Civilkurage är numera att våga säga till på en restaurang om att den pasta carbonara du just beställde inte var en fullbordad carbonara för det saknades äggula. En bestämd och medveten konsument är Martin Luther King i den liberala världsordningen. Vår tids Rosa Parks är den som vägrar åka buss och tar sin egen ”miljöbil” till jobbet istället.

Civil olydnad görs inte mot regimer, inte mot företag som har den reella makten, inte mot strukturella orättvisor. Nej, civil olydnad görs lite mer för egen räkning, mot dem man tycker motarbetar ens egen framgång och välgång. Punk är att göra reklam för en bank: ”Nu ska de få se, de jävlarna”. Exakt vilka jävlar är oklart. Vad dessa jävlar ska få se är ännu oklarare.

Uppror är att vara indie-manlig-soloartist och ha ett skivomslag med en bild på en halvnaken tjej som har en genomskinlig t-shirt där det står att hon hjärtar artisten. ”Nu kommer PK-eliten allt få sig en knäpp på näsan”. Så egendomlig prioritering av vem som ska få sig en knäpp på näsan. Allt detta är bara små nedslag i olika inslag av de utslag av det liberala genomslag som präglar varenda tidningsuppslag och ger högern kåtslag. Och gör att de har råd att säga ”Nu måste vi sluta prata om höger och vänster”.

Måste vi det? SR:s och SVT:s missriktade och urspårade besatthet av att vara ”opartiska” under supervalåret 2014 är bara ett litet symptom på en större sjukdom – eller epidemi. De personer och infallsvinklar de kallar för ”neutrala” är det som i alla tider annars kallats ”liberala”. Och det de kallar för att vara ”nyanserade” är det som innan kallats ”socialliberala”. Fler och fler är de jag stöter på i olika artiklar och verkligheter som på allvar säger att de ”inte är politiska, utan liberala”. Att vara lite socialliberal är inte längre politiskt, för det är ju alla.

Men är alla det? En har ju nästan gått på det där. Köpt det. På rea! Så lätt att bli lurad av billiga normer. I hela ens liv har en ju fajtats med problemen i att normen varit vit eller att normen varit heterosexuell eller att normen varit man. När nu dessa normer äntligen utmanats så hårt och länge att de tvingats påbörja sitt långsamma sönderfall, blottar sig nästa allomspännande norm tydligare än någonsin: den socialliberala – fast det är ju åtminstone en harmlös norm.

Men är den det? Det låter så självklart. För frihet – vem är inte det? Och lägg på ett litet hänsynsfullt ”social” till det, så går det liksom inte att invända något. (Den som gör det är antingen högerextrem eller vänsterextrem. (Lika goda kålsupare dessutom, har det ju visat sig. (Fast har det det?))

Och i den socialliberala världsbilden har miljön och klimatet mest blivit ännu en olönsam figur vi ska ta lite hänsyn till. Jag har till och med hört människor på allvar säga ”vi måste vara snälla mot farbror miljön!” Kanske som en partner till Moder jord – som är ett lika problematiskt sätt att se på världen. Det är inte en figur, det är en värld, och vår hyra för att få tillbringa våra liv i den världen är vårt engagemang för den och varandra.

Moder jord säger ”Kan inte alla titta på mig när jag gungar?”

Jo, om vi kan tjäna pengar på det. Och samtidigt känna oss givmilda.