Kalle Lind: Så att vi får nicka nådigt och värdigt

På de Malmögator där jag rör mig rör sig också en romsk man i ständigt behov av pengar och näring. Han är alltid på hugget. Sanningen att säga är han ganska jobbig. Vid ett tillfälle kom han fram till mig och mina barn och sålde mig tre stycken rockmärken med texten ”Stöd romernas kamp!” Märkena kostade tjugo kronor styck, jag räckte över en hundring och han stoppade den i fickan. Därefter pekade han mot en närbelägen hamburgerrestaurang och bad mig köpa en burgare till honom.

Så ska man ju inte bete sig, säger vän av ordning. Det är ju otacksamt, säger borgaren inom en. Det är väl en sak att de kommer hit, och en sak att de tigger, men de måste väl bete sig anständigt, säger den hederlige och hedervärde samhällsmedborgaren. Tacka och bocka och helst tindra lite. Storsint låter vi dem beträda och besitta våra trottoarer och ställa sina muggar så att vi måste kliva en decimeter åt sidan och ge oss det där uschliga samvetet som vi faktiskt inte gjort oss skyldiga till efter en hård dags malande i grottekvarnen. Det minsta vi kan begära då är väl ett tandlöst leende och en flottig mössa i hand? Så att vi får nicka nådigt och värdigt som gamla fru Rosenblom hos Pippi Långstrump, hon som ställer upp skolbarnen på led och delar ut yllebyxor till de fattiga barn som svarar rätt på hennes frågor.