oss i nacken som hungriga hundar, omringar oss och bestämmer vilka vi är. Trots att vi, precis som min dotter, åtminstone var relativt fria när vi föddes.

Jag hoppas att ungen min ska orka lyssna och tillverkar, flitig som jag är, en tredje version som är helt fri från adjektiv:

”Min grooda, min strumpa, min ardeeeeennerhäst”

( lite väl långa dragningar på vokalerna? + tonartshöjning)

”Du får vara sooom du vill”